Blå havet viskar andas

Jag packar mina lådor för att vara på väg. För att det ska kännas som om jag rör mig framåt.
Fyller dem med allt det som är kvar av min barndom. Det jag inte rensat ut.
Fyller dem för att jag känner att tiden går. Att den verkligen inte har stått still.
Och till och med jag har gått.
Det är fruktansvärt vackert att hitta alla små noteringar och tankar.
Alla fotografier jag visst tog.
Mina bananlådor talar om för mig att nu börjar någonting annat. Någonting du inte kan förkasta för det är nytt.
Det är ett steg i rätt riktning. Tror jag.
Om än jag inte har någonstans att packa upp mina lådor.
Dessa väggars form och förbannelse ska jag lämna. Har jag väl egentligen redan gjort.
Jag packar mina lådor och mår bra.
Här finns inte det som gick snett, det jag mår dåligt över.
Jag kan tömma mig själv och fylla mina lådor.
På barndom, på ungdom.
Tiden går. Det gör den.
Ibland kan man bara undra om den går åt fel håll. Ibland.