Blå havet viskar andas

Det är absolut inte det där med att bli ensam. Att vara det. Det gör mig ingenting egentligen. Lite så att jag inte skulle bli förvånad om jag kommer vara ensam stora delar av livet. På ett livskamratmässigt vis, ni vet. Vänner kommer jag nog alltid ha. Om de vill ha mig. Kanske är det fel att tro att man är dömd till ensamhet vid tjugo års ålder. Måhända sitter det folk med betydligt mer erfarenhet där ute och hånskrattar. Det mår de säkert kalasbra av. Men jag bara säger det. Jag kommer inte hoppa till av förvåning om jag står där ensam om en massa herrans år. I framtiden.

För jag känner mig själv. Jag är den enda som kan säga det med hundra procents säkerhet. Det ni! Och jag är inte den som hittar någon runt varje gathörn eller dansgolv. Och de jag hittar som aldrig skulle kunna tänka sig att gå hem, att lämna mig, de står jag inte ut med. Eller skulle inte göra det några längre stunder. Utan att vara elak. Bara ärlig. Ska det vara, ska det vara rätt. Jag trivs rätt bra ensam. Det är inte där skon klämmer.

Det är när man tänker om. Att fan, det här är bra. Det här är grejen. Hon vill jag ha här för det mesta. Det klarar mitt erimithjärta. Det har, högst noga räknat, hänt fyra gånger i mitt liv. Ingen av dem är ju kvar så det måste väl ses som ett misslyckande. Av olika orsaker. Nu senast var det annorlunda. Den gär gången försvann inte bara en av de där. De som skulle få stanna. Nu var det en bra vän, även. En av de bättre det senaste året, om jag inte visste bättre. Det är så synd. Tänker jag när jag tänker på det. För jag saknar min vän. Det vågar jag inte få ur mig på annat sätt.

Undrar om jag varit så här självutlämnande förr? Inte rakt ut tror jag. Nåväl. Det gör mig ingenting att vara ensam. Man kan alltid drömma. Om någonting bättre, någon där bredvid i sätet. På väg bort. För den som tar mina drömmar en gång för alla tar nog mest troligt mitt liv. Bara så ni vet...

Det här med att gråta till idrott. Det är fint tycker jag. Hur hängivet man engaerar sig i någon annans välgång på en arena, kanske på andra sidan jorden. Egentligen spelar det nog ingen roll om det är glädjetårar eller den andra typen. Det visar på empati tycker jag. Social kompetens om ni så vill. Idrott är känslor och det är härligt. Just nu är det friidrotts-VM som upptar mediautrymmet och jag känner igen mig i mitt Sverige. Fyra, så nära men ändå ingenting. Så kan det vara ibland. Susanna Kallur gråter och det är ren och skär poesi. Jocke tycker hon är vacker och jag sympatigråter lite i smyg. Det blir nog inte vackrare. Man känner verkligen smärtan i henne, så nära kom hon. Så mycket bättre än hon någonsin varit förrut. Och ändå på fel sida om hundradelarna.

Att gråta till idrott är normalt. Om än det är favoritlaget som inte går som förväntat eller om det är till svenska friidrottsstjärnors öden. Eller för den delen Paraguays landslagsmålvakt, slår det mig. Haha. De som inte gillar idrott saknar en en stor del medmänsklighet. För idrott handlar om känslor och de som inte blir berörda är känslokalla. Slår jag fast (och jag är Gud, va).

Idag var dagen då rondellhundar åter dök upp för mig. Idag var dagen jag insåg att profeten Muhammed varit rondellhund. Jag såg aldrig bilderna själv (det är svårt att se saker genom radio, ni vet) men skrattade gott om att artikeln handlade om att en konstnär (med ronellhundbilderna av Muhammed) inte fick ställa ut just den bilden tidningen publicerade. Bara en sådan sak är brilliant rolig.

Återigen dyker åsiktsfriheten upp som debatt. Alltid när det karikatyreras över Muhammed blir det så. Jag kan bitvis förstå protesterna men samtidigt inte alls. Jag tänker inte lägga mig i islams värdegrunder men att vissa mer eller mindre totalitära stater använt koranen och vad den förtäljer, som ett medel att hålla fast vid makten, kan jag säga. Och då går det ju inte att den stora profeten vantolkas i fri press. För mig är det inte där problemet ligger. Tycker någon att Muhammed har några som helst likheter med fåniga hundar i cirkulationsplatser, så må de tycka det. Och tala om det för motvärlden. Ingenting är heligt, säger Magnus Betner och jag är beredd att hålla med. Det går inte att göra någonting heligt. Däremot blir bilden totalt snedvriden när det bara är muslimer (och kanske samer) som man får driva med. Ska man peka ut en så ska man peka ut alla. När tillfälle ges. Publicerar man inte karikatyrer på judar när det handlar om maktgalningar på ena sidan i Mellanöstern, eller visar nidbilder av Gud och Jesus när man tar ställning mot den tokkristna högern här eller i Amerika, så ska man heller inte publicera dem på Muhammed. Det är där skon klämmer. Absolut.

