Testamente
Det är absolut inte det där med att bli ensam. Att vara det. Det gör mig ingenting egentligen. Lite så att jag inte skulle bli förvånad om jag kommer vara ensam stora delar av livet. På ett livskamratmässigt vis, ni vet. Vänner kommer jag nog alltid ha. Om de vill ha mig. Kanske är det fel att tro att man är dömd till ensamhet vid tjugo års ålder. Måhända sitter det folk med betydligt mer erfarenhet där ute och hånskrattar. Det mår de säkert kalasbra av. Men jag bara säger det. Jag kommer inte hoppa till av förvåning om jag står där ensam om en massa herrans år. I framtiden.
För jag känner mig själv. Jag är den enda som kan säga det med hundra procents säkerhet. Det ni! Och jag är inte den som hittar någon runt varje gathörn eller dansgolv. Och de jag hittar som aldrig skulle kunna tänka sig att gå hem, att lämna mig, de står jag inte ut med. Eller skulle inte göra det några längre stunder. Utan att vara elak. Bara ärlig. Ska det vara, ska det vara rätt. Jag trivs rätt bra ensam. Det är inte där skon klämmer.
Det är när man tänker om. Att fan, det här är bra. Det här är grejen. Hon vill jag ha här för det mesta. Det klarar mitt erimithjärta. Det har, högst noga räknat, hänt fyra gånger i mitt liv. Ingen av dem är ju kvar så det måste väl ses som ett misslyckande. Av olika orsaker. Nu senast var det annorlunda. Den gär gången försvann inte bara en av de där. De som skulle få stanna. Nu var det en bra vän, även. En av de bättre det senaste året, om jag inte visste bättre. Det är så synd. Tänker jag när jag tänker på det. För jag saknar min vän. Det vågar jag inte få ur mig på annat sätt.
Undrar om jag varit så här självutlämnande förr? Inte rakt ut tror jag. Nåväl. Det gör mig ingenting att vara ensam. Man kan alltid drömma. Om någonting bättre, någon där bredvid i sätet. På väg bort. För den som tar mina drömmar en gång för alla tar nog mest troligt mitt liv. Bara så ni vet...
För jag känner mig själv. Jag är den enda som kan säga det med hundra procents säkerhet. Det ni! Och jag är inte den som hittar någon runt varje gathörn eller dansgolv. Och de jag hittar som aldrig skulle kunna tänka sig att gå hem, att lämna mig, de står jag inte ut med. Eller skulle inte göra det några längre stunder. Utan att vara elak. Bara ärlig. Ska det vara, ska det vara rätt. Jag trivs rätt bra ensam. Det är inte där skon klämmer.
Det är när man tänker om. Att fan, det här är bra. Det här är grejen. Hon vill jag ha här för det mesta. Det klarar mitt erimithjärta. Det har, högst noga räknat, hänt fyra gånger i mitt liv. Ingen av dem är ju kvar så det måste väl ses som ett misslyckande. Av olika orsaker. Nu senast var det annorlunda. Den gär gången försvann inte bara en av de där. De som skulle få stanna. Nu var det en bra vän, även. En av de bättre det senaste året, om jag inte visste bättre. Det är så synd. Tänker jag när jag tänker på det. För jag saknar min vän. Det vågar jag inte få ur mig på annat sätt.
Undrar om jag varit så här självutlämnande förr? Inte rakt ut tror jag. Nåväl. Det gör mig ingenting att vara ensam. Man kan alltid drömma. Om någonting bättre, någon där bredvid i sätet. På väg bort. För den som tar mina drömmar en gång för alla tar nog mest troligt mitt liv. Bara så ni vet...
Kommentarer
Trackback