Blå havet viskar andas

Jag vaknade aldrig för jag somnade aldrig. Jag vet inte vad jag ska säga längre. Vet inte vad jag ska intala mig själv att känna. Tränade bort lite av panikångesten iför alltihopa. Måste sett ut som ett nerknarkat vrak. Mitt block med nedtecknade drömmar innehåller den här natten ursäkter som jag inte vet vad jag ska med. Till många. Det kändes renande... då. Jag kommer aldrig bli bra på det här. Kommer alltid kasta mig med huvudet före. Kommer alltid skaka av självömkan efteråt. Det är så lätt att lura sig själv. En underbar torsdag sa han på radion. Jag håller inte med. Det känns som om torsdagen och världen är emot mig. Pojkar som oss ska inte ägna sig åt sådant där. Det är oss inte tilldelat. Som en vis bortsprungen hjälte sade. Jag börjar tro honom om än jag skrattade åt det då. Pojkar som oss får inte de vackra flickorna. Eller vinner på lotto. Så är det idag, torsdag.

Gud nåde den som kritiserar den litterära kvalitéen på det här inlägget. Det är ren och skär överlevnadsprosa. Så låt mig va!