Tankar om män i grönt
För några nätter sedan ringde någon och sa att de hade haft sex med Fidel. Castro alltså. Jag fann det lustigt men samtidigt lite skrämmande. Sedan borstade jag tänderna men kunde inte sluta tänka på sexandet med en ciggarrökande kuban.
Frågade kamrat B om det var hans verk. Telefonsamtalet och i förlängningen även sexandet. Mest för att han är en av få vänner jag ärligt skulle vilja påstå egentligen vet vem Fidel är. Hans svar var nej.
Det var två stycken i luren, som pratade om sexet. Jag var en passiv part som i början försökte med ett eller annat frågande hallå utan resultat.
De pratade om när de senast var i Havanna, hur de låg med Fidel. Han har ju så mycket tid över nu. Nu när han dragit sig tillbaka. Det är någonting med grönt får vi veta, och skägg. De hann med den numera mera upptagna brodern Castro med. Raul heter han, inte heller han purfärsk men ändock Kubas ledare.
Jag tänker hur tröttsamt det måste ha varit för de bägge herrarnas rutinerade kroppar, hur konstigt det är att det ligger en high five-känsla över hela samtalet i andra änden och hur lycklig jag är som ta del av denna information.
Samtidigt rädd. Tänker sexande gamlingar. Mord i sinnet. Män som en gång menade väl, klädda i grönt som aldrig kommer att dö.
Nu har de sex med unga svenska män.
Frågade kamrat B om det var hans verk. Telefonsamtalet och i förlängningen även sexandet. Mest för att han är en av få vänner jag ärligt skulle vilja påstå egentligen vet vem Fidel är. Hans svar var nej.
Det var två stycken i luren, som pratade om sexet. Jag var en passiv part som i början försökte med ett eller annat frågande hallå utan resultat.
De pratade om när de senast var i Havanna, hur de låg med Fidel. Han har ju så mycket tid över nu. Nu när han dragit sig tillbaka. Det är någonting med grönt får vi veta, och skägg. De hann med den numera mera upptagna brodern Castro med. Raul heter han, inte heller han purfärsk men ändock Kubas ledare.
Jag tänker hur tröttsamt det måste ha varit för de bägge herrarnas rutinerade kroppar, hur konstigt det är att det ligger en high five-känsla över hela samtalet i andra änden och hur lycklig jag är som ta del av denna information.
Samtidigt rädd. Tänker sexande gamlingar. Mord i sinnet. Män som en gång menade väl, klädda i grönt som aldrig kommer att dö.
Nu har de sex med unga svenska män.
För den allmänna säkerheten och det individuella vetandet
Nedanstående inlägg är inte på allvar. Jag läser det nu och skrattar åt vad folk ska tro. Om mig, om världen runt omkring mig. Det är ett skämt, och jag vet att jag bland säger att det mesta är ett skämt, men det här är en del iett barnsligt påhitt som behövde (?) ett blogginlägg. Jag har inga hemligheter för er och i mån av tid kommer det en förklaring med medföljande bilder. Det finns faktiskt sådana. Det ni, det kan bli vårt fall. Mitt fall, menar jag. Fast det är lite back to the start med den här bloggen och det är spirande.
Stora saker i rullning
Nu är jag verkligen någonting stort på spåret. Det här är så inspirerande att jag längre inte tvekar. Om någonting. Snart kommer jag kunna avslöja hela grejen. Nu är jag bara ivrig, och aningen rädd.
Vad man egentligen ska tro om allt vet jag inte.
Egentligen skrämmer det mig att jag haft rätt så länge. Allt misstänksamt hat har lönat sig. Nu sätter jag munkavle på mig själv. Tills vidare...
Vad man egentligen ska tro om allt vet jag inte.
Egentligen skrämmer det mig att jag haft rätt så länge. Allt misstänksamt hat har lönat sig. Nu sätter jag munkavle på mig själv. Tills vidare...
Kardemumma
Jag vet att jag borde tycka en hel massa. Att världen rör sig där utanför och att det säkert finns de som undrar hur jag ser på allt. Här inifrån. Solen lyser mitt i natten för att jag fångade den i en blinkning förr idag. Jag körde bil och det är fantastiskt vad lite man kan tänka, vi gick ut på isen och jag ville bo där.
Jag ger mig inte. Jag ska provocera fram fler reaktioner, beslut. Det är bara det att just nu verkar jag stryka alla medhårs (så länge jag håller mig borta från berusning, jag vet), när egentligen andra hållet är att föredra. Om det ska strykas över huvud taget. Så det kan bli, säger vi. Ja, vi säger så för att det är enklast och jag vet inte om nu är en svår eller enkel stund. Kanske spelar det mindre roll.
Jag ger mig inte. Jag ska provocera fram fler reaktioner, beslut. Det är bara det att just nu verkar jag stryka alla medhårs (så länge jag håller mig borta från berusning, jag vet), när egentligen andra hållet är att föredra. Om det ska strykas över huvud taget. Så det kan bli, säger vi. Ja, vi säger så för att det är enklast och jag vet inte om nu är en svår eller enkel stund. Kanske spelar det mindre roll.
En ökenvandring
Vi har skrivit och talat sönder det här. Den här delen. I evighet.
Måste vidare. Det är en fastetsad bild av hur vi tänkte det, på våra ytterdörrar. Sand på våra dörrmattor.
Hon inreder i desperation bara för att fylla händerna med något konkret.