För håller man som muslim inte med (vad jag vet följer de ingen rondellhund eller självmordsbombare) så måste man ta den demokratiska debatten. Med argument slå tillbaka mot vad man tycker är fel. fast det har de inte medel till. Det har inte deras ledare velat ge dem. För steget därifrån till att börja undra vad de egna styrande egentligen hålelr på med, och kritisera det med, är inte långt. Det vet dem. Så, så kuvar de ett folk, ett land. Flera länder. Låter dem bränna flaggor och skjuta varandra. Det är maktens pris. Sen kan Irans ledare tala om att det är ett verk av sionister. Vad jag vet är inte Nerikes Allehanda sprängfylld av sådana. Sen är det ju bara en väldans ironi att fegmellansvenska småmedier inte menade illa.

Nå, ja. Är ingenting heligt blir heller ingenting tabu.

En sådan här dag tycker man att jag borde skriva någonting. Bara för att jag vet att det är så, så skriver jag. Fast vad säger man då? Att allting liksom är som det är och det bara inte går att strunta i. Att ignorera. Hösten faller på och jag undrar vad jag har gemensamt med alla. Dricker en kopp till och försöker lugna mig. Ibland behöver man inte ha någonting alls gemensamt och det går fint. Andra gånger har man bara vad man just nu säger tillsammans. Ibland har man nog inte ens det. Det gör liksom inget. Man kan bara säga stopp. Eller pause. Fast spola över har visat sig vara svårare. Hur bagatellartat som helst, så är det som fastetsat. Bränner och kommer upp till ytan som okända tecken. Där är vi nu och då garderar vi oss. Det är då hjälpen behövs. Börjar jag förstå, tack för det kära vän!

Nåväl. Det är svårt att vara blank. Att ha tomma band. Då lugnar det bara på en balkong med en filt tittandes på den konstiga världen högt uppifrån. Som från en klippa. Där ingen river mig för det är för stilla kallt. Dit vi aldrig gick. Där kan jag samla mig igen.

Det är aldrig lätt...

Jag packar mina lådor för att vara på väg. För att det ska kännas som om jag rör mig framåt.
Fyller dem med allt det som är kvar av min barndom. Det jag inte rensat ut.
Fyller dem för att jag känner att tiden går. Att den verkligen inte har stått still.
Och till och med jag har gått.
Det är fruktansvärt vackert att hitta alla små noteringar och tankar.
Alla fotografier jag visst tog.
Mina bananlådor talar om för mig att nu börjar någonting annat. Någonting du inte kan förkasta för det är nytt.
Det är ett steg i rätt riktning. Tror jag.
Om än jag inte har någonstans att packa upp mina lådor.
Dessa väggars form och förbannelse ska jag lämna. Har jag väl egentligen redan gjort.
Jag packar mina lådor och mår bra.
Här finns inte det som gick snett, det jag mår dåligt över.
Jag kan tömma mig själv och fylla mina lådor.
På barndom, på ungdom.
Tiden går. Det gör den.
Ibland kan man bara undra om den går åt fel håll. Ibland.

Visst är det värre när det inte händer någonting.
Inga snälla ord.
Inget drama. Ens.
Bara tårar och obegriplig sorg.
Det är jobbigare när ingen säger någonting alls.
När det tyst fast de flesta borde skrika.
För längesen.
Klumpar i halsar gör sig påmind vid var regndroppe.
Träffande citat är slut och alla vet att de borde gå hem.
Fast man fortsätter.
Försöker göra det som dövat förrut.
Man planerar framtiden med sig själv.
Allt ordnar sig.
Idag är jag inte lika säker.
På det.

Jag läser tidningen för jag vet inte vilken gång i ordningen.
En sak roar mig.
Migelle Wikström heter han. Han är en man. Och moderat.
Det har blivit fel och han kräver en rättelse.
Jag ser hur arg han är. Han skakar av ilska så det ramlar dollartecken på golvet.
Förväxlad med en kommunist. Baah!
Allt på sidan 5.

Ibland är det fruktansvärt intressant att fundera på vad människor tycker om en. Vad de ser i en. När man möter en människa för första gången har man en inre bild av hur den människan är. Det är knepigt det där, för även om man har fel eller rätt så kan det bli både bra och dåligt. Det finns liksom inget facit. Folk har trott mycket om mig. någon gång har de trott att jag var bög. Den eviga tyckaren tyckte att jag var lätt på foten och drack för mycket. Det tog jag med ett skratt.

Men de andra då? De man bara stöter på, de som man inte hade planerat att tycka någonting om. De spontana väljer jag att kalla dem. Vad tycker de om mig? Givetvis är jag kommunist, helt oavsätt om man är det själv elelr inte. Ofta tror folk inte att jag äter kött heller. Konstiga människor, var fick ni det ifrån? Jag minns en date jag hade. Givetvis heter det inte date i Sveriget men jag tycker inte det finns något bättre ord så jag skriver date. Date. Det var vinter och vi gick ganska långt. Det här var före bilburna tider, typ alltså i förrgår. Jag har inte ätit på hela dagen och hemma väntar kyckling. Hon är vegan! Fan, jag vågar inte äta min kyckling på hela kvällen. Till slut går jag in och svimmar på toaletten. Typ. Vi sågs inte så mycket mer, nej.

