Ett tal om tid

Stora spännande händelser får oss att leva. De små håller oss vid liv. Just för sekunden, nu,  undrar jag om jag är död. Tänker över mina rutiner, inte för att jag någonsin kommer att ändras, det har jag börjat förstå. Det handlar om att vilja själv, och jag störs väl egentligen inte. Nej. Jag trivs så bra i mina banala tankebanor, som styr varje min handling.

Fastnar på sakerna man gör hela tiden, utan att lägga någon större vikt vid. Som att sova, eller att gå på toaletten. Senast nyss fick jag något av en aha-upplevelse. Fick tänka till ordentligt för att minnas att jag faktiskt varit där förut. På toaletten.

Att göra saker för första gången är någonting jag saknar. Ju längre man lever ju färre saker är det man får göra för allra första gången. Det dumma är att man ofta glömmer att känna efter och bara gör, man tar inte in storheten i vad man gör. För absolut första gången. På så vis är det väl positivt att glömma. Då kan man återskapa ett första vad som helst med vad som helst. Tänk när man gör saker för sista gången, tänker jag då. Vad fint att veta det, så att man kan ta avsked av en livslång vana. Jag gillar den kollen, att man får veta vilken gång i ordningen man gör någonting. Kontrollen lockar mitt annars kaotiska jag närmare gränsen.

Jag vill veta allt. Jag vill göra om det man inte minns och jag vill veta i lagom tid innan slutet av vad det än må vara, närmar sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback