Blå havet viskar andas

Jag har tappat i kilon de senaste månaderna. Och jag tror inte min våg ljuger. Trots att den är gammal. Tänker att jag känner flera som skulle klappa högt av glädje för min skull. Varför känner jag sådana människor, har ni tittat på mig? Jag klappar inte någonting, jag känner mig rädd. Jag saknar mat. Jag saknar känslan av att äta utan att det känns som en prövning eller en uppoffring. Att det ska smaka gott igen. Det här har varit sommaren utan mat. Det enda glada matminne jag har är festivalthaimaten. På trottoaren med en whiskey i magen. Då fanns hoppet och drömmarna. Kanske det är min bilogiska klocka som idkar terror på min magsäck? Snälla sluta.