Blå havet viskar andas

Jag vet verkligen inte.
Det är allt jag vet. Det är allt jag tänker på.
Blev inte alls som jag velat. Snarare som jag är van.
Jag är 20 år, vet absolut ingenting om någonting och givetvis måste jag skriva ner det.
Gnugga det i mitt eget ansikte.
Jag trodde jag var en lösning på spåret men pusselbiten som var du, som jag hoppats få lägga på sin plats, passade inte in och då såg jag vilket skralt korthus resten av lösningen var.
Allt det andra. Fast det inte fanns något alternativ. Där är jag så ärlig som jag någonsin för länge sedan var mot er.
Det fanns inget alternativ.
Ännu ej. Jag skrattar när jag tänker på att jag tänkte om på att det här kunde vara hem.
Jag hade glömt. Tappat och nu vet jag ingenting.
Jag känner det när jag kör alldeles för fort. Att jag är helt väck, som knaprandes på de tyngsta medicinerna.
Svänger upp. Ångrar mig direkt. Varför hit? Så brukar jag inte göra, det har aldrig givit mig något gott.
Fast om sanningen ska fram hade jag inte någon annanstans att riktigt svänga upp längre.
Än en alldeles för mjuk gammal säng och mina tillhörigheter i sina högar.
Nu.
Nu gråter jag.
Nu av alla gånger.
Jag är alldeles för mjuk.
Alldeles för blödig.
Ensam.
Jag är alldeles för pank med.
Jag är oinspirerad och jag verkar aldrig lära mig. Så nu gråter jag och imorgon kanske jag vaknar.
Alldeles för 20.
Utan en plan i hela världen på vad jag ska säga mig själv.