Samtal på altan
Varför allt är som det är och inte som det borde. Så löd ett sms jag fick för vad som känns som längre bort än vad det säkert är. Det var fint utryckt så jag sparade det. Och nu känns det aktuellare än någonsin. På något omvänt, finurligt ledset sätt.
Hobbyfilosofen i mig hoppar in när depparen inte längre orkar. Brist på mat kanske. Vi saknar honom inte. Han funderar, filosofen. I hamocken åt mig. På varför allt är som det är. Han funderar på att blanda in Gud, det tycker jag inte är någon bra idé. Han har vi ju avsagt oss hävdar jag, han bor inte längre här. Filosofen hänger läpp och funderar på att gå. Jag drar ner honomb på dynorna igen, det blir så ensamt annars. Han undrar lite försynt om vi tror på ödet då. Jag säger ingenting. Jag vet ingenting om det. Har alltid bara känts som ett vackert ord de låtsasintellektuella slängt omkring sig så jag spytt.
Det där sms visar jag för hobbyfilosofen. Han tänker så det knakar. Grymtar lite. Tycker kanske att det är för banalt för att räknas som filosofi. Ger det ett försök. Är det så att för att någon ska kunna vara lycklig så måste någon annan vara ledsen eller olycklig. För utan att denna någon andra är olycklig så betyder inte den lyckliges lycka någonting. Den är bara ett flytande tillstånd man inte uppskatta eftersom man inte vet var på eller på vilken skala man ska placera den. På så sätt funderar jag på att för att en individ ska bli lycklig(are) så måste han indirekt göra någon annan ledsen. Hobbyfilosofen är förbluffad. Gapar.
Jag bara fortsätter. Min kamrat bara lyssnar nu, kanske tänker han på vad teknikens under kan väcka. Han som alltid bara trott på cirklar i sand. Barnen i Afrika! De så världskända de små flugomgärdade stackarna. För om de nu sitter där och är utsvultna och döende, måste de ju finnas en mening med det. Kanske är det för att vårat välstånd i Fästningen Europa ska kännas större. För utan de fattiga stackarna så ger det med samma teori, int eett jota att vara rik. Utan den första stegpinnen på stegen kan man inte gotta sig på toppen. Då finns det liksom ingen att visa upp sin rikedom för. Och då är alla jämlika, och det blir så tråkigt. Det tycker jag. Strävan efter den perfekta världen är bra mycket "roligare" än den perfekta världen. Sen finns det givetvis nivåer av orättvsor.
Sen kan givetvis afrikanen byta ut sig själv i bottenträsket. Givetvs är det heller inte mot någon amerikan eller europé. Det trodde väl ingen? Afrikan för afrikan, för de ska hållas kvar i botten. Med murar och våld. Kanska kan han lura någon asiat ner i sin sits. Hobbyfilosofen suckar högt. Jag undrar varför och får direkt till svar att han inte njöt av mitt klassperspektiv på en annars rätt fin tanke så här i sensommmarlugnet. Han är av den gamla skolan och jag tar inte ens den diskussionen med honom.
Sen säger han att balans är svaret på den där frågan i det där meddelandet. Sen reser han sig upp och går. På återseende. Jag tar på mig skorna med kaffe i blick. Visserligen helt ur balans med lite muntrare över att det dök upp en relativt kreativ tanke.
Hobbyfilosofen i mig hoppar in när depparen inte längre orkar. Brist på mat kanske. Vi saknar honom inte. Han funderar, filosofen. I hamocken åt mig. På varför allt är som det är. Han funderar på att blanda in Gud, det tycker jag inte är någon bra idé. Han har vi ju avsagt oss hävdar jag, han bor inte längre här. Filosofen hänger läpp och funderar på att gå. Jag drar ner honomb på dynorna igen, det blir så ensamt annars. Han undrar lite försynt om vi tror på ödet då. Jag säger ingenting. Jag vet ingenting om det. Har alltid bara känts som ett vackert ord de låtsasintellektuella slängt omkring sig så jag spytt.
Det där sms visar jag för hobbyfilosofen. Han tänker så det knakar. Grymtar lite. Tycker kanske att det är för banalt för att räknas som filosofi. Ger det ett försök. Är det så att för att någon ska kunna vara lycklig så måste någon annan vara ledsen eller olycklig. För utan att denna någon andra är olycklig så betyder inte den lyckliges lycka någonting. Den är bara ett flytande tillstånd man inte uppskatta eftersom man inte vet var på eller på vilken skala man ska placera den. På så sätt funderar jag på att för att en individ ska bli lycklig(are) så måste han indirekt göra någon annan ledsen. Hobbyfilosofen är förbluffad. Gapar.
Jag bara fortsätter. Min kamrat bara lyssnar nu, kanske tänker han på vad teknikens under kan väcka. Han som alltid bara trott på cirklar i sand. Barnen i Afrika! De så världskända de små flugomgärdade stackarna. För om de nu sitter där och är utsvultna och döende, måste de ju finnas en mening med det. Kanske är det för att vårat välstånd i Fästningen Europa ska kännas större. För utan de fattiga stackarna så ger det med samma teori, int eett jota att vara rik. Utan den första stegpinnen på stegen kan man inte gotta sig på toppen. Då finns det liksom ingen att visa upp sin rikedom för. Och då är alla jämlika, och det blir så tråkigt. Det tycker jag. Strävan efter den perfekta världen är bra mycket "roligare" än den perfekta världen. Sen finns det givetvis nivåer av orättvsor.
Sen kan givetvis afrikanen byta ut sig själv i bottenträsket. Givetvs är det heller inte mot någon amerikan eller europé. Det trodde väl ingen? Afrikan för afrikan, för de ska hållas kvar i botten. Med murar och våld. Kanska kan han lura någon asiat ner i sin sits. Hobbyfilosofen suckar högt. Jag undrar varför och får direkt till svar att han inte njöt av mitt klassperspektiv på en annars rätt fin tanke så här i sensommmarlugnet. Han är av den gamla skolan och jag tar inte ens den diskussionen med honom.
Sen säger han att balans är svaret på den där frågan i det där meddelandet. Sen reser han sig upp och går. På återseende. Jag tar på mig skorna med kaffe i blick. Visserligen helt ur balans med lite muntrare över att det dök upp en relativt kreativ tanke.
Kommentarer
Trackback