Blå havet viskar andas

Det här med att läsa gamla brev när man vet hur det blev. Eller inte alls vet hur det blev med någonting, egentligen. Det måste vara ungefär som att torka sår med moln. På ett sätt kan jag vara glad att jag sprarat allt från så många episoder i mitt liv. Från den där småpretentiösa brevväxlingen med hon jag nog tyckte om som jag gärna hade hört från fortfarande, till den lilla lappen med ditt telefonnummer på som jag fick efter första natten vi mötts för att jag hade slut med batterier på min telefon. Konstverk till gratulationer på olika bemärkelsedagar. Hälsningar i böcker. Allt är så vackert vemodigt. Som de tussigaste molnen i sår som aldrig kommer gå igen helt, alltid kommer ömma om vintern.

Du och din poesi. Du och ditt liv. Sådana killar som du. Var det ödet som valde dig eller du som valde det?

Läser en obehaglig bok. Av Per Hagman, som mer och mer liknar det närmaste jag kommer en litterär husgud. För några månader sedan fick "Vänner för livet" mig att tro igen, fick lite ljus att lysa in där det inte varit så mycket av det det senaste halvåret. Och så "Oskulder kysser". Den hade mig naglad på det obehagligaste av sätt. Och avslutas där, dit jag i tankar aldrig tänkt återvända. För chock och panik i kvarteren kring Termini det kan jag. Bland uteliggarna, småtjuvarna, zigenarna och den allmänna smutsen kring detta kollektivtrafikpalats har jag haft ont. Fått ont. I kvarteren där bakom har jag kedjerökt i tio dagar i sträck och tappat mig själv totalt för någon annan. Då läste jag "En dag" som hon tipsat mig om. Nu avslutas "Oskulder kysser" på det mest obehagliga och ofärdiga sätt på denna plats på min mörka skala. Flimrande bilder av det oroliga myllret, det där internetcafét och oron. Framförallt den överhängande oron över hela platsen. Får nog leva med de bilderna ett par dagar. Som en direktlänk, en stråle, av svärta mellan Gamlestan och Termini.

Det är för mycket grubblerier igen. Om hjärtat, välbefinnandet och tiden som går. Det regnar gråtmilt mot mitt fönster, sömnen är någon annanstans. Jag vet inte om det är ensamheten eller flersamheten som stör mig mest. Jag har båda delarna. Eremithjärtat sårar. Igen och igen och igen. Utan at vilja det, utan att mena det gör det människor illa. Spårvagnsturer är som avbrott i smärta, som små passager mellan dimensioner. Därifrån tar eremithjärtat nummer 11. Eller 7.

Kära alkolist, du som jagade mig uppför backen så jag nästan föll över de höga gatustenarna den första gången jag var här på riktigt. Jag tänker på dig ibland. Nu när jag vandrar vad som kommit att bli våra gator, och kanske ibland känner av en smula av ditt brölande vansinne. De där sena nätterna när dimman ligger tät och man undrar vad som finns på insidan, vad drivkraften är. Då kan jag springa bara för att minnas den där kvällen när jag rusade upp för trappan. Jag sprang fortare än dig, men jag var ny, vilsen och rädd för allt jag såg. Du har så klart ingen aning om att jag dagen före satt på en slingrande buss över slätten och grät ensam utan någon som helst anledning. Jag är dig nu. Jag har gjort den staden som säkert skadat dig mer än mig till min. Jag blundar inte för den längre, det är andra städer som bränner på insidan av mitt ögonlock så jag gör som den gamla mannen och blundar mig igenom städerna som tornar upp sig som vertikala sår i landskapet. För en tid sedan såg jag en hare på våran gata. Du är nog inte heller religiös men det var ett särskilt sken över djuret. Det sprang som jag när jag närmade mig. Annars varar ett lugn, ett stillestånd. Jag kanske skapar luftslott men ibland tänker jag att ingenting av det här hade hänt om jag inte träffat dig. Jag lever trots allt och hoppas du gör det med.

Jag låter mina rastlösa fötter sjunka djupt ner i myllan, Göteborgs jord. Ett motståndsbeteende. Här ska jag envist bli, för min egen skull. Jag växlar in all min utländska valuta och ler mot rutan när solen går ner ute i havet bakom industriernas siluetter. Varje minne plockar jag på känslor och lämnar på varje spårvagnstur, vid varje solkigt bord. Ett medgivandebeteende.

Önskar vilande mot staden att jag kunde bemästra varje ögonblick, se vilket av dem som var det avgörande. Det slutgiltiga. Och vilka som kommer stå kvar vid min sida efter tid av tid av ögonblickskorta solnedgångar och panoramablickar över denna vemodsilskna plats.

Än en gång undrar jag hur hårt man ska behöva försöka. Vad man ska behöva ta. Det är inga muntra tankar idag. Heller. Jag kan bara inte förstå mig på min omvärld, som om den ville mig ont från starten, som om ingenting någonsin var lönt åtminstone en tilltro. Oro och lögner vrider om varje gata, varje hus, varje röst till någonting ingenting värt. Jag vet inte om jag siktar på botten eller mot toppen, på alla vis är jag närmare det första. Jag bygger sakta murar kring allt, tänker att där kan det vila. Svalna, slockna.