En del tycker nog jag verkar farlig, bitter, arg och kanske lite elak med. Det är jag nog inte egentligen. Kanske har jag drag av än det ena än det andra. Det har alla. Andra tror att det ska hitta en intelektuell motpol i mig. Ibland träffar de rätt. Ibland har jag absolut ingen lust till det och gör något oerhört barnsligt. Det är i alla fall kul att tänka vad de alal tror om mig. Och på var det kommer ifrån. Sanna eller falska tankar. Lite på grund av det, i alla fall i mitt fall, är de jag umgås med och tycker om, sådana som vet de mesta om mig. Som inte behöver anta någonting. Det är ju synd på sitt sätt med.

Givetvis är jag olyckligt kär i ingen särskild men någon alldeles speciell.
Strofen går om och om.
Ingen särskild men alldeles speciell.

Givetvis vet jag att jag skjuter mig i foten.
Lämnar ut allt det som är jag.
Till vem som helst när som helst.
Det är bara så skönt. Att se blodet rinna ur mina fötter.
Jag antar att jag njuter av smärtan.
Det är enda sättet.

Givetvis vet jag att allting handlar om mig.
Här. Det är så fruktansvärt skönt att veta att det finns en plats dit folk söker sig för att läsa om mig.
Av vilken orsak det än må vara.
Det måste få vara så.

Givetvis inser jag att det finns de som misstycker.
De som vill att jag ska vara någon annan.
För trasiga hjärtan kanske inte är vardagsvulgärt för er.
Det kanske inte är eran vardag men just nu verkar det vara min.

Givetvis vet jag att det går att läsa in mycket i varje strof.
Om man har insyn.
Att det även går att försöka.
Kanske hoppas jag att det ska vara jobbigt.
Har inte bestämt mig om jag är så jävlig.

Ingen särskild men någon alldeles speciell.
Säger jag bara.
De är inte många.

På tal om absolut ingenting luktar det gott här inne. Och det är inte jag!
Inte så att jag luktar illa alls.
Luktar ganska fräscht neutralt.
Som en barrskogs kontor.
Det luktar parfym helt enkelt.
Jag är fruktansvärt rädd att det sitter en godluktande person på andra sidan fönster.
Vågar inte böja mig och kolla efter. Absolut inte.
Gott luktar det.
Alldeles paralyserad är jag.

Jag funderar på att ringa någon. Det är inte alltid det lättaste. Inte nog med att jag är jag och inte är bra på att tala i telefon. Det är jag verkligen inte, jag gillar att se dem jag talar med helt enkelt. Alldeles för osäker för telefoni, typ. Del två är ännu värre. Vem ringer man? Med ett småsprucket hjärta och absolut ingenting att föreslå. Bläddrar igenom min telefonbok. Många av numrena tar jag bort, de är inte aktuella längre. Har inte varit det på den här sidan om puberteten. Det blir ännu tommare. Tvekar lite på några, tänker på de nummer jag kan utantill. Jag vet vad de alla gör. Ingen idé att ringa. En del vet man att de inte kommer svara, en del vågar jag helt enkelt inte ringa till.

Funderar på om man skulle ringa till telefonrekordet. Alla har ett sådant. En sådan, för det var ju en person i andra ändan. Och nej, det var ingen telefonkö för min del. Jag ser hur ni tvekar. Mitt rekord ligger på hela mäktiga 45 minuter. Nu satte ni diverse drycker i halsen, det förstår jag. Och så jag pratade med. Men det var på den tiden ett gäng levde och relationer var naturliga och avspända. Sådana har jag inte så många nu. Funderar ändå att ringa henne, hon brukar läsa mig rätt bra trots allt. Är bara rädd att jag skulle få höra en massa om konstig sex och kulturrefernser jag inte kan. Det första äcklar mig så fruktansvärt just nu och det andra är bara jobbigt när som helst. Det är inte vad jag behöver. Jag behöver lim till hjärtat och någon som vill umgås i ett i flera dygn.

Jag gör det ännu svårare för mig. Givetvis bör det vara en kvinna eller flicka. Någonstans i gränslandet går även bra. En man känns inte lämpad, de ringer jag inte till de umgås jag med. På tal om det måste spontanpåhälsningar vara det ultimata umgänget. Det vill jag få när jag flyttar. På tal om det finns det knappt en lägenhet i den här staden.

Ingenstans att bo. Ingen att ringa.