Kommer aldrig bli nöjd, ingenting hon gör slår någon annan eller för den del katalogerna. De de skickar henne för att hålla henne nere. Hon placerar sina ägodelar på ytan runt om och känner just i det ögonblicket att hon nästan kan greppa det. Som om luften segnade en aning och blev ett segment nu.
Frustrationen vandrar genom de lyckligas trädgårdar.
Ser hur de spastiskt dansar bort paniken över att de aldrig kommer att ta en bild av sin tillvaro någon vill se. Att de inte ens äger kameran att göra det med. Maten smakar sämre och hur mycket vi än önskar är det alltid han den vackra rösten som förhoppningsvis är lönnfet och lika lycklig som dem, som bestämmer vilka låtar vi ska känna till.
Han intar en maktposition bakom blindhetens radiovågor.
Så vi hatar honom där vi dansar bort förståndet och begripligheten, kastandes mellan väggarna och på så sätt har han ingen aning om vad vi egentligen känner. Det är en kraft från insidan, som virvlar oss fram bland infallen och öppningen i taket härifrån.
Hon vill bara måla allt i bjärta färger för att det är så det ska vara. Sväljer de färger hon tror passar sig och anstränger sig för att blanda dem till de mönster hon vill visa upp. Hon målar sin insida i hopp om att i slutet var det faktiskt den som räknades. Hon sväljer av egen fri vilja och känner att ingenting är vad någon kan säga att det är. Ingenting är greppbart. Hon är en tavla nu. Sakta lugnar hon sig till den tanken.
Det är söndag och de lyckliga jobbar imorgon, fyller ett syfte och tänker inte mer på öppningen i taket.
Den som skriker åt dem att ta sig vidare. Kanske inte bli lyckligare, snarare tvärt om.
I landet återhållsamt där söndag bara är en transportsträcka mot uppfyllda plikter, där man gärna får tala om hur lycklig man är.
Måste vidare. Det är en fastetsad bild av hur vi tänkte det, på våra ytterdörrar. Sand på våra dörrmattor.
Hon inreder i desperation bara för att fylla händerna med något konkret.
Kommer aldrig bli nöjd, ingenting hon gör slår någon annan eller för den del katalogerna. De de skickar henne för att hålla henne nere. Hon placerar sina ägodelar på ytan runt om och känner just i det ögonblicket att hon nästan kan greppa det. Som om luften segnade en aning och blev ett segment nu.
Frustrationen vandrar genom de lyckligas trädgårdar.
Ser hur de spastiskt dansar bort paniken över att de aldrig kommer att ta en bild av sin tillvaro någon vill se. Att de inte ens äger kameran att göra det med. Maten smakar sämre och hur mycket vi än önskar är det alltid han den vackra rösten som förhoppningsvis är lönnfet och lika lycklig som dem, som bestämmer vilka låtar vi ska känna till.
Han intar en maktposition bakom blindhetens radiovågor.
Så vi hatar honom där vi dansar bort förståndet och begripligheten, kastandes mellan väggarna och på så sätt har han ingen aning om vad vi egentligen känner. Det är en kraft från insidan, som virvlar oss fram bland infallen och öppningen i taket härifrån.
Hon vill bara måla allt i bjärta färger för att det är så det ska vara. Sväljer de färger hon tror passar sig och anstränger sig för att blanda dem till de mönster hon vill visa upp. Hon målar sin insida i hopp om att i slutet var det faktiskt den som räknades. Hon sväljer av egen fri vilja och känner att ingenting är vad någon kan säga att det är. Ingenting är greppbart. Hon är en tavla nu. Sakta lugnar hon sig till den tanken.
Det är söndag och de lyckliga jobbar imorgon, fyller ett syfte och tänker inte mer på öppningen i taket.
Den som skriker åt dem att ta sig vidare. Kanske inte bli lyckligare, snarare tvärt om.
I landet återhållsamt där söndag bara är en transportsträcka mot uppfyllda plikter, där man gärna får tala om hur lycklig man är.
Spirande
Och kanske kommer inte tiden tycka om vad vi gör med den. Hela tiden.
Regnet faller, för att snön inte gör det. Fyller ett tomrum intalar jag mig. Det är inte svårt. Som det fallet så fyller det luften med sig självt och låter oss människor strunta i det.
Vi behöver inte känna ett dugg inför det. Regnet. Vi behöver inte bilda små sfärer runt oss själva för att det inte ska vara tomt. Det gör oss på sätt och vis gott. Det sägs att de sorgsnaste varelserna ser man i ett grått regn som inte är sommar, för på sommaren är regn alltid glada danser. Jag tror dem inte. Bara glada människor bakom regnmålade fönster och traskandes i regnmodden.
Bilarna susar på ett säreget regnaktigt vis och fyller sin plats i kulissen. Folk tuggar tuggummi.
Tiden suckar säkert åt regnet som Jante, och tycker att det hindrar händelser, processer. Utvecklar inte någon. De har så fel, tiden och Jante.
Vi struntar i dem nu, och ler och förverkligar varandra genom tanke och verklighet.
Regnet faller, för att snön inte gör det. Fyller ett tomrum intalar jag mig. Det är inte svårt. Som det fallet så fyller det luften med sig självt och låter oss människor strunta i det.
Vi behöver inte känna ett dugg inför det. Regnet. Vi behöver inte bilda små sfärer runt oss själva för att det inte ska vara tomt. Det gör oss på sätt och vis gott. Det sägs att de sorgsnaste varelserna ser man i ett grått regn som inte är sommar, för på sommaren är regn alltid glada danser. Jag tror dem inte. Bara glada människor bakom regnmålade fönster och traskandes i regnmodden.
