Varje löparsteg är ett avtryck
Hans ben känns som torkat renkött när han går ned i startposition. Framför sig har han 25 varv runt Sportcentrum i Norrtälje. ”De är mer rädda för mig än vad jag är för dem”, är den mening som går igenom hans huvud de skälvande sekunderna innan startskottet går.
Det slutar bra. Anders Riströms tredje lopp på lika många dagar resulterar i att han även under den sista tävlingsdagen får kliva upp på prispallen. Han slutar trea på 10 000-metersloppet och totalt sett har veteran-SM varit en stor framgång. Tidigare har han slutat på andraplatsen på både 1500- och 5000-metersloppen.
Hemma vid köksbordet i Grubbnäsudden tre mil norr om Kalix några veckor senare lägger Anders Riström fram sina tre medaljer på det välanvända furubordet. Utanför det gula huset som han tog över efter sina föräldrar betar sju brunspräckliga kor lojt. Det här har varit hans hem sedan han var sex år gammal.
– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här utan sjön. Men med den är det som att flytta till ett nytt ställe varje dag. Det här är perfekt, säger Anders Riström och pekar mot vattenspegeln några hundra meter bort.
Han måste ta av sig glasögonen. De gör mer skada än nytta. Anders Riström visar hur en grenprojektil kom flygandes från sidan i den starka vinden och slog sönder hans vanliga glasögon. De han tar av sig nu är ett reservpar han letat fram. Arbetet i skogen är slitsamt, just nu röjer hans egna företag ledningsgator utanför Kuivakangas.
– Jag arbetar även som tidningsbud och med det egna jordbruket. Men träningen kommer först.
När Anders Riström var 50 år bestämde han sig för att börja tävla. Löpningen hade alltid bott i honom, men han kände att han behövde någonting mer för att behålla kärleken till den. Därför värmde han för sex år sedan upp i Vuollerim.
– Jag tänkte att där vet ingen någonting om mig. Där får jag vara i fred.
Tävlingsdebuten var gjord. Representanter för Morjärvs SK hörde av sig och nu är det med det klubbemblemet på bröstet han tävlar. När det blev problem i styrelsen klev Anders Riström in som ordförande. När sedan ekonomin i distriktet krånglade hjälpte han till där som sekreterare. Båda gångerna för att inte riskera en nedläggning.
– Det var nödvändigt för att jag skulle kunna springa. Helst hade jag sluppit, men det är roligt och har gett mig mycket mer, säger han och berättar vilka friidrottshöjdare han fått chans att träffa.
Sex dagar i veckan tränar Anders Riström. Trots att de lärda dividerar i om begreppet elitmotionär existerar, så tycker han att det är vad han är. Han kan inte mäta sig med eliten på tävling, men tränar nästan lika mycket.
– Löpning är livslångt lärande. Jag älskar att det är så enkelt, man behöver inte tänka på någonting.
Han pekar ut genom fönstret igen, förbi de två pelargonerna. Hans ögon lyser upp när han tänker på alla de intryck han får under sina löparrundor. Dofter hans näsa snappar upp, saker han ser som hans ögon kanske missat om han inte löpt. Allt det där som gör honom positiv och glad. Men Anders Riström medger att han gruvar sig för vissa pass.
– Här mitt emot bor min moster. Hon är 90 år men går två kilometer tre gånger om dagen. En del kalla vinterdagar brukar jag se henne gå förbi och då är det bara att ge sig ut.
Anders Riström lägger upp ett av de seniga löparbenen på stolen bredvid. Han bär sin Runners World-tröja med stolthet och bläddrar ivrigt i magasinet Runners för att förstärka något resonemang kring vad som är större delen av hans liv.
Som 56-åring kan skadorna lätt komma, men Anders Riström känner sin kropp och vet hur mycket den tål. Han har även börjat med yoga för att hålla sig smidig. En kvinna gör övningar på ett glansigt uppslag och Anders Riström visar vilka han inte klarar.
– Målet är väl att vara något sånär vältränad när man dör.
Att göra någonting är viktigt för Grubbnäsuddens egen långdistanslöpare. Skulle han inte ge sig ut på vägarna avvägt nära maxpuls, så skulle han skriva. Det är enligt honom ungefär samma sak att både skriva, springa eller måla.
– Det är viktigt för mig att lämna avtryck. Syns man inte så finns man inte, antar jag.
Bakom katalogerna och paradisbilderna
Foto: Tomas Åström
Vi reser mer än någonsin. Allt ifrån tecknade figurer till nyhetsrapporteringar styr hur vi tänker när vi bestämmer vart det bär av. Resebolagen säljer våra drömmar men levererar förlegade bilder av omvärlden.
Den lilla pick-upen svänger av från huvudvägen och in på en mindre grusväg. Det röda dammet yr så att alla turister på flaket får täcka ansiktet med sjalar och tröjor. Efter en lång dag i norra Thailands kuperade natur stannar nu bilen. Eftermiddagssolen är fortfarande het när det är dags för dagens sista stopp.
