Blå havet viskar andas

Alla hjärtans dag en gång om året och jag plåstrar min tumme med jämna tidsintervaller. Jag tycker mer synd om mig, än vad det egentligen är, märker jag. Det är svårt. Man borde säga att man tycker om människor mer. Kanske inte just en sådan här dag, det har jag aldrig tyckt om, fast jag faktiskt tänkte försöka i år. Kärlek behöver nog ingen dag men jag är strömlinjeformad så alla ni där ute som känner för att ta åt er. Er älskar jag. Fantastiskt att jag slapp geléhjärtan och rosa kort med putslustiga formuleringar. Jag är rädd att mitt nyhandlade rosvatten går emot det. Fast jag är stolt. 9.90. Det är kärlekens självutnämnda dag, det är februari (jag skrev december nyss). Det är en mycket bra dag, jag känner nästan kramp över att släppa den. Jag vill ta den vidare, men det kommer fler dagar. Då det inte är ett måste, som kommer vara lika bra.