Bilarna susar på ett säreget regnaktigt vis och fyller sin plats i kulissen. Folk tuggar tuggummi.
Tiden suckar säkert åt regnet som Jante, och tycker att det hindrar händelser, processer. Utvecklar inte någon. De har så fel, tiden och Jante.
Vi struntar i dem nu, och ler och förverkligar varandra genom tanke och verklighet.
Att undgå fara
En gång för rätt länge sedan minns jag så. Det var en sommarnatt där vi satt vid vattnet, och gjorde absolut ingenting. Jag vet inte ens varför jag minns. Varför det kommer upp till ytan nu när snön faller.
Vi lovade aldrig varandra någonting, vi bara satt. Det var sydlandsvarmt och bilarna köade genom våra kvarter. Det handlade om någon konsert vi inte sett. Vi såg bilarna på håll och i alla fall jag kände mig annorlunda, där vi satt och tittade på människorna som tog sig hem genom den sena natten. Säkert med klimatkontrollen kyligt begränsande och diskuterande något töntigt litet musikstycke från kvällen.
Jag vet inte varför det måste vara töntigt, stycket, och varför jag då som nu måste göra mig till något annat. Hur jag måste se ner på dem från ett tågfönster som på film, eller i förbifarten se dem åka för att någon gång komma hem. Komma bort från natten jag inte vill glömma för att den nog är gjort för att falla i glömska.
Blodfläckarna från mina senaste balansgångar är borta. Moppen ser ut som en ros när jag pressar den ner. Jag rör mig sakta i det kalla ljuset, lyssnar på någon sjunga om tider för än längre sedan.
Jag söker svaren på mig själv, i minnena. Behöver de egentligen inte, för man är vad man väljer att vara. Vad man väljer att minnas. Jag är något annat, den gränsdragningen mellan mig och säkert helt godtagbara människor jag inte känner, kommer jag alltid att göra. Fast det inte är det som gör mig unik. Gör mig till jag. Det är bara ett konstaterande jag gör medan jag städar.
Kanske skapar vi alla varandra på den långa linje av storhetstider och mörkervandringar som livet är. Vi stöter ihop en kort sekund och lägger en pusselbit. En svart, en vit, går vidare. I slutändan måste vi nog ändå tacka varandra, om än vi gick i smuts och såg oss som någonting annat. Ingen storhetstid varar hela livet. För i slutändan blir vi vad vi skapar åt varandra, på gott och ont men slutet är alltid gott. Där allt summeras ihop kan jag inte annat än att se oss tacka varandra. Om än tyst så har vi alla en del i de ljusa stunderna, fast det måhända var vi som skapade de mörka.
Lite tycker jag synd om dem som brände sin storhetstid där, i somrarna där vi bar flytväst, inte dem. Där vi trodde att detta betydde allt. Där de var kungar.
Man kan inte annat än att se vår egen historia, bland björkar och strandpromenader, som lika uträknad som jag tänker mig den riktiga historian. Den som räknas, den man läser om i böcker.
Det strukturerar upp så mycket. Att där vi satt vid stranden och gjorde ingenting, kan vara den kväll som lade den avgörande pusselbiten när vi till slut summerar (vilket jag ska sluta göra på vägen), bara för att jag minns.
Sydlandsvärmen går genom våra kvarter och räddar själ efter själ. Det vill jag minnas.
Inte en tanke god åt dem, hönsen
Vägen vindlar genom skogen och den ska bara åkas. Egentligen går den rätt rakt. Vägar är så enkla, de ska bara åkas på. Finnas till för att göra livet enklare att ta sig igenom. De är antingen vindlande stigar som får stå för det outforskade drömska eller strikt raka autobahns. Direkt, fort fram.
Genom skogen ska vi åka.
Där allmän väg övergår i något mindre ska vi stanna.
Degradera våra mål utan att ta avstånd. För stunden.
Kliva ner och känna på jorden.
Sedan fortsätta.
Mindervärdeskomplexet är någonting vackert och träden ramar in vår ilska. Sluter den kring oss, reflekterar den tillbaka mot oss. Det kan vara ljust eller mörkt. Vi är inte på väg någonstans. Vore vägen rak skulle vi stanna och leta efter avtagsvägar. Om vi hade någon karta. För fram vill jag nog inte komma. Fram är slut. Ibland är det som några ser som misslyckanden någonting bra, att kliva ner ur sin bur och känna jorden. Kasta den röd på varandra och känna sig beständiga.
Genom skogen ska vi åka.
Där allmän väg övergår i något mindre ska vi stanna.
Degradera våra mål utan att ta avstånd. För stunden.
Kliva ner och känna på jorden.
Sedan fortsätta.
Mindervärdeskomplexet är någonting vackert och träden ramar in vår ilska. Sluter den kring oss, reflekterar den tillbaka mot oss. Det kan vara ljust eller mörkt. Vi är inte på väg någonstans. Vore vägen rak skulle vi stanna och leta efter avtagsvägar. Om vi hade någon karta. För fram vill jag nog inte komma. Fram är slut. Ibland är det som några ser som misslyckanden någonting bra, att kliva ner ur sin bur och känna jorden. Kasta den röd på varandra och känna sig beständiga.
