Blå havet viskar andas

Kan inte skaka av mig tanken att allt är en tradig tävling.
En tävling av vem som står ut längst, inte ger upp och får stå med medaljerna på slutet. När ingen längre orkar.
OS i att vara lurad. Det är ingen munter tanke.
Jag sover för mycket, för det är ingen vits med att gå upp. Gör måstesysslor. Lagar mat jag vet jag kunde ha gjort bättre. Om inte allt varit en tävling.
Jag går nästan in för att vara sämst.
Anteckningar ligger döda, utskrivna mail som ska åtgärdas. Allt ska det tävlas i. Spring, spring, spring, så fort det bara går. Kan du inte springa så får du maila. Vräka ner dit liv med @ och löljiga alteregon. Du kan vinna, viskar världen utanför.
Jag lovade att läsa igenom vad min syster skrivit bara för att vara god bror en gång. Vara vuxen. Ska göra det någon dag för det är ingen tävling. Inte för mig. Ska stryka under och förklara, berömma.
Fantasin är som borta, kan inte avsluta novellen i skogen. När sommaren står som högst. För jag kommer inte ihåg vad som hände oss efter att vi svängde och före jag vaknade i okänd soffa.
Läser Jonas Indes bok. Om Amerika. Han skriver att LA är plast och Las Vegas är Finlandsfärja. Nu rullar de in i Arizona, gott.
Fast det är inte nyttigt att räkna timmar och minuter på detta tävlingsätt, det ska jag säga. Tiden går sakta när man gräver ner sig i den.