Blå havet viskar andas

Ser en inre bild som jag tycker var bra, på alla sätt och vis. Ett skafferi. Något så enkelt, ja. Ett skåp med mycket eller mindre mycket livsmedel. Jag fyller mitt inre skafferi med inspiration och lust. För det mesta jag kan komma på. Fyllt till bredden bara för mig att plocka ut. Sådana här dagar.
Apdagar, smutsiga dagar.
När allt bara är damm. Nej, ännu värre.
Stora svarta fläckar på allt man rör vid.
De talar om tungsinnet. Att det kommer till och från. Det köper jag. Vad som gör mig allra mest rädd just i detta ögonblick, förutom mina näras död, är att jag är lycklig. Fast ändå gnager det. Gör mig till någon sorts tom rest, jag kan inte ens skriva. Äta.
Allt jag kan är att sova. Och vara, för det är man utan att försöka.
Det här får absolut inte bli någon dagbok, en sådan har jag aldrig haft. Det närmaste jag kom var en Lejonkungen-bok med ett värdelöst hänglås som vi skrev i hos Tomas. Mest vem vi gillade och inte gillade, sådant svängde en hel del. Idag känns det som det närmaste en generationsroman jag kommer komma.

Åh, Skafferi.
Jag plockar ur dig nu.
Fyller mig själv med maxdoser för att orka. Skjuter inspiration i fast form. Återigen för mitt inre, återigen en konstig utsvävning i ord ni kan bortse ifrån. Vi bordlägger hela alltihop, tydligen. Tänker att jag borde, borde en hel massa, det gör nog mer ont då. Kravbild, nervinpulser.

Kanske är det järnbrist. Imorgon storhandlar jag på apoteket och ber hon i kassan garantera att jag kommer må bra. Inom en minut, en kvart. Hon bestämmer tidsintervallerna.