För att ord är ord
Det är en bra tid och jag skriver inte någonting. Inte ens handlingslistor. Tungsinne och svårmod är en lust att skriva ner varje liten ansats till ingång. En brinnande glöd av att berätta, eländessagor och självömkansminnen, jag älskar er alla. Sammansmälta dagar, ögon för varandra och vänskapens skratt är en öppning. En öppning mot havet, mot luften omkring oss. Det går inte att skriva i bra tider, i alla fall inte på samma sätt, det är heller inte meningen. För orden vet att det alltid kommer irritation och tungsinne, för sådan är världen. Det står jag stadigt fast vid, och då hälsar vi på varandra och skriver ner de galna rösterna som sjunger med oss.
Det är bra tider nu.
Någonting om att gå på droger, någonting om att gå på droger. Det är att gå på droger det här.
Det är bra tider nu.
Någonting om att gå på droger, någonting om att gå på droger. Det är att gå på droger det här.
Ett tal om tid
Stora spännande händelser får oss att leva. De små håller oss vid liv. Just för sekunden, nu, undrar jag om jag är död. Tänker över mina rutiner, inte för att jag någonsin kommer att ändras, det har jag börjat förstå. Det handlar om att vilja själv, och jag störs väl egentligen inte. Nej. Jag trivs så bra i mina banala tankebanor, som styr varje min handling.
Fastnar på sakerna man gör hela tiden, utan att lägga någon större vikt vid. Som att sova, eller att gå på toaletten. Senast nyss fick jag något av en aha-upplevelse. Fick tänka till ordentligt för att minnas att jag faktiskt varit där förut. På toaletten.
Att göra saker för första gången är någonting jag saknar. Ju längre man lever ju färre saker är det man får göra för allra första gången. Det dumma är att man ofta glömmer att känna efter och bara gör, man tar inte in storheten i vad man gör. För absolut första gången. På så vis är det väl positivt att glömma. Då kan man återskapa ett första vad som helst med vad som helst. Tänk när man gör saker för sista gången, tänker jag då. Vad fint att veta det, så att man kan ta avsked av en livslång vana. Jag gillar den kollen, att man får veta vilken gång i ordningen man gör någonting. Kontrollen lockar mitt annars kaotiska jag närmare gränsen.
Jag vill veta allt. Jag vill göra om det man inte minns och jag vill veta i lagom tid innan slutet av vad det än må vara, närmar sig.
Fastnar på sakerna man gör hela tiden, utan att lägga någon större vikt vid. Som att sova, eller att gå på toaletten. Senast nyss fick jag något av en aha-upplevelse. Fick tänka till ordentligt för att minnas att jag faktiskt varit där förut. På toaletten.
Att göra saker för första gången är någonting jag saknar. Ju längre man lever ju färre saker är det man får göra för allra första gången. Det dumma är att man ofta glömmer att känna efter och bara gör, man tar inte in storheten i vad man gör. För absolut första gången. På så vis är det väl positivt att glömma. Då kan man återskapa ett första vad som helst med vad som helst. Tänk när man gör saker för sista gången, tänker jag då. Vad fint att veta det, så att man kan ta avsked av en livslång vana. Jag gillar den kollen, att man får veta vilken gång i ordningen man gör någonting. Kontrollen lockar mitt annars kaotiska jag närmare gränsen.
Jag vill veta allt. Jag vill göra om det man inte minns och jag vill veta i lagom tid innan slutet av vad det än må vara, närmar sig.
1969
Låt det bara vara.
Idag tror jag att jag vill vara John Lennon.
Det spelar ingen roll att engelsmän sägs vara fula. Idag är Liverpools hamkvarter sexiga.
Jag ser Across the Universe och mitt musikalhjärta stannar och revolutionsromantikern i mig tar små skutt.
Så många underbara sånger, så fantastiska tider.
DN:s rescensent sågar och ger lägsta betyg oh gillar bara en helt obegriplig scen med en lesbisk cheerleader.
Torra kulturtant förstår inte.
Att när det är underbart så får det gärna drypa av smör. Det handlar om känsla.
Jag såld och sjunger med.
All you need is love.
Idag tror jag att jag vill vara John Lennon.
Det spelar ingen roll att engelsmän sägs vara fula. Idag är Liverpools hamkvarter sexiga.
Jag ser Across the Universe och mitt musikalhjärta stannar och revolutionsromantikern i mig tar små skutt.
Så många underbara sånger, så fantastiska tider.
DN:s rescensent sågar och ger lägsta betyg oh gillar bara en helt obegriplig scen med en lesbisk cheerleader.
Torra kulturtant förstår inte.
Att när det är underbart så får det gärna drypa av smör. Det handlar om känsla.
Jag såld och sjunger med.
All you need is love.
Varningsklockor
Ser en inre bild som jag tycker var bra, på alla sätt och vis. Ett skafferi. Något så enkelt, ja. Ett skåp med mycket eller mindre mycket livsmedel. Jag fyller mitt inre skafferi med inspiration och lust. För det mesta jag kan komma på. Fyllt till bredden bara för mig att plocka ut. Sådana här dagar.
Apdagar, smutsiga dagar.
När allt bara är damm. Nej, ännu värre.
Stora svarta fläckar på allt man rör vid.
De talar om tungsinnet. Att det kommer till och från. Det köper jag. Vad som gör mig allra mest rädd just i detta ögonblick, förutom mina näras död, är att jag är lycklig. Fast ändå gnager det. Gör mig till någon sorts tom rest, jag kan inte ens skriva. Äta.
