Blå havet viskar andas

Och en annan tid verkar göra sig påmind ibland. När det minner av allt tänker jag. När man får ett konstigt kort skickat till sig digitalt. Ett där man har fula kläder och tänker juni, juni är allt. Inte för att det var juni, men jag saknar juni och funderar hur länge det är kvar dit igen. Vilken gräsmatta jag står på då.
På så vis är jag väldigt glad att jag har slutat tolka så mycket i minsta gest, i minsta stavelse. Det gillar jag med nu. Det hoppas jag ni kan se, förstå. Jag är fortfarande neurotisk och paranoid, men det är liksom på en okej nivå. Jag andas för det mesta ganska regelbundet, vilket jag hört ska vara bra. Ibland i takt, ibland helt ur fas.