Blå havet viskar andas

Det här fungerar inte. Har kännt det ett tag och nu tar jag beslutet. Jag lägger av, jag vill inte blogga mer. Just nu. Vissa skulle kalla det den paus, en semester men det är det inte. Det är bara enorm brist på skrivglädje som har drabbat mig. Det är skrivarsorg. Jag skrämmer mig själv. Det är inte längre kul att skriva och det är allvarligt, minst sagt... Så jag tänker inte skriva mer. Här. Säkert kommer jag göra det. Det kommer säkert vara ytterst dåligt. Jag kommer vara arg på mig själv för att det inte klingar rätt. Det kommer tråkiga dagar då jag behöver skriva bort en kvart. Typ måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Bara att välja. Eller kvällar då jag inte kan andas som här om natten, då jag bara behöver skriva konstigheter för okända.

Jag närmar mig min egen lösning och jag börjar röra mig framåt igen, tror jag. Den här gången ska jag inte skriva ner lösningen. Det har inte fungerat förut. Jag ska tala högt och tydligt för dem de berör och det ska vara sanna ord. Det känns ytterst befriande, som en motorväg rakt bort. Fast rakt in.

Jag vill inte tappa alla mina fantastiskt unika läsare. Det får ni inte tro, ni som så sällan skriver någonting. Det är inte er jag vill bli av med. Så länge kan ni läsa någon annan töntig blogg. Eller! Lyssna på Lars Winnerbäck med Jag är hos dig igen. Den säger så mycket så vackert. Och tänk att det är 2004. Inte för att jag vet varför. Då skulel det lika gärna kunna vara 1975. Allt var bättre förr, så även denna blogg. Fast jag gillar er, vet det.

... Så syns vi! Puss.