Blå havet viskar andas

Det här med att gråta till idrott. Det är fint tycker jag. Hur hängivet man engaerar sig i någon annans välgång på en arena, kanske på andra sidan jorden. Egentligen spelar det nog ingen roll om det är glädjetårar eller den andra typen. Det visar på empati tycker jag. Social kompetens om ni så vill. Idrott är känslor och det är härligt. Just nu är det friidrotts-VM som upptar mediautrymmet och jag känner igen mig i mitt Sverige. Fyra, så nära men ändå ingenting. Så kan det vara ibland. Susanna Kallur gråter och det är ren och skär poesi. Jocke tycker hon är vacker och jag sympatigråter lite i smyg. Det blir nog inte vackrare. Man känner verkligen smärtan i henne, så nära kom hon. Så mycket bättre än hon någonsin varit förrut. Och ändå på fel sida om hundradelarna.

Att gråta till idrott är normalt. Om än det är favoritlaget som inte går som förväntat eller om det är till svenska friidrottsstjärnors öden. Eller för den delen Paraguays landslagsmålvakt, slår det mig. Haha. De som inte gillar idrott saknar en en stor del medmänsklighet. För idrott handlar om känslor och de som inte blir berörda är känslokalla. Slår jag fast (och jag är Gud, va).