Hör på radion att regeringsalliansen är igång igen. Jobben har de redan gjort otrygga. Fler än någonsin arbetade i juni, störst var ökningen bland unga. Ingen större överraskning, Freddes skitjobb är det bara de unga som känner sig tvingade att ta. Nu ger han och hans polare sig på bostäderna. Det råder brist på sådana, så då vill regeringen få lös fler andrahandskontrakt. Värden ska få sätta så höga hyror han vill och givetvis få skattelättnader. Otrygga jobb och bostäder. Jag är lur att regeringen köpt in stora mängder magmedicin från Mexiko. Vet inte varför de annars skulle vilja ge Sverige dessa orosmagar. Fredde R verkar ha haft en behövlig semester, var ett tag man hörde något från honom. Har säkert ätit ostron finputsat talangerna på greenerna. Nu är vår kära allians igång igen.

Det här är egentligen under mig så om ni inte vill att jag ska sjunka i era ögon kan ni ju blunda. Det är en oerhört tråkig eftermiddag numera och jag har läst allt jag kom över på köksbordet. Då ser sådana här idéer bra ut. Hittade den på någon söt liten blogg.

SENASTE PERSON SOM..
du pratade med: Cissi för någon timme sedan.
du gick på bio med: Burre och Axel i juni.
du gick på stan med: Tog en kaffe med Cissi idag.
du kramade: Pojkgruppkram hos Daniel i fredags månne?
du pussade: En viss A tror jag...
du hade sex med: Det börjar vara ett tag sedan, inga namn tack.
ringde dig: Cissi, igen
du ringde: Mamma
fick dig att skratta: Hm... kan det ha varit Sandra?
gav dig en komplimang: Ett mail sa att jag skrev bra i lokalpressen, någon vecka sedan.
skickade en låt till dig: Joacim
såg dig gråta: Jag gråter bara själv, va.
skällde på dig: Mamma
såg dig naken: Nej, det var längesen det du.

DE SENASTE 48 TIMMARNA, HAR DU..
gråtit: Ja, som en vacker dikt.
köpt någonting: Kaffe
varit sjuk: njae, ännu osagt.
sjungit: Nynnat ja, sjungit nej.
sagt jag älskar dig: Nej.
velat säga till några att du älskar dem: Inte det, 48 timmar är ingen sådan tid.
träffat någon ny: Ny?
saknat någon: Alltid finns det ansikten som poppar upp.
kramat något: Nej
pussat någon: Nej
haft sex: Nej
bråkat med någon: Med mig själv.
fått någon att gråta: Nej
rökt en cigarett: Nej, kanske jag borde ha gjort.
varit full: Nå, nej.
tagit någon drog: Nej.
blivit glatt överraskad: Njae, same old, same old. 

vem fick du senast sms från och vad stod det: Malin, något om att ta det en annan gång.
hur mådde du när du vaknade: Magen sa ifrån, sömnen var bristfällig så, så bra mådde jag ej.
har du något jobb: Jo, två nu.
nämn ett "pinsamt" band du gillar: Supertramp
läser du en tidning varje dag: Jo flera stycken.
vilken var den senaste låten du lyssnade på: Någon gång måste du bli själv, med Säkert!.
senaste filmen du såg: Driving lessons. Ingen höjdare med Harry Potters kompis.

Ett femtiotal gånger om dagen tror folk att jag ska tycka någonting.
Det är svårt. Vad tror de att jag ska tycka?
Kanske vill de att jag ska klaga lite.
Någon av dem tycker kanske att jag är så där sinnessjukt rolig som bara jag erkänner.
Att jag är. Egentligen, om man träffar mig på riktigt.
När jag säger saker. Om konstiga saker.
När jag brinner, ofta när jag inte kan andas.
Jag vet att jag är tyst.
Då är jag rädd. Har jag kommit på. Rädd att någon ska skratta för min röst är inte min.
Den som lyssnar på tystnaden med mig borde jag hålla hårt i handen.
Aldrig släppa men det är mörkt.
På golvet ligger en útslagen hund som jag vet att jag kommer snubbla på. Fast jag vet att han ligger där.
Och allting överallt kretsar kring pengar och relationer. När jag har varken eller.
Sverige och piggelinhimmel som säger höst.
På sin höjd brittsommar som vem ville ha.
Svamparna kanske, hundarna och mossorna. Alla vill ha sitt.
Det blir säkert juni igen. Om vi överlever december. Det är det vi handlar om.
Att överleva vackert. Det handlar om att falla, att stå.
Ibland krypa, kräla. Resa sig upp.
Det är Sverige. Det är vi. Hur mycket vi vill.
Vara lata dagar ett annat land.
Så är vi Sverige, det här. Där man kan överleva. December för Juni.
Ibland kan man ännu höra den totala tystnaden. Som nu, nästan.
Inga syrsor, fåglar, bilar som inte vet.
Att det kan vara alldeles tyst och att man kan höra det.
Fast man ville säga hur allting var.
Vi är dem vi är och ljuger inte. Talar osanning på sin höjd.
Vill inte annat än pussas. Med dem vi inte kan gå ifrån.
Fast som absolut kan lämna oss.
Men vi väntar.
På juni och pussar igen. När total tunghäfta har gått och Sverige är på plats.
Det är inte totalt tyst men nästan. Hör ni det?

