Blå havet viskar andas

En sådan här dag tycker man att jag borde skriva någonting. Bara för att jag vet att det är så, så skriver jag. Fast vad säger man då? Att allting liksom är som det är och det bara inte går att strunta i. Att ignorera. Hösten faller på och jag undrar vad jag har gemensamt med alla. Dricker en kopp till och försöker lugna mig. Ibland behöver man inte ha någonting alls gemensamt och det går fint. Andra gånger har man bara vad man just nu säger tillsammans. Ibland har man nog inte ens det. Det gör liksom inget. Man kan bara säga stopp. Eller pause. Fast spola över har visat sig vara svårare. Hur bagatellartat som helst, så är det som fastetsat. Bränner och kommer upp till ytan som okända tecken. Där är vi nu och då garderar vi oss. Det är då hjälpen behövs. Börjar jag förstå, tack för det kära vän!

Nåväl. Det är svårt att vara blank. Att ha tomma band. Då lugnar det bara på en balkong med en filt tittandes på den konstiga världen högt uppifrån. Som från en klippa. Där ingen river mig för det är för stilla kallt. Dit vi aldrig gick. Där kan jag samla mig igen.

Det är aldrig lätt...