Blå havet viskar andas

Jag har börjat förstå värdet av pengar. Inte så att jag inte förstått att någon gång i mitten av 90-talet fick man ett bugg för en femtioöring (säkert får man det fortfarande) elelr att man för 24, 50 kan få sig ett paket smör om man har tur. Allt enligt ett kvitto jag inte vet varför jag tog med mig hem. Snarare är det så att jag har börjat förstå att man behöver pengar till allt. Det är den hemska sanningen. Det är inte mycket som går att göra helt utan pengar, nästan så att bara vara kostar i all sin tråkighet. Jag har alltid sagt att jag inte vill bli rik och äga det största hus ni sett. Det vill jag inte heller. Jag är nog bara inte en vräkig person. Det har absolut ingenting med politiska ideal att göra. Det är bara ingenting för mig.

Fast nu inser jag att jag måste nog bli lite rik för att klara av mig själv. Så illa är det. Jag måste tjäna pengar för att kunna köpa mitt eget gillande. Och utan jobb är det svårt. Ett sådant måste jag alltså fixa. Så långt har jag filosoferat fram en lösning. Därefter ser jag mig att allting blir enkelt. Jag kan räta på ryggen och skaka av mig gamla laster. Bara kulorna börjar rulla in.

Dessa tankar slog mig tidigt i morse och det är ett under att jag kommer ihåg dem så här mot kvällen.