Fantomsmärta
Jag tänker på skulderblad. Hur den mänskliga kroppen skrämmer mig. Det är ingen maskin och så mycket kan gå fel. Just skulderblad har jag fått för mig är extra känsliga
Fantomsmärtor decimaltal utanför det vänsta. Mitt skulderblad skriker åt mig.
Saker ska komma på varandra. Pang pang, liksom. Så ska vi nog aldrig dö. Om sakerna bara fortsätter att hända hinner vi inte känna smärtan som jag bara vet kommer komma i mitt vänstra skulderblad och så lever vi för alltid utan att någon tycker det är det minsta konstigt med det.
Det står två pojkar på taket här mitt emot. De som inte fick vara med på festen. De kan alldeles säkert ramla ner nu när som helst. De balanserar på gränsen och håller sig sysselsatta.
Dumma pojkar missuppfattar ofta sådant här. När det ska skänkas en stunds eftertanke. Det är inte alltid så lätt och då är det väldigt enkelt att man står på taket vid den stora fina klockan och önskar att man fick gå på festen och göra vad som helst för att hångla.
Jag känner deras önskan, fast jag var för rädd för att stå på tak och tänka att jag kommer leva för alltid. Jag har faktiskt aldrig tänkt så, när jag tänker efter så har jag nog aldrig reflekterat över att jag lever. Det är så himla mycket med det här varandet.
Jag har en vän som en gång ramlade ner från ett tak, rakt ner i isen. Det gick i slowmotion och det var en bra natt och kanske hade vi ett budskap det året. Den mannen är absolut odödlig.
Pojkarna balanserar på gränsen och kommer någon gång dö. Det är en för stor tanke för mig att titta på två dumma, men unga, människor och tänka att de kommer dö. De står på linjen och kan vara sekunder ifrån döden. Tänker på dem som inte bjöd dem på festen, om de skulle känna ansvar. De skulle nog heller inte förstå. Fortsätta ta på varandra och tänka att det inte blir bättre än så här. Att det här är det gyllene ögonblicket som kommer vara för evigt.
Även dem står vid någon sorts gräns och kan vara minuter från att falla. Rakt in i framtiden, måhända inte in i döden. Inte död åt någon, men ovisshet och barnaskrik. Varför barn ska skrika medan de faller mot marken på andra sidan linjen vet jag inte. Kanske är det bara så jag tänker att det är att falla. Att barn skriker och det skär i öronen.
Trumhinnor brister och de där små benen i örat skaver. Det känner alla de som faller. Ben som skaver till barnaskrik. I alla filmer skriker barn när det går illa.
Jag undrar om jag borde känna ett ansvar för pojkarna. Kanske är det jag som är fel ute och de redan är på sin fest. Saker ska hända på varandra.
Så vi slipper dessa fantomsmärtor. Ingen kommer falla och ikväll kan jag titta ut över dov vinter och tänka att allt varar för evigt. Inte det här ögonblicket eller så, inte det förra heller, men saker kommer hända på varandra som stillbilder efter varandra till slut blir en saga av rörelse och vi kommer hinna andas för det är en del av det stora schemat. En bråkdels andetag här, en utandning där.
Vi hinner. Jag lovar.
Jag ska hitta en punkt mellan skulderbladen där jag kan lägga all min rädsla för att falla och all min okunskap om cykler jag vid det här laget borde ha förstått och så kommer allt vara i den evighet vi tänker oss.