Alla går av. De två australiensarna, det malaysiska paret och de fyra svenskarna. De ser sig om. Ser ut över vad som ser ut som en vanlig thailändsk by. Guiden ber om deras uppmärksamhet. Han berättar om byn de kommit till, om traditioner och seder. Pekar på en träkonstruktion som liknar ett utsmyckat fotbollsmål, och förklarar att den skyddar folket nere i byn mot onda andar och andra hemskheter.
Väl nere i byn väntar Ahka-kvinnorna på de besökande turisterna. De väntar uppklädda i sina färgstarka folkdräkter. De säljer smidessmycken, tyger och hårdvaluta nummer ett för ovana turister, vatten på flaska. Och det går åt.
På tjugo minuter är det hela över. De åtta utlänningarna sätter sig på pick-upens flak igen. Kvinnorna nere i byn blir mindre och mindre genom öppningen bakåt när grus återigen byts mot asfalt under de varma däcken.
- Vi projicerar våra drömmar på de här stammarna. Drömmen om det orörda. Vi lever liv helt utlämnade åtmodernitetens stora system och teknik, vårt samhälle bygger på att vi måste få komma ifrån några veckor om det inte ska ta kål på oss. Då lockar de till synes naturliga relationerna i byn där inga bekymmer existerar. Det är vår dröm om ”den lyckliga vilden”.
Det säger idéhistorikern Klas Grinell som för fem år sedan skrev sin doktorsavhandling om omvärldsbilder i svensk utlandsturism under nästan hela 1900-talet. Överskriften löd; Att sälja världen. Han menar att det dels är väldigt sega strukturer som styr våra steg som resenärer, eller turister runt om i världen, dels att det samtidigt finns snabba trender. Omväxlingen består, enligt honom, i att vi i stället för att åka till Thailand åker till Vietnam den här gången. Nästa år är det kanske Laos som gäller. På så sätt kan flera hundra år gamla drömmar styra vårat ”resetänkande”.
- Ingen ser ett ställe för första gången när de kommer dit. Vi kanske inte vet om det, men allt ifrån Tintin till Aktuellt-sändningar bidrar till hur vi ser på världen, egentligen allt som bidrar till vår bildbank om en plats. Samma drömmar kan sedan appliceras på olika platser. Där i ligger utbytligheten, anser Klas Grinell.
Varje år reser svenskar utomlands för 50 miljarder kronor. Och antalet ägare av resebolagen har stadigt minskat de senaste 20 åren. Det leder till mindre konkurrens, men samtidigt en större prestige mellan de få stora. Vid sidan av det har det med Internet kommit nya möjligheter att själv boka sin resa till drömresmålet. Något som ytterligare pekar på hur viktigt det är för resebolagen att marknadsföra sig. En fjäderprydd indianhövding med spjut och sköld spanar stolt ut över vad man får anta är de amerikanska vidderna på framsidan av Swansons rundrese-katalog för 2009. Tema-resor presenterar sin safariresa till Serengeti med bilder på iraqw-folket ute på savannen, trots att största delen av Tanzanias dryga 40-miljonersbefolkning bor i städer. Och när Apollo ska marknadsföra sydostasien får orange-klädda buddhistmunkar pryda bilderna.
- Syns lokalbefolkningen över huvudtaget på bild så utgör de någon form av ”det annorlunda” eller så passar de upp på oss, säger Klas Grinell.
I en av Resias medelstora resebyråers ljusa lokaler sitter resesäljarna Camilla Nicklasson, Åsa Berg och Linda Jadinge vid var sin disk. Just nu är tillströmmingen av kunder lite lägre. Till vänster om dem fyller charterkatalogerna en hel vägg och bakom de tre står katalogerna till de mer äventyrliga resorna och rundresorna. Överlag har de inget att anmärka på hur resebolagen marknadsför sina resmål.
- Jag menar, de flesta vet att inte varje amerikan går omkring klädd som indianhövding. Det är bilder som ska locka oss dit. Förstår de inte det så förstår de inte så mycket alls, tycker Åsa Berg.
I sitt arbete kommer de varje dag i kontakt med resebolagens marknadsföring och de ser med andra glasögon än Klas Grinells forskardito på hur världen ”säljs”. Till viss del får de medhåll av idéhistorikern:
- Jag tror inte heller att människor ser så fyrkantigt på världen som det kan verka. Man får absolut inte underskatta människors fria tänkande. Men det här handlar om hur de konsumerar världen, och varför skulle resebolagen ändra på någonting som de tjänar pengar på? undrar han.
Frågan som Klas Grinell ställer sig själv och andra är hur vi öppet ska möta världen. Som han ser på dagens marknadsföring så följer de stora bolagen bara med på vad som säljer, och upprätthåller på så sätt koloniala strukturer och ideal, som inte tillåts existera på något annat ställe än när vi bläddrar i resekataloger.
- Alla är överens om att man inte har mycket tid på sig, därför måste man applicera redan existerande övertygelser och drömmar. Därför kan gamla föreställningar från tidigt 1900-tal leva vidare.
Den engelska sociologen John Urry pratar i sin bok ”The Turist Gaze” om turismblicken. Turismen gör enligt honom världen till en estetisk yta och är extremt upptagen av det synliga. När vi åker bort tittar vi på allt runt omkring oss med en större nyfikenhet och ett större intresse och förväntar oss att det vi ser ska ge oss någonting. Urry betonar gång på gång att vara turist är att vara konsument, man konsumerar det sevärda och turismblicken styr vilka platser som vi får ut någonting av att besöka. Men blicken behöver ett avstånd. Det förklarar varför det välbekanta och nära inte är iögonfallande på alls samma sätt som det ”annorlunda”.
Klas Grinell menar att turismblicken gör det viktigt med sevärdheter och utflyktsmål. Även charterresor måste erbjuda någon form av utflykt när turisterna tröttnar på sol och bad. Eller när vädret sviker dem. Även om de mer hedonistiska delarna av resor mer och mer tar över, så måste vi känna att vår resa har gett oss någonting. På så sätt kan vi, menar Grinell, gå och titta på gamla kyrkor som vi aldrig annars hade gjort. På så sätt kan också platser som saknar någon solklar sevärdhet skapa sig en.
På Mallorca är till exempel det största utflyktsmålet det hus där den polske kompositören Chopin bodde med sin älskarinna George Sand under några kalla vintermånader 1838-1839.
- Här är behovet av en sevärdhet större än själva sevärdheten. Vi kanske inte skulle besöka platsen hemma, men vi gör det som turister. Fast det behöver inte bara vara konstigt att besöka sevärdheter, det kan så klart väcka ett intresse och man kan lära sig någonting, säger Klas Grinell.
På Resia berättar Camilla Nicklasson om när hon besökte pyramiderna utanför Kairo. Trots att hon sett dem på bild många gånger var hon inte beredd på vad som väntade henne. Den smogg som fyllde luften, all den kommers som rådde runt om och det faktum att man såg Kairo stad bakom pyramiderna var ingenting som synts till i katalogernas bilder. Men det gjorde ingenting, upplevelsen var stor nog i sig. Hon fick bara stänga av allt, förstå att hon var där och då var det så häftigt, beskriver hon. Linda Jadinge har liknande upplevelser från Kinesiska muren. De tre resesäljarna ser ingenting konstigt med att bilderna i katalogerna är arrangerade och gjorda så fina som möjligt.
- Det måste ju bli snyggt. Folk förstår att det ser annorlunda ut i verkligheten, men ofta är det ju vackrare än på bilderna, säger Åsa Berg.
- Det är upplevelsen vi säljer. På reklamen vet man inte var i världen de är, utan det är själva reseupplevelsen man marknadsför, berättar Linda Jadinge.
Med den globalisering som råder ligger världen öppen för oss, särskilt de yngre generationerna sägs ha världen liggande för sina fötter att upptäcka. Men Klas Grinell tycker att turismen är en fredad zon för ktitik och utveckling. På 30- och 40-talet hade vi en giltig förklaring till att man i uppslagsverk skrev att ”negrer är så och så” men idag är det nog inte så många som tycker det stämmer.
- Med all inclusive har resebolagen ännu större koll och kan köra med samma dansshower som på 50-talet. Turistindustrin gör för lite. De har ett intresse i att upprätthålla den kulissvärld som skapats runt turismen, säger han.
Så sent som på 80-talet marknadsfördes att på resmålet såldes svenskt kaffe. Idag är vi mer öppna att prova på lokala matsedlar. Klas Grinell ser möjligheter att en turist som är intresserad av thai-mat kan mötas med en lokal kock, som likar. Men han ser också orosmoln i och med ägarcentreringen av resebolagen och i att de små hotellen försvinner mer och mer. För det är när man går vilse eller måste be om hjälp man kan ta avsteg från schablonbilderna.
- På de små hotellen kunde man stöta på mer eller mindre excentriska ägare och när man åkte taxi eller rörde sig utanför de stora hotellkomplexen var man tvungen att kommunicera med lokalbefolkningen. Det kunde bli pyshål från kulissvärlden.
På Resia ser man att ekonomin i hög grad styr var det bär av på semestern. När dollarn ifjol var låg åkte många till USA och i år lockar Turkiet än mer än vad det brukar göra. Man ser också att folk vill flyga direkt ifrån sina lokala flygplatser.
- Man vill slippa jobbet med allt runt omkring. Man vill sätta sig på planet och sen bara ha semester, tror Camilla Nicklasson.
Klas Grinell ser däremot faror om vi fortsätter konsumera resor som vi gör. Att världen bara ska vara så annorlunda som möjligt, en tillflyktsort där vi kan komma bort.
- Det är inte konstigt att när vi möter ländernas representanter i till exempel FN så tar vi inte deras lidande och behov på riktigt, säger han.