Allt jag kan är att sova. Och vara, för det är man utan att försöka.
Det här får absolut inte bli någon dagbok, en sådan har jag aldrig haft. Det närmaste jag kom var en Lejonkungen-bok med ett värdelöst hänglås som vi skrev i hos Tomas. Mest vem vi gillade och inte gillade, sådant svängde en hel del. Idag känns det som det närmaste en generationsroman jag kommer komma.
Åh, Skafferi.
Jag plockar ur dig nu.
Fyller mig själv med maxdoser för att orka. Skjuter inspiration i fast form. Återigen för mitt inre, återigen en konstig utsvävning i ord ni kan bortse ifrån. Vi bordlägger hela alltihop, tydligen. Tänker att jag borde, borde en hel massa, det gör nog mer ont då. Kravbild, nervinpulser.
Kanske är det järnbrist. Imorgon storhandlar jag på apoteket och ber hon i kassan garantera att jag kommer må bra. Inom en minut, en kvart. Hon bestämmer tidsintervallerna.
Apdagar, smutsiga dagar.
När allt bara är damm. Nej, ännu värre.
Stora svarta fläckar på allt man rör vid.
De talar om tungsinnet. Att det kommer till och från. Det köper jag. Vad som gör mig allra mest rädd just i detta ögonblick, förutom mina näras död, är att jag är lycklig. Fast ändå gnager det. Gör mig till någon sorts tom rest, jag kan inte ens skriva. Äta.
Allt jag kan är att sova. Och vara, för det är man utan att försöka.
Det här får absolut inte bli någon dagbok, en sådan har jag aldrig haft. Det närmaste jag kom var en Lejonkungen-bok med ett värdelöst hänglås som vi skrev i hos Tomas. Mest vem vi gillade och inte gillade, sådant svängde en hel del. Idag känns det som det närmaste en generationsroman jag kommer komma.
Åh, Skafferi.
Jag plockar ur dig nu.
Fyller mig själv med maxdoser för att orka. Skjuter inspiration i fast form. Återigen för mitt inre, återigen en konstig utsvävning i ord ni kan bortse ifrån. Vi bordlägger hela alltihop, tydligen. Tänker att jag borde, borde en hel massa, det gör nog mer ont då. Kravbild, nervinpulser.
Kanske är det järnbrist. Imorgon storhandlar jag på apoteket och ber hon i kassan garantera att jag kommer må bra. Inom en minut, en kvart. Hon bestämmer tidsintervallerna.
Synonymer till sakerna vi saknar
Jag hade hoppats att klockan skulle ha hunnit bli lite mer. Ganska mycket mer, tänker jag när jag kollar på den. Jag kan inte skriva att det är natt fast det känns så. Fast allt är mörkt och tyst. Klockan är för lite.
Stilla vandrar jag runt i trapporna och läser på dörrarna. Det bor en man som heter Rolf två uppgångar bort. Hans dörr håller mig fast i någon minut. Han har en så där fin namnskylt med separata bokstäver. Inte någon full vit klisterlapp. Rolf har säkert bott här väldigt länge.
Sedan går jag hem.
Och klockan har inte hunnit bli nog mycket för att det ska kännas upplyftande att komma hem. Jag tar fel väg så jag ser mina gardiner, tunga suckar.
Mina glasögon föll i golvet av någon orsak jag inte kan sätta fingret på. Det gick så där sakta som jag hoppas ingen professor i världen kan förklara. Säkert kan de det och det var inte lika fint när det vänsta glaset lossnade. Golvet var hårt. Jag tar på mig mitt dåliga alternativ och tänker på Vietnam, på en båt där jag frös om fötterna men kände mig mer fri än någonsin.
Jag tror inte det var platsen, kanske var det bara en sådan dag. I den råa luften.
Tyskan sade att det var inte ofta i livet man fick tillfälle. Att leva på detta viset tror jag att hon menade. kanske tillgång till en sådan dag.
Idag är en annan dag något år senare. På andra sidan skalan.
Min mage värker för att jag inte vet vad jag sysslar med. Jag börjar förstå uttrycket ekorrhjul. Det är ingenting för mig. Jag vill bara rymma, försvinna. Jag vet hur ofta jag talar om det. Idag vet jag inte om det är det klassiska sättet att försvinna som lockar. Öppna motorvägar och det.
Mest vila. Och vissla.
Som jag inte kan, fast jag vill hävda att det är till min fördel.
Nu bytte vi minut. Såg ni? 22:46.
Min klocka kan gå fel men jag tyckte det var fint.
Stilla vandrar jag runt i trapporna och läser på dörrarna. Det bor en man som heter Rolf två uppgångar bort. Hans dörr håller mig fast i någon minut. Han har en så där fin namnskylt med separata bokstäver. Inte någon full vit klisterlapp. Rolf har säkert bott här väldigt länge.
Sedan går jag hem.
Och klockan har inte hunnit bli nog mycket för att det ska kännas upplyftande att komma hem. Jag tar fel väg så jag ser mina gardiner, tunga suckar.
Mina glasögon föll i golvet av någon orsak jag inte kan sätta fingret på. Det gick så där sakta som jag hoppas ingen professor i världen kan förklara. Säkert kan de det och det var inte lika fint när det vänsta glaset lossnade. Golvet var hårt. Jag tar på mig mitt dåliga alternativ och tänker på Vietnam, på en båt där jag frös om fötterna men kände mig mer fri än någonsin.