Oj. Säger jag bara. Här trampar jag på tår när jag försöker säga förlåt. Då måste man vara klumpig. Det var väl inte enbart riktat åt ditt håll. Fast delvis. Jag ville bara säga förlåt för hur jag var och inte var. Vet inte varför, men jag fick väl en släng dåligt samvete. Rena lakan eller något.

Det här är verkligen höjden av tvåvägskommunikation. Det är nog bara jag som skrattar.

Vad ingen vet någonting. Det är skrämmande. Jag kommer mig inte för att läsa något och filmerna tar sig inte in i dvd-spelaren själv. Så vad gör jag? Jag läser bloggar. Sjukt många med, det är läskigt hur kul det kan vara att läsa vad andra skriver. Sådana som inte är proffs. Sådana som inte vet någonting. Sådana som jag.

Jag vet verkligen ingenting, brukar jag själv skriva, och nu har jag på den senaste halvtimmen läst fem unika bloggare med ytterst vaga kopplingar till varandra som tycker att de heller inte vet någonting. Och jag tänker. Om nu alla dessa inte vet någonting, vem är det som vet? Så mycket ovetande innebär att någonstans sitter det en man eller en kvinna, en pojke eller en flicka med hemskt mycket vetande. Som i stort sett vet allt! Så det är på tiden att dessa vetande träder fram. Visar på vägen, tar en i hand och leder en rätt. Det vore nobelt. Vad ni än vet, gärna får det vara hemligheten med livet, träd fram. Var inte blyga.

Nåväl. En annan sak som borde sättas i skrift är väl att jag är tillbaka som bloggare. Annat vore väl lögn. Jag är ganska nöjd med min återkomst. Några formuleringar jag skulle kunna gifta mig med. Samtidigt måste jag börja skriva om annat än mig själv. Igår till exempel! Jag var förbannad till tusen på linedance. Herregud så jag svor, kanske ska jag blogga lite om det? Eller om fotboll, eller om politik, eller tåg, kanske skor. Jag och skor har ju en speciell relation, ja. Funderar även på en interkontinental efterlysning till ingen nytta.

Se, så det spirar.

Jag har tappat i kilon de senaste månaderna. Och jag tror inte min våg ljuger. Trots att den är gammal. Tänker att jag känner flera som skulle klappa högt av glädje för min skull. Varför känner jag sådana människor, har ni tittat på mig? Jag klappar inte någonting, jag känner mig rädd. Jag saknar mat. Jag saknar känslan av att äta utan att det känns som en prövning eller en uppoffring. Att det ska smaka gott igen. Det här har varit sommaren utan mat. Det enda glada matminne jag har är festivalthaimaten. På trottoaren med en whiskey i magen. Då fanns hoppet och drömmarna. Kanske det är min bilogiska klocka som idkar terror på min magsäck? Snälla sluta.

Jag fick ett puss igen. Lite beröm från olika håll som kändes ärlig.
Allt helt oväntat. Som återkomster.
Som fick mig att dra på smilbanden lite igen.
Ytlig som jag är.
Om än varenda låt av Säkert! verkar handla om allt det där jag försöker begrava. Nästan.
Kan inte rå för det. Det är bara en så bra platta, sommarens bästa.
Om än den gör mig mindre glad.
Jag hatar verkligen hur det är.
Samtidigt som jag måste resa mig upp och gå vidare.
Utan. Tyvärr.

Helt fantastiskt med människor man delat en avgränsad tid av sitt liv med, men som man gång efter gång kan gå tillbaka till utan att det känns tvingat. Hur det tar fram saker att säga eller någonting att tycka till om. Hur det döljer de tunga tankarna en kväll, även om man blir påmind. Och det är sant hur mycket man har glömt, hur allting var. Att vissa så totalt förträngt en tid ur sina liv. Så gör inte jag, jag låter de ligga där. Kanske ordnar sig allt till slut. Sådana här kvällar ger hopp om det. Att allting en dag kommer vara så gnistrande perfekt, eller i alla fall nära. Stående inbjudningar runt om i landet gör att hösten inte ser lika jämngrå ut. Och det är härligt hur gemensamma minnen kan framkalla en sådan skön känsla. Den ska jag försöka hålla fast vid när jag blir ensam på gatan igen.

Varför allt är som det är och inte som det borde. Så löd ett sms jag fick för vad som känns som längre bort än vad det säkert är. Det var fint utryckt så jag sparade det. Och nu känns det aktuellare än någonsin. På något omvänt, finurligt ledset sätt.

Hobbyfilosofen i mig hoppar in när depparen inte längre orkar. Brist på mat kanske. Vi saknar honom inte. Han funderar, filosofen. I hamocken åt mig. På varför allt är som det är. Han funderar på att blanda in Gud, det tycker jag inte är någon bra idé. Han har vi ju avsagt oss hävdar jag, han bor inte längre här. Filosofen hänger läpp och funderar på att gå. Jag drar ner honomb på dynorna igen, det blir så ensamt annars. Han undrar lite försynt om vi tror på ödet då. Jag säger ingenting. Jag vet ingenting om det. Har alltid bara känts som ett vackert ord de låtsasintellektuella slängt omkring sig så jag spytt.

