Blå havet viskar andas

Jag funderar på att ringa någon. Det är inte alltid det lättaste. Inte nog med att jag är jag och inte är bra på att tala i telefon. Det är jag verkligen inte, jag gillar att se dem jag talar med helt enkelt. Alldeles för osäker för telefoni, typ. Del två är ännu värre. Vem ringer man? Med ett småsprucket hjärta och absolut ingenting att föreslå. Bläddrar igenom min telefonbok. Många av numrena tar jag bort, de är inte aktuella längre. Har inte varit det på den här sidan om puberteten. Det blir ännu tommare. Tvekar lite på några, tänker på de nummer jag kan utantill. Jag vet vad de alla gör. Ingen idé att ringa. En del vet man att de inte kommer svara, en del vågar jag helt enkelt inte ringa till.

Funderar på om man skulle ringa till telefonrekordet. Alla har ett sådant. En sådan, för det var ju en person i andra ändan. Och nej, det var ingen telefonkö för min del. Jag ser hur ni tvekar. Mitt rekord ligger på hela mäktiga 45 minuter. Nu satte ni diverse drycker i halsen, det förstår jag. Och så jag pratade med. Men det var på den tiden ett gäng levde och relationer var naturliga och avspända. Sådana har jag inte så många nu. Funderar ändå att ringa henne, hon brukar läsa mig rätt bra trots allt. Är bara rädd att jag skulle få höra en massa om konstig sex och kulturrefernser jag inte kan. Det första äcklar mig så fruktansvärt just nu och det andra är bara jobbigt när som helst. Det är inte vad jag behöver. Jag behöver lim till hjärtat och någon som vill umgås i ett i flera dygn.

Jag gör det ännu svårare för mig. Givetvis bör det vara en kvinna eller flicka. Någonstans i gränslandet går även bra. En man känns inte lämpad, de ringer jag inte till de umgås jag med. På tal om det måste spontanpåhälsningar vara det ultimata umgänget. Det vill jag få när jag flyttar. På tal om det finns det knappt en lägenhet i den här staden.

Ingenstans att bo. Ingen att ringa.