Jag tror inte det var platsen, kanske var det bara en sådan dag. I den råa luften.
Tyskan sade att det var inte ofta i livet man fick tillfälle. Att leva på detta viset tror jag att hon menade. kanske tillgång till en sådan dag.
Idag är en annan dag något år senare. På andra sidan skalan.
Min mage värker för att jag inte vet vad jag sysslar med. Jag börjar förstå uttrycket ekorrhjul. Det är ingenting för mig. Jag vill bara rymma, försvinna. Jag vet hur ofta jag talar om det. Idag vet jag inte om det är det klassiska sättet att försvinna som lockar. Öppna motorvägar och det.
Mest vila. Och vissla.
Som jag inte kan, fast jag vill hävda att det är till min fördel.
Nu bytte vi minut. Såg ni? 22:46.
Min klocka kan gå fel men jag tyckte det var fint.
En långvarig debatt
Jag har svårt att ta in mer än det jag ser rakt framför mig med blotta ögat. Svälja stora sanningar. Världen kräver det. Att man tar sanningar för givet och att man kommer till korta inför vissa, för oss människor, för stora tankar. Som att universum är oändligt. Det kan mycket väl stämma. Det rör mig heller inte i ryggen. Det är för stort, för mycket vakuumfyllt universumvin att dricka. Då kan jag ta det. Jag släpper det. Okej, universum är oändligt, jag tror er.
Det är de mer nära sakerna, de som våra räkhjärnor satta i männiksokroppar kan förstå, som helt vänder min tillvaro upp och ner. Jag kan knappt formulera mig runt min rädsla, min totala rädsla inför fenomen som säkert en del rycker på axlarna åt. Här rycker vi inte på några axlar! Det började med att det inte fanns några träd på Island. Ibland tror jag at jag byggt hela min tillvaro runt trädens existens. Deras blommande, tappande av löv. Susande i vinden. De saknar någonting på Island. En tillvaro helt ogripbar. Träden fattas Island och på grund av det finns nog inte Island. Det är den enda rationella slutsats jag kan dra. Island är en saga men ändå åker folk dit. Det skrämmer vettet ur mig.
Helena säger att stjärnorna inte är desamma i USA. Att de har en annan vinkel mot rymden så att de ser fler och starkare stjärnor. Så får det inte vara! Hon tycker det är en fin tanke att det är lite annorlunda här, skiljer sig lite där. Jag kallsvettas. För mig har det alltid handlat om trygghet. När det är klart ser man stjärnor. Man kan drömma under dem och man kan imponera genom att känna igen någon kombination. Det finns på tok för många stjärnor, men de ska i vart fall vara samma över hela världen. Nu är de tydligen inte så. Jag sitter inte inne med hur det egenligen ligger till, om det är en vinkelfråga eller rena myter. Jag funderar mycket på det. Som ett naivt barn måhända, i och med att rymden blev mig på tok för filosofisk. Utan svar.
Det här är tankar som får mig att ligga vaken om nätterna. Att tappa fokus på vardagliga bestyr.
Det är de mer nära sakerna, de som våra räkhjärnor satta i männiksokroppar kan förstå, som helt vänder min tillvaro upp och ner. Jag kan knappt formulera mig runt min rädsla, min totala rädsla inför fenomen som säkert en del rycker på axlarna åt. Här rycker vi inte på några axlar! Det började med att det inte fanns några träd på Island. Ibland tror jag at jag byggt hela min tillvaro runt trädens existens. Deras blommande, tappande av löv. Susande i vinden. De saknar någonting på Island. En tillvaro helt ogripbar. Träden fattas Island och på grund av det finns nog inte Island. Det är den enda rationella slutsats jag kan dra. Island är en saga men ändå åker folk dit. Det skrämmer vettet ur mig.
Helena säger att stjärnorna inte är desamma i USA. Att de har en annan vinkel mot rymden så att de ser fler och starkare stjärnor. Så får det inte vara! Hon tycker det är en fin tanke att det är lite annorlunda här, skiljer sig lite där. Jag kallsvettas. För mig har det alltid handlat om trygghet. När det är klart ser man stjärnor. Man kan drömma under dem och man kan imponera genom att känna igen någon kombination. Det finns på tok för många stjärnor, men de ska i vart fall vara samma över hela världen. Nu är de tydligen inte så. Jag sitter inte inne med hur det egenligen ligger till, om det är en vinkelfråga eller rena myter. Jag funderar mycket på det. Som ett naivt barn måhända, i och med att rymden blev mig på tok för filosofisk. Utan svar.
Det här är tankar som får mig att ligga vaken om nätterna. Att tappa fokus på vardagliga bestyr.
Hur man äter karameller
Alla hjärtans dag en gång om året och jag plåstrar min tumme med jämna tidsintervaller. Jag tycker mer synd om mig, än vad det egentligen är, märker jag. Det är svårt. Man borde säga att man tycker om människor mer. Kanske inte just en sådan här dag, det har jag aldrig tyckt om, fast jag faktiskt tänkte försöka i år. Kärlek behöver nog ingen dag men jag är strömlinjeformad så alla ni där ute som känner för att ta åt er. Er älskar jag. Fantastiskt att jag slapp geléhjärtan och rosa kort med putslustiga formuleringar. Jag är rädd att mitt nyhandlade rosvatten går emot det. Fast jag är stolt. 9.90. Det är kärlekens självutnämnda dag, det är februari (jag skrev december nyss). Det är en mycket bra dag, jag känner nästan kramp över att släppa den. Jag vill ta den vidare, men det kommer fler dagar. Då det inte är ett måste, som kommer vara lika bra.