Och någonstans valsar Glädjen runt som om ingenting hade hänt. Det är lätt att hålla sina ögon slutna när ens drömmar är ljuva trippar av sådant ingen vaken skulle köpa.

Ljusblåa golv, snedtak. En gång kysste jag nästan en tjej här. På riktigt. Det var längesen. Då stod sängen åt ett annat håll.

Det finns naiva tider av elände och bedrövliga stunder av fullständig lycka. Ingenting är vad det egentligen borde. Här gömmer jag mig på sämsta möjliga plats och du ligger med någon annan i ett främmande land. Vad som egentligen är rättvist kan man väl diskutera, jag är på inga sätt säker. Vem som är mer vuxen. Spelar väl egentligen ingen större roll när vi ändå hamnat här. Sagor existerar inte, någonting kommer gå fel, jag vet ju det. Mitt stora dumma hjärta jag köpte i stället för det lilla eremithjärta jag huserat i så många år, alltid huvudstupa, alltid lite för många procent. Naivt eländigt i hopp om bättring.

Går runt kvarteret ett varv till. Nu är du mitt spöke. Som jag själv låter stryka runt i dimman runt platserna jag visade dig, var stolt över att de låg bakom mig. Tusan heller. Det blir inte bättre, det bara går i cirklar. Kärleken som borde vissna av mig som ruttna löv av dina lögner lämnar mig inte, den är evig, som all annan kärlek. Ångesten över förgängligheten som förföljer mig är ständigt närvarande.

Allt är overkligt, jag vet inte längre var i tiden jag är. Vad jag har upplevt, vad jag kommer att uppleva. Mitt i allt står jag, du ligger lite till utan den minsta visad ånger. Jag tar en dans med närmaste spöke och spöar upp minsta tillstymmelse till tro på kärleken.

Någon puss per dag. I smyg. Med danande löften, eller så är de bara i mitt huvud. Tågen är i vart fall riktiga.
Tänker att vi borde göra någonting.
Ta det tillbaka. Visa att det inte är ok. Trots att jag är undantaget.
Ständigt klämd mellan stolar, utan patos till någonting. Ändå är jag trött på att prata. Vill göra.
Hus med kolonner. Hus utan står tomma. Lite längre ut bor mina vänner, i andra hand.
En puss till. En nya dag.
Klassisk musik och ett ovanligt tomt kollektiv. Jag är glad att jag har någonstans att bo. Önskar att fler som vi satt på balkongen om kvällarna och hörde båtarna och kråkorna.
Inte bara folkpartist 1 och 2 och 54. De källsorterar och är nöjda.
Staden är vår, jag vet, men ibland känns det inte så. Som om de putsat bort det som vi tyckte om under blank marmor. Gjort till disney-lands, ett zoo för inte längre vilda djur.
Gentrifiering heter det. Lär jag mig vid läroverket. Visste väl kanske före. Det är det jag vill göra någonting åt.
Ändra och pussas. Det är ingen revolution men ett förmänskligande. Av det jag tycker vi förlorat utan strid.
I bokstäver står det klart. Vi måste göra någonting.
Tåget rullar ut igen och läpparna smakar puss. I smyg.

Svensken verkar vara som greken. Till slut kommer det gå som för Grekland. Då stora delar av arbetarklassen på alla tänkbara sätt lurats att de inte längre finns och röstat blått. Då vi sålt ut all gemensam trygghet. Då vi stigmatiserat varje skillnad fast vi egentligen är rätt lika. När hyperkapitalismen gjort många rikare på påhittade ekonomiska incitament har den nya arbetarklassen fått det väsentligt sämre och Svensson står där med en ny bil och en utsåld hyresrätt som ingenting är värda. När luften går ur den liberala bubblan låter nog inte utförsäljning och arbetslinje så kul. Då, om någon gång, ska det bli kul att höra landsfader Reinfeldt förklara sig. Då hjälper ingen mediaträning i världen. Ska man vara glad då, då allt gått åt skogen för oss? Säga att vad var det jag sa? Går att Sverige att reparera efter fyra år till?

De säger alla att det inte kommer bli vi. Inte nu i alla fall, kanske då, kanske sen, kanske kan framtiden rädda oss. De lämnar mig saker som betytt någonting för de behöver dem inte mer. Jag ser på sakerna och tänker att det någon gång kan bli vi. Gör mig kanske av med dem för jag inser att det inte sitter i sakerna. De är bara kul så länge de är en intern grej, en present, en del av oss för en stund. Sedan är de bara sår. Insinuationer i bilder och ord får mig att tänka att alla skapar oss med någon annan. Tanken gör mig mest trött. Stalkern i mig orkar inte bli upprörd, ledsen. Kanske är han drogad men allt är bara tecken i tiden. Man kan strula till det på så många sätt, eller göra allting rätt. Kanske funkar det inte ändå. För mig är bara kärlek någonting som inte går över.

Efter allt har jag i alla fall musiken. För någon sång delade jag inte med någon alls.