Mumintrollen finns på riktigt och det handlar inte om juni, juli augusti, Per. Det har det aldrig gjort.
Ett femtiotal gånger om dagen tror folk att jag ska tycka någonting.
Det är svårt. Vad tror de att jag ska tycka?
Kanske vill de att jag ska klaga lite.
Någon av dem tycker kanske att jag är så där sinnessjukt rolig som bara jag erkänner.
Att jag är. Egentligen, om man träffar mig på riktigt.
När jag säger saker. Om konstiga saker.
När jag brinner, ofta när jag inte kan andas.
Jag vet att jag är tyst.
Då är jag rädd. Har jag kommit på. Rädd att någon ska skratta för min röst är inte min.
Den som lyssnar på tystnaden med mig borde jag hålla hårt i handen.
Aldrig släppa men det är mörkt.
På golvet ligger en útslagen hund som jag vet att jag kommer snubbla på. Fast jag vet att han ligger där.
Och allting överallt kretsar kring pengar och relationer. När jag har varken eller.
Sverige och piggelinhimmel som säger höst.
På sin höjd brittsommar som vem ville ha.
Svamparna kanske, hundarna och mossorna. Alla vill ha sitt.
Det blir säkert juni igen. Om vi överlever december. Det är det vi handlar om.
Att överleva vackert. Det handlar om att falla, att stå.
Ibland krypa, kräla. Resa sig upp.
Det är Sverige. Det är vi. Hur mycket vi vill.
Vara lata dagar ett annat land.
Så är vi Sverige, det här. Där man kan överleva. December för Juni.
Ibland kan man ännu höra den totala tystnaden. Som nu, nästan.
Inga syrsor, fåglar, bilar som inte vet.
Att det kan vara alldeles tyst och att man kan höra det.
Fast man ville säga hur allting var.
Vi är dem vi är och ljuger inte. Talar osanning på sin höjd.
Vill inte annat än pussas. Med dem vi inte kan gå ifrån.
Fast som absolut kan lämna oss.
Men vi väntar.
På juni och pussar igen. När total tunghäfta har gått och Sverige är på plats.
Det är inte totalt tyst men nästan. Hör ni det?
Det är svårt. Vad tror de att jag ska tycka?
Kanske vill de att jag ska klaga lite.
Någon av dem tycker kanske att jag är så där sinnessjukt rolig som bara jag erkänner.
Att jag är. Egentligen, om man träffar mig på riktigt.
När jag säger saker. Om konstiga saker.
När jag brinner, ofta när jag inte kan andas.
Jag vet att jag är tyst.
Då är jag rädd. Har jag kommit på. Rädd att någon ska skratta för min röst är inte min.
Den som lyssnar på tystnaden med mig borde jag hålla hårt i handen.
Aldrig släppa men det är mörkt.
På golvet ligger en útslagen hund som jag vet att jag kommer snubbla på. Fast jag vet att han ligger där.
Och allting överallt kretsar kring pengar och relationer. När jag har varken eller.
Sverige och piggelinhimmel som säger höst.
På sin höjd brittsommar som vem ville ha.
Svamparna kanske, hundarna och mossorna. Alla vill ha sitt.
Det blir säkert juni igen. Om vi överlever december. Det är det vi handlar om.
Att överleva vackert. Det handlar om att falla, att stå.
Ibland krypa, kräla. Resa sig upp.
Det är Sverige. Det är vi. Hur mycket vi vill.
Vara lata dagar ett annat land.
Så är vi Sverige, det här. Där man kan överleva. December för Juni.
Ibland kan man ännu höra den totala tystnaden. Som nu, nästan.
Inga syrsor, fåglar, bilar som inte vet.
Att det kan vara alldeles tyst och att man kan höra det.
Fast man ville säga hur allting var.
Vi är dem vi är och ljuger inte. Talar osanning på sin höjd.
Vill inte annat än pussas. Med dem vi inte kan gå ifrån.
Fast som absolut kan lämna oss.
Men vi väntar.
På juni och pussar igen. När total tunghäfta har gått och Sverige är på plats.
Det är inte totalt tyst men nästan. Hör ni det?
Kommentarer
Postat av: Kristian
Kanske är jag mer egenkär än ni sett mig förr, men jag är så stolt. Undrar om jag någon gång kommer skriva någontin som jag gillar så skarpt som det här. Somnade helt lycklig igår, för att jag lyckats få ner det. Det har allt jag älskar med mig, med världen, med dig. Båda fötterna rakt upp i luften, så som det ska vara. Aldrig mer ska jag skrapa fötterna mot marken som någon jävla realiststrateg. Jag vill inte skriva någonting idag, fast jag kan, det är så fint överst det här så..! Säg vad ni vill, det kan ni inte ta ifrån mig.
Trackback