Som ett lim för framtiden
Ta dum da dum, februari. Ta dum da dum. Jag vet inte om det är du eller jag som sjunger. Kanske var det mer ett mummel än en klar sång. Vi sjunger så sällan och kanske är vi så i fas att det inte går att urskilja vems röst som är vems. Vem är jag och vem är februari i denna underbara ickemelodi?
Ingenting är säkert.
Du är bättre än november men absolut sämre än juni, åh juni. Du är så lagom att du inte får uppleva annat än dig själv. Vet inte vad jag tycker om det. Kanske finns vi inte om vi inte sjunger tillsammans. Snart får du nog prestationsångest för att tiden går och det inte kommer vara du nästa år. Bara någon annan som tog ditt namn för så sade seden. Ta dum da dum om och om igen, än är det så. Ta dum da dum, februari.
Fantomsmärta
Jag tänker på skulderblad. Hur den mänskliga kroppen skrämmer mig. Det är ingen maskin och så mycket kan gå fel. Just skulderblad har jag fått för mig är extra känsliga
Fantomsmärtor decimaltal utanför det vänsta. Mitt skulderblad skriker åt mig.
Saker ska komma på varandra. Pang pang, liksom. Så ska vi nog aldrig dö. Om sakerna bara fortsätter att hända hinner vi inte känna smärtan som jag bara vet kommer komma i mitt vänstra skulderblad och så lever vi för alltid utan att någon tycker det är det minsta konstigt med det.
Det står två pojkar på taket här mitt emot. De som inte fick vara med på festen. De kan alldeles säkert ramla ner nu när som helst. De balanserar på gränsen och håller sig sysselsatta.
Dumma pojkar missuppfattar ofta sådant här. När det ska skänkas en stunds eftertanke. Det är inte alltid så lätt och då är det väldigt enkelt att man står på taket vid den stora fina klockan och önskar att man fick gå på festen och göra vad som helst för att hångla.
Jag känner deras önskan, fast jag var för rädd för att stå på tak och tänka att jag kommer leva för alltid. Jag har faktiskt aldrig tänkt så, när jag tänker efter så har jag nog aldrig reflekterat över att jag lever. Det är så himla mycket med det här varandet.
Jag har en vän som en gång ramlade ner från ett tak, rakt ner i isen. Det gick i slowmotion och det var en bra natt och kanske hade vi ett budskap det året. Den mannen är absolut odödlig.
Pojkarna balanserar på gränsen och kommer någon gång dö. Det är en för stor tanke för mig att titta på två dumma, men unga, människor och tänka att de kommer dö. De står på linjen och kan vara sekunder ifrån döden. Tänker på dem som inte bjöd dem på festen, om de skulle känna ansvar. De skulle nog heller inte förstå. Fortsätta ta på varandra och tänka att det inte blir bättre än så här. Att det här är det gyllene ögonblicket som kommer vara för evigt.
Även dem står vid någon sorts gräns och kan vara minuter från att falla. Rakt in i framtiden, måhända inte in i döden. Inte död åt någon, men ovisshet och barnaskrik. Varför barn ska skrika medan de faller mot marken på andra sidan linjen vet jag inte. Kanske är det bara så jag tänker att det är att falla. Att barn skriker och det skär i öronen.
Trumhinnor brister och de där små benen i örat skaver. Det känner alla de som faller. Ben som skaver till barnaskrik. I alla filmer skriker barn när det går illa.
Jag undrar om jag borde känna ett ansvar för pojkarna. Kanske är det jag som är fel ute och de redan är på sin fest. Saker ska hända på varandra.
Så vi slipper dessa fantomsmärtor. Ingen kommer falla och ikväll kan jag titta ut över dov vinter och tänka att allt varar för evigt. Inte det här ögonblicket eller så, inte det förra heller, men saker kommer hända på varandra som stillbilder efter varandra till slut blir en saga av rörelse och vi kommer hinna andas för det är en del av det stora schemat. En bråkdels andetag här, en utandning där.
Vi hinner. Jag lovar.
Jag ska hitta en punkt mellan skulderbladen där jag kan lägga all min rädsla för att falla och all min okunskap om cykler jag vid det här laget borde ha förstått och så kommer allt vara i den evighet vi tänker oss.
Någon har en handling
Kan inte skaka av mig tanken att allt är en tradig tävling.
En tävling av vem som står ut längst, inte ger upp och får stå med medaljerna på slutet. När ingen längre orkar.
OS i att vara lurad. Det är ingen munter tanke.
Jag sover för mycket, för det är ingen vits med att gå upp. Gör måstesysslor. Lagar mat jag vet jag kunde ha gjort bättre. Om inte allt varit en tävling.
Jag går nästan in för att vara sämst.
Anteckningar ligger döda, utskrivna mail som ska åtgärdas. Allt ska det tävlas i. Spring, spring, spring, så fort det bara går. Kan du inte springa så får du maila. Vräka ner dit liv med @ och löljiga alteregon. Du kan vinna, viskar världen utanför.
Jag lovade att läsa igenom vad min syster skrivit bara för att vara god bror en gång. Vara vuxen. Ska göra det någon dag för det är ingen tävling. Inte för mig. Ska stryka under och förklara, berömma.
