Blå havet viskar andas

Helt fantastiskt med människor man delat en avgränsad tid av sitt liv med, men som man gång efter gång kan gå tillbaka till utan att det känns tvingat. Hur det tar fram saker att säga eller någonting att tycka till om. Hur det döljer de tunga tankarna en kväll, även om man blir påmind. Och det är sant hur mycket man har glömt, hur allting var. Att vissa så totalt förträngt en tid ur sina liv. Så gör inte jag, jag låter de ligga där. Kanske ordnar sig allt till slut. Sådana här kvällar ger hopp om det. Att allting en dag kommer vara så gnistrande perfekt, eller i alla fall nära. Stående inbjudningar runt om i landet gör att hösten inte ser lika jämngrå ut. Och det är härligt hur gemensamma minnen kan framkalla en sådan skön känsla. Den ska jag försöka hålla fast vid när jag blir ensam på gatan igen.