Det där sms visar jag för hobbyfilosofen. Han tänker så det knakar. Grymtar lite. Tycker kanske att det är för banalt för att räknas som filosofi. Ger det ett försök. Är det så att för att någon ska kunna vara lycklig så måste någon annan vara ledsen eller olycklig. För utan att denna någon andra är olycklig så betyder inte den lyckliges lycka någonting. Den är bara ett flytande tillstånd man inte uppskatta eftersom man inte vet var på eller på vilken skala man ska placera den. På så sätt funderar jag på att för att en individ ska bli lycklig(are) så måste han indirekt göra någon annan ledsen. Hobbyfilosofen är förbluffad. Gapar.

Jag bara fortsätter. Min kamrat bara lyssnar nu, kanske tänker han på vad teknikens under kan väcka. Han som alltid bara trott på cirklar i sand. Barnen i Afrika! De så världskända de små flugomgärdade stackarna. För om de nu sitter där och är utsvultna och döende, måste de ju finnas en mening med det. Kanske är det för att vårat välstånd i Fästningen Europa ska kännas större. För utan de fattiga stackarna så ger det med samma teori, int eett jota att vara rik. Utan den första stegpinnen på stegen kan man inte gotta sig på toppen. Då finns det liksom ingen att visa upp sin rikedom för. Och då är alla jämlika, och det blir så tråkigt. Det tycker jag. Strävan efter den perfekta världen är bra mycket "roligare" än den perfekta världen. Sen finns det givetvis nivåer av orättvsor.

Sen kan givetvis afrikanen byta ut sig själv i bottenträsket. Givetvs är det heller inte mot någon amerikan eller europé. Det trodde väl ingen? Afrikan för afrikan, för de ska hållas kvar i botten. Med murar och våld. Kanska kan han lura någon asiat ner i sin sits. Hobbyfilosofen suckar högt. Jag undrar varför och får direkt till svar att han inte njöt av mitt klassperspektiv på en annars rätt fin tanke så här i sensommmarlugnet. Han är av den gamla skolan och jag tar inte ens den diskussionen med honom.

Sen säger han att balans är svaret på den där frågan i det där meddelandet. Sen reser han sig upp och går. På återseende. Jag tar på mig skorna med kaffe i blick. Visserligen helt ur balans med lite muntrare över att det dök upp en relativt kreativ tanke.

Jag vaknade aldrig för jag somnade aldrig. Jag vet inte vad jag ska säga längre. Vet inte vad jag ska intala mig själv att känna. Tränade bort lite av panikångesten iför alltihopa. Måste sett ut som ett nerknarkat vrak. Mitt block med nedtecknade drömmar innehåller den här natten ursäkter som jag inte vet vad jag ska med. Till många. Det kändes renande... då. Jag kommer aldrig bli bra på det här. Kommer alltid kasta mig med huvudet före. Kommer alltid skaka av självömkan efteråt. Det är så lätt att lura sig själv. En underbar torsdag sa han på radion. Jag håller inte med. Det känns som om torsdagen och världen är emot mig. Pojkar som oss ska inte ägna sig åt sådant där. Det är oss inte tilldelat. Som en vis bortsprungen hjälte sade. Jag börjar tro honom om än jag skrattade åt det då. Pojkar som oss får inte de vackra flickorna. Eller vinner på lotto. Så är det idag, torsdag.

Gud nåde den som kritiserar den litterära kvalitéen på det här inlägget. Det är ren och skär överlevnadsprosa. Så låt mig va!

Jag vet verkligen inte.
Det är allt jag vet. Det är allt jag tänker på.
Blev inte alls som jag velat. Snarare som jag är van.
Jag är 20 år, vet absolut ingenting om någonting och givetvis måste jag skriva ner det.
Gnugga det i mitt eget ansikte.
Jag trodde jag var en lösning på spåret men pusselbiten som var du, som jag hoppats få lägga på sin plats, passade inte in och då såg jag vilket skralt korthus resten av lösningen var.
Allt det andra. Fast det inte fanns något alternativ. Där är jag så ärlig som jag någonsin för länge sedan var mot er.
Det fanns inget alternativ.
Ännu ej. Jag skrattar när jag tänker på att jag tänkte om på att det här kunde vara hem.
Jag hade glömt. Tappat och nu vet jag ingenting.
Jag känner det när jag kör alldeles för fort. Att jag är helt väck, som knaprandes på de tyngsta medicinerna.
Svänger upp. Ångrar mig direkt. Varför hit? Så brukar jag inte göra, det har aldrig givit mig något gott.
Fast om sanningen ska fram hade jag inte någon annanstans att riktigt svänga upp längre.
Än en alldeles för mjuk gammal säng och mina tillhörigheter i sina högar.
Nu.
Nu gråter jag.
Nu av alla gånger.
Jag är alldeles för mjuk.
Alldeles för blödig.
Ensam.
Jag är alldeles för pank med.
Jag är oinspirerad och jag verkar aldrig lära mig. Så nu gråter jag och imorgon kanske jag vaknar.
Alldeles för 20.
Utan en plan i hela världen på vad jag ska säga mig själv.

