Blå havet viskar andas

Himlen brinner över huset mitt i korsningen när jag närmar mig. Brinner som om den måste berätta någonting för oss, om vi bara kom närmre, såg från balkongen att det inte var en farlig brand. Utan bara gammalt skräp och gamla synder som brann utan att ge ifrån sig ett ljud. Utan farliga utsläpp i atmosfären. Vi skulle kunna gå genom detta inferno och säga att livet är bra.
Jag stannar här.
På gatan så nära men ändå inte framme. Där huset fortfarande står mitt i korsningen och där jag inte helt kan urskilja om det är en tavla, ett minne eller ett ögonblick nutid jag står och tittar på. Jag ser de kala björkarna som spretiga blyertssketcher av livet här. De står i motljus mot himlens brand, snart slukas de med. Det för nog enbart gott med sig.
Kanske sommar, kanske kärlek, kanske har vi båda året om utan att under alla dessa år ha tänkt tanken. Blint rusandes framåt och så föll det på min lott att titta bakåt och vilja stanna. Ingen klarade av nuet. Vi förflyttar oss vidare, mellan husen. Det blir mörkt alldeles för fort, vi hinner inte gå till alla de ställen vi vill och skratta åt någonting, vad som helst.
Det är dags att gå, att lämna.
Det är verkligen som om det brinner. Även om vägen svänger runt huset och där inte sker mer än de vardagliga saker som sker överallt. Elden slocknar med skymningen och ingen rök syns. Allt som hörs är ett dovt ljud av stockar som lite då och då, faller. Faller helt utan något budskap, de är bara stockar, vill jag lägga till.