Blå havet viskar andas

Vad ingen vet någonting. Det är skrämmande. Jag kommer mig inte för att läsa något och filmerna tar sig inte in i dvd-spelaren själv. Så vad gör jag? Jag läser bloggar. Sjukt många med, det är läskigt hur kul det kan vara att läsa vad andra skriver. Sådana som inte är proffs. Sådana som inte vet någonting. Sådana som jag.

Jag vet verkligen ingenting, brukar jag själv skriva, och nu har jag på den senaste halvtimmen läst fem unika bloggare med ytterst vaga kopplingar till varandra som tycker att de heller inte vet någonting. Och jag tänker. Om nu alla dessa inte vet någonting, vem är det som vet? Så mycket ovetande innebär att någonstans sitter det en man eller en kvinna, en pojke eller en flicka med hemskt mycket vetande. Som i stort sett vet allt! Så det är på tiden att dessa vetande träder fram. Visar på vägen, tar en i hand och leder en rätt. Det vore nobelt. Vad ni än vet, gärna får det vara hemligheten med livet, träd fram. Var inte blyga.

Nåväl. En annan sak som borde sättas i skrift är väl att jag är tillbaka som bloggare. Annat vore väl lögn. Jag är ganska nöjd med min återkomst. Några formuleringar jag skulle kunna gifta mig med. Samtidigt måste jag börja skriva om annat än mig själv. Igår till exempel! Jag var förbannad till tusen på linedance. Herregud så jag svor, kanske ska jag blogga lite om det? Eller om fotboll, eller om politik, eller tåg, kanske skor. Jag och skor har ju en speciell relation, ja. Funderar även på en interkontinental efterlysning till ingen nytta.

Se, så det spirar.