Det är lätt att hålla sig härifrån. Om man hade någonting att göra. Jag bjuder på en enkel lite liknelse från de arbetslösas sida idag.

Att skriva cv och personliga brev är precis som att hora.
Utmanande går jag nerför Sundsgatan som Murmansk primadonnor.
Spacklade och ihoptryckta. I minkpäls.
Dolda lögner om det ljuva livet.
Jag säljer mig själv med tjusiga ord. För i slutändan är det pengar vi vill ha.
Därför kallar vi oss iniativrika och spontana. Därför särar vi på benen.
På samma sätt som var sexköpare måste förstå att horan inte njuter
så måste de som läser de vackra orden om mig själv att jag inte är mer än en människa.
Det är bara vem som ljuger bäst och vackrast.
Bortom behärskat skryt och lackpumps är vi ju trots allt det.
Människor.
Flickor och pojkar på en vinpinad öststatsboulevard i oktober.
Som äcklat flörtar med varje chans. Ta oss, köp oss.
Vi är inte annat än små horor.
Lägg pengarna i fotändan när det är slut.
När ni sett oss för vad vi är.

Nu kan jag inte andas igen.
Det blir bara så.
Hoppas omkring och flaxar.
Mor tror absolut säkert att jag är hög men frågar om jag har en date.
Dissar den senare. Det var en man.
Öppnar alla fönster men luften har gått någon annanstans.
Då behöver jag skriva något vackert. Det kommer inte. Igår hade jag ett embryo.
Idag är jag bara behärskat glad och så kan jag ju inte andas.
Då skriver man fort, säkert kör man bil ändå fortare.
Kan jag få andas ett ögonblick hos dig på tok för nära?
Fastän du kanske inte alldeles exakt vill ha mig.
Alls.
Det är som technodans, hyperventilerande vansinne, pengabrist och torra läppar på en gång.
Berlin och Strömsborg.
Baby.
.

(Jag famlar lite. Avhandlar mig själv.

Förstår inte hur jag kunde kasta så mycket på en människa så långt tillbaka. Hela världens ondska i hopp om kärlek. Det kan inte ha känts bra. Kanske borde jag be om ursäkt. Det var väl inte alltid så adresserat men det gick nog hem ibland. Jag borde nog skriva ett brev med ett fett Förlåt. Samtidigt ser jag mönstrena och är rädd att jag gör det igen. En människa kan omöljigt ställa allting till rätta. Det är dagens visdom och jag är på inga sätt tillbaka. Det här publiceras enbart för de som är törstiga och vågar sig på en tolkning eller för den som skulle ha ursäkten. Om hon nu läser det här. Nej men du, det var en hon! Heliga himmel. )

Det här fungerar inte. Har kännt det ett tag och nu tar jag beslutet. Jag lägger av, jag vill inte blogga mer. Just nu. Vissa skulle kalla det den paus, en semester men det är det inte. Det är bara enorm brist på skrivglädje som har drabbat mig. Det är skrivarsorg. Jag skrämmer mig själv. Det är inte längre kul att skriva och det är allvarligt, minst sagt... Så jag tänker inte skriva mer. Här. Säkert kommer jag göra det. Det kommer säkert vara ytterst dåligt. Jag kommer vara arg på mig själv för att det inte klingar rätt. Det kommer tråkiga dagar då jag behöver skriva bort en kvart. Typ måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Bara att välja. Eller kvällar då jag inte kan andas som här om natten, då jag bara behöver skriva konstigheter för okända.

Jag närmar mig min egen lösning och jag börjar röra mig framåt igen, tror jag. Den här gången ska jag inte skriva ner lösningen. Det har inte fungerat förut. Jag ska tala högt och tydligt för dem de berör och det ska vara sanna ord. Det känns ytterst befriande, som en motorväg rakt bort. Fast rakt in.

Jag vill inte tappa alla mina fantastiskt unika läsare. Det får ni inte tro, ni som så sällan skriver någonting. Det är inte er jag vill bli av med. Så länge kan ni läsa någon annan töntig blogg. Eller! Lyssna på Lars Winnerbäck med Jag är hos dig igen. Den säger så mycket så vackert. Och tänk att det är 2004. Inte för att jag vet varför. Då skulel det lika gärna kunna vara 1975. Allt var bättre förr, så även denna blogg. Fast jag gillar er, vet det.

... Så syns vi! Puss.

... och ja, denna dag har ett soundtrack. Hela The Motorhomes skiva Songs for me (and my baby) är helt underbar idag. Och så har den en ekorre på omslaget. Jag sjunger med högt till Into the night och önskar att de skulle kunna följa med mig i bilen. Jag drar mig från att äta för att det är så bra. Det är inte lätt.

(Det här var även mitt tvåhundrade inlägg. Big 200. Ironin över det hela är fantastisk. Föreställ dig i stället att jag skrev det mest häpnadsväckande du kan tänka dig. Tänker du det så skrev jag det. Med citronsaft så ni inte ser. Någon borde även berätta för mig vad självdistans är... Och gärna får ni ju berätta vad ni vet att jag skrev. Det vore en skojig lek!)

