Blå havet viskar andas

Jag hade hoppats att klockan skulle ha hunnit bli lite mer. Ganska mycket mer, tänker jag när jag kollar på den. Jag kan inte skriva att det är natt fast det känns så. Fast allt är mörkt och tyst. Klockan är för lite.
Stilla vandrar jag runt i trapporna och läser på dörrarna. Det bor en man som heter Rolf två uppgångar bort. Hans dörr håller mig fast i någon minut. Han har en så där fin namnskylt med separata bokstäver. Inte någon full vit klisterlapp. Rolf har säkert bott här väldigt länge.
Sedan går jag hem.
Och klockan har inte hunnit bli nog mycket för att det ska kännas upplyftande att komma hem. Jag tar fel väg så jag ser mina gardiner, tunga suckar.
Mina glasögon föll i golvet av någon orsak jag inte kan sätta fingret på. Det gick så där sakta som jag hoppas ingen professor i världen kan förklara. Säkert kan de det och det var inte lika fint när det vänsta glaset lossnade. Golvet var hårt. Jag tar på mig mitt dåliga alternativ och tänker på Vietnam, på en båt där jag frös om fötterna men kände mig mer fri än någonsin.
Jag tror inte det var platsen, kanske var det bara en sådan dag. I den råa luften.
Tyskan sade att det var inte ofta i livet man fick tillfälle. Att leva på detta viset tror jag att hon menade. kanske tillgång till en sådan dag.
Idag är en annan dag något år senare. På andra sidan skalan.
Min mage värker för att jag inte vet vad jag sysslar med. Jag börjar förstå uttrycket ekorrhjul. Det är ingenting för mig. Jag vill bara rymma, försvinna. Jag vet hur ofta jag talar om det. Idag vet jag inte om det är det klassiska sättet att försvinna som lockar. Öppna motorvägar och det.
Mest vila. Och vissla.
Som jag inte kan, fast jag vill hävda att det är till min fördel.
Nu bytte vi minut. Såg ni? 22:46.
Min klocka kan gå fel men jag tyckte det var fint.