Blå havet viskar andas

Vi har skrivit och talat sönder det här. Den här delen. I evighet.
Måste vidare. Det är en fastetsad bild av hur vi tänkte det, på våra ytterdörrar. Sand på våra dörrmattor.
Hon inreder i desperation bara för att fylla händerna med något konkret.
Kommer aldrig bli nöjd, ingenting  hon gör slår någon annan eller för den del katalogerna. De de skickar henne för att hålla henne nere. Hon placerar sina ägodelar på ytan runt om och känner just i det ögonblicket att hon nästan kan greppa det. Som om luften segnade en aning och blev ett segment nu.
Frustrationen vandrar genom de lyckligas trädgårdar.
Ser hur de spastiskt dansar bort paniken över att de aldrig kommer att ta en bild av sin tillvaro någon vill se. Att de inte ens äger kameran att göra det med. Maten smakar sämre och hur mycket vi än önskar är det alltid han den vackra rösten som förhoppningsvis är lönnfet och lika lycklig som dem, som bestämmer vilka låtar vi ska känna till.
Han intar en maktposition bakom blindhetens radiovågor.
Så vi hatar honom där vi dansar bort förståndet och begripligheten, kastandes mellan väggarna och på så sätt har han ingen aning om vad vi egentligen känner. Det är en kraft från insidan, som virvlar oss fram bland infallen och öppningen i taket härifrån.
Hon vill bara måla allt i bjärta färger för att det är så det ska vara. Sväljer de färger hon tror passar sig och anstränger sig för att blanda dem till de mönster hon vill visa upp. Hon målar sin insida i hopp om att i slutet var det faktiskt den som räknades. Hon sväljer av egen fri vilja och känner att ingenting är vad någon kan säga att det är. Ingenting är greppbart. Hon är en tavla nu. Sakta lugnar hon sig till den tanken.
Det är söndag och de lyckliga jobbar imorgon, fyller ett syfte och tänker inte mer på öppningen i taket.
Den som skriker åt dem att ta sig vidare. Kanske inte bli lyckligare, snarare tvärt om.
I landet återhållsamt där söndag bara är en transportsträcka mot uppfyllda plikter, där man gärna får tala om hur lycklig man är.