Fantasin är som borta, kan inte avsluta novellen i skogen. När sommaren står som högst. För jag kommer inte ihåg vad som hände oss efter att vi svängde och före jag vaknade i okänd soffa.
Läser Jonas Indes bok. Om Amerika. Han skriver att LA är plast och Las Vegas är Finlandsfärja. Nu rullar de in i Arizona, gott.
Fast det är inte nyttigt att räkna timmar och minuter på detta tävlingsätt, det ska jag säga. Tiden går sakta när man gräver ner sig i den.
En tävling av vem som står ut längst, inte ger upp och får stå med medaljerna på slutet. När ingen längre orkar.
OS i att vara lurad. Det är ingen munter tanke.
Jag sover för mycket, för det är ingen vits med att gå upp. Gör måstesysslor. Lagar mat jag vet jag kunde ha gjort bättre. Om inte allt varit en tävling.
Jag går nästan in för att vara sämst.
Anteckningar ligger döda, utskrivna mail som ska åtgärdas. Allt ska det tävlas i. Spring, spring, spring, så fort det bara går. Kan du inte springa så får du maila. Vräka ner dit liv med @ och löljiga alteregon. Du kan vinna, viskar världen utanför.
Jag lovade att läsa igenom vad min syster skrivit bara för att vara god bror en gång. Vara vuxen. Ska göra det någon dag för det är ingen tävling. Inte för mig. Ska stryka under och förklara, berömma.
Fantasin är som borta, kan inte avsluta novellen i skogen. När sommaren står som högst. För jag kommer inte ihåg vad som hände oss efter att vi svängde och före jag vaknade i okänd soffa.
Läser Jonas Indes bok. Om Amerika. Han skriver att LA är plast och Las Vegas är Finlandsfärja. Nu rullar de in i Arizona, gott.
Fast det är inte nyttigt att räkna timmar och minuter på detta tävlingsätt, det ska jag säga. Tiden går sakta när man gräver ner sig i den.
Mitt eremithjärta, har du växt upp?
Och en annan tid verkar göra sig påmind ibland. När det minner av allt tänker jag. När man får ett konstigt kort skickat till sig digitalt. Ett där man har fula kläder och tänker juni, juni är allt. Inte för att det var juni, men jag saknar juni och funderar hur länge det är kvar dit igen. Vilken gräsmatta jag står på då.
På så vis är jag väldigt glad att jag har slutat tolka så mycket i minsta gest, i minsta stavelse. Det gillar jag med nu. Det hoppas jag ni kan se, förstå. Jag är fortfarande neurotisk och paranoid, men det är liksom på en okej nivå. Jag andas för det mesta ganska regelbundet, vilket jag hört ska vara bra. Ibland i takt, ibland helt ur fas.
Ständig gäst
Himlen brinner över huset mitt i korsningen när jag närmar mig. Brinner som om den måste berätta någonting för oss, om vi bara kom närmre, såg från balkongen att det inte var en farlig brand. Utan bara gammalt skräp och gamla synder som brann utan att ge ifrån sig ett ljud. Utan farliga utsläpp i atmosfären. Vi skulle kunna gå genom detta inferno och säga att livet är bra.
Jag stannar här.
På gatan så nära men ändå inte framme. Där huset fortfarande står mitt i korsningen och där jag inte helt kan urskilja om det är en tavla, ett minne eller ett ögonblick nutid jag står och tittar på. Jag ser de kala björkarna som spretiga blyertssketcher av livet här. De står i motljus mot himlens brand, snart slukas de med. Det för nog enbart gott med sig.
Kanske sommar, kanske kärlek, kanske har vi båda året om utan att under alla dessa år ha tänkt tanken. Blint rusandes framåt och så föll det på min lott att titta bakåt och vilja stanna. Ingen klarade av nuet. Vi förflyttar oss vidare, mellan husen. Det blir mörkt alldeles för fort, vi hinner inte gå till alla de ställen vi vill och skratta åt någonting, vad som helst.
Det är dags att gå, att lämna.
Det är verkligen som om det brinner. Även om vägen svänger runt huset och där inte sker mer än de vardagliga saker som sker överallt. Elden slocknar med skymningen och ingen rök syns. Allt som hörs är ett dovt ljud av stockar som lite då och då, faller. Faller helt utan något budskap, de är bara stockar, vill jag lägga till.
Jag stannar här.
På gatan så nära men ändå inte framme. Där huset fortfarande står mitt i korsningen och där jag inte helt kan urskilja om det är en tavla, ett minne eller ett ögonblick nutid jag står och tittar på. Jag ser de kala björkarna som spretiga blyertssketcher av livet här. De står i motljus mot himlens brand, snart slukas de med. Det för nog enbart gott med sig.
Kanske sommar, kanske kärlek, kanske har vi båda året om utan att under alla dessa år ha tänkt tanken. Blint rusandes framåt och så föll det på min lott att titta bakåt och vilja stanna. Ingen klarade av nuet. Vi förflyttar oss vidare, mellan husen. Det blir mörkt alldeles för fort, vi hinner inte gå till alla de ställen vi vill och skratta åt någonting, vad som helst.
Det är dags att gå, att lämna.
Det är verkligen som om det brinner. Även om vägen svänger runt huset och där inte sker mer än de vardagliga saker som sker överallt. Elden slocknar med skymningen och ingen rök syns. Allt som hörs är ett dovt ljud av stockar som lite då och då, faller. Faller helt utan något budskap, de är bara stockar, vill jag lägga till.