Blå havet viskar andas

Ibland är det fruktansvärt intressant att fundera på vad människor tycker om en. Vad de ser i en. När man möter en människa för första gången har man en inre bild av hur den människan är. Det är knepigt det där, för även om man har fel eller rätt så kan det bli både bra och dåligt. Det finns liksom inget facit. Folk har trott mycket om mig. någon gång har de trott att jag var bög. Den eviga tyckaren tyckte att jag var lätt på foten och drack för mycket. Det tog jag med ett skratt.

Men de andra då? De man bara stöter på, de som man inte hade planerat att tycka någonting om. De spontana väljer jag att kalla dem. Vad tycker de om mig? Givetvis är jag kommunist, helt oavsätt om man är det själv elelr inte. Ofta tror folk inte att jag äter kött heller. Konstiga människor, var fick ni det ifrån? Jag minns en date jag hade. Givetvis heter det inte date i Sveriget men jag tycker inte det finns något bättre ord så jag skriver date. Date. Det var vinter och vi gick ganska långt. Det här var före bilburna tider, typ alltså i förrgår. Jag har inte ätit på hela dagen och hemma väntar kyckling. Hon är vegan! Fan, jag vågar inte äta min kyckling på hela kvällen. Till slut går jag in och svimmar på toaletten. Typ. Vi sågs inte så mycket mer, nej.

En del tycker nog jag verkar farlig, bitter, arg och kanske lite elak med. Det är jag nog inte egentligen. Kanske har jag drag av än det ena än det andra. Det har alla. Andra tror att det ska hitta en intelektuell motpol i mig. Ibland träffar de rätt. Ibland har jag absolut ingen lust till det och gör något oerhört barnsligt. Det är i alla fall kul att tänka vad de alal tror om mig. Och på var det kommer ifrån. Sanna eller falska tankar. Lite på grund av det, i alla fall i mitt fall, är de jag umgås med och tycker om, sådana som vet de mesta om mig. Som inte behöver anta någonting. Det är ju synd på sitt sätt med.