Jag har börjat förstå värdet av pengar. Inte så att jag inte förstått att någon gång i mitten av 90-talet fick man ett bugg för en femtioöring (säkert får man det fortfarande) elelr att man för 24, 50 kan få sig ett paket smör om man har tur. Allt enligt ett kvitto jag inte vet varför jag tog med mig hem. Snarare är det så att jag har börjat förstå att man behöver pengar till allt. Det är den hemska sanningen. Det är inte mycket som går att göra helt utan pengar, nästan så att bara vara kostar i all sin tråkighet. Jag har alltid sagt att jag inte vill bli rik och äga det största hus ni sett. Det vill jag inte heller. Jag är nog bara inte en vräkig person. Det har absolut ingenting med politiska ideal att göra. Det är bara ingenting för mig.

Fast nu inser jag att jag måste nog bli lite rik för att klara av mig själv. Så illa är det. Jag måste tjäna pengar för att kunna köpa mitt eget gillande. Och utan jobb är det svårt. Ett sådant måste jag alltså fixa. Så långt har jag filosoferat fram en lösning. Därefter ser jag mig att allting blir enkelt. Jag kan räta på ryggen och skaka av mig gamla laster. Bara kulorna börjar rulla in.

Dessa tankar slog mig tidigt i morse och det är ett under att jag kommer ihåg dem så här mot kvällen.

Jag kan även titulera mig mästare i milkshake efter en tävling på Durrnäs. En gynnsam startposition och spontanitet visade mig vägen till segern. Jag är stolt och rörd. Bara för er bloggläsare bjuder jag på det vinnande receptet:

Mycket vaniljglass

1 Banan

3 Passionsfrukter

En gnutta vinillinsocker

2-3 dl Mjölk

2 rader krossad Mintkrokantchoklad

Mixa ordenligt. Det handlar om känsla. Och glöm inte att all matlagning handlar om spontanitet!

Fan, Framtiden, så här kan vi nite ha det. Vi behöver en mycket bättre relation till varandra. Vad har alla andra gjort för att finna din välvilja? Vilka hemska löften de gett. Vilka delar av sig själva de måste givit bort. Jag har alltid trott att jag och du, Framtiden, var något av bästa vänner. Tycker alltid jag har skött mig väl, om man räknar bort några debakel i forntid. Ändå håller du mig på järnet, grillar mig lite mer. Får mig att vakna med magvärk som inte går över fast jag äter en nyttig frukost och spelar bra musik för dig. Jag känner mig hopplöst vilse i din makt.

Alla de andra små gossebarnen verkar inte ha några problem med att smeka dig medhårs. Det verkar fungera. Pengar från fina arbeteten, kvinnor hit och dit. Det talas om Australien och Amerika och jag vet att det här är din idé, Framtiden! Vad har du över till mig, lilla mig? Det är dags för ett svar snart. Därför skriver jag det här brevet till dig. Jag vill att du kommer hit och förklarar läget. Lite ska det se ut som Sjunde inseglet. Jag frågar vem du är, du svarar att du är framtiden. Sen kan vi spela sällskapsspel om min framtid. Tills dess måste jag vara lite irriterad på dig. Du kallade dig själv min vän, det minns även du elelr hur?

Var är min vän Framtiden när jag behöver dig som bäst?

Det blev ingen fiskeresa med den på förhand lovande femman. Ingen tur tillbaka ut i vildmarken.

Med det kommer allting tillbaka. Den här bloggen fyller snart ett år. Ett år fyllt av bloggande. Jag tror jag läst nästan varje inlägg jag skrivit. Retat mig på stavfel jag inte korrigerat och förundrats av detaljerna man glömt. Som jag sa igår så är vi nog de bästa självhyllarna som finns. Det finns nog ingen som älskar oss lika mycket som vi själva. Samtidigt är i alla fall jag den som oftast målar upp mörka utsikter om mitt eget liv med. Min egen fiende och bästa vän. Komplext värre.

Så, fortsättningsvis då? Siare och spåmän har försökt men framtiden går om att ingenting tyda. Förhoppningsvis ska jag ta er tillbaka till elaka hånskratt åt människor som förtjänat det eller inte, kängor åt sådant jag irriterar mig på. Men samtidigt kommer vi nog aldrig bli av med den sentimentala hinna som ligger över allting och som får en del att tycka de är bättre än mig eller undrar vad jag menar. Kanske. Så länge jag lever blir det nog ingen ändring på det. Min bästa vän och största fiende, är jag. Fast tro inte att du är bättre än mig.
Det är enbart ett fåtal och jag hoppas att de vet om det. Namngivningar skulle här kännas som något av en avrättning. Man kan maila mig och få ett enkelt ja eller nej till svar. Jag är inte svår.  De är kanske ett tiotal.

Allt detta från en utebliven fiskeresa.
Inte bra.
Bra.