Blå havet viskar andas

En gång för rätt länge sedan minns jag så. Det var en sommarnatt där vi satt vid vattnet, och gjorde absolut ingenting. Jag vet inte ens varför jag minns. Varför det kommer upp till ytan nu när snön faller.
Vi lovade aldrig varandra någonting, vi bara satt. Det var sydlandsvarmt och bilarna köade genom våra kvarter. Det handlade om någon konsert vi inte sett. Vi såg bilarna på håll och i alla fall jag kände mig annorlunda, där vi satt och tittade på människorna som tog sig hem genom den sena natten. Säkert med klimatkontrollen kyligt begränsande och diskuterande något töntigt litet musikstycke från kvällen.
Jag vet inte varför det måste vara töntigt, stycket, och varför jag då som nu måste göra mig till något annat. Hur jag måste se ner på dem från ett tågfönster som på film, eller i förbifarten se dem åka för att någon gång komma hem. Komma bort från natten jag inte vill glömma för att den nog är gjort för att falla i glömska.

Blodfläckarna från mina senaste balansgångar är borta. Moppen ser ut som en ros när jag pressar den ner. Jag rör mig sakta i det kalla ljuset, lyssnar på någon sjunga om tider för än längre sedan.
Jag söker svaren på mig själv, i minnena. Behöver de egentligen inte, för man är vad man väljer att vara. Vad man väljer att minnas. Jag är något annat, den gränsdragningen mellan mig och säkert helt godtagbara människor jag inte känner, kommer jag alltid att göra. Fast det inte är det som gör mig unik. Gör mig till jag. Det är bara ett konstaterande jag gör medan jag städar.

Kanske skapar vi alla varandra på den långa linje av storhetstider och mörkervandringar som livet är. Vi stöter ihop en kort sekund och lägger en pusselbit. En svart, en vit, går vidare. I slutändan måste vi nog ändå tacka varandra, om än vi gick i smuts och såg oss som någonting annat. Ingen storhetstid varar hela livet. För i slutändan blir vi vad vi skapar åt varandra, på gott och ont men slutet är alltid gott. Där allt summeras ihop kan jag inte annat än att se oss tacka varandra. Om än tyst så har vi alla en del i de ljusa stunderna, fast det måhända var vi som skapade de mörka.
Lite tycker jag synd om dem som brände sin storhetstid där, i somrarna där vi bar flytväst, inte dem. Där vi trodde att detta betydde allt. Där de var kungar.

Man kan inte annat än att se vår egen historia, bland björkar och strandpromenader, som lika uträknad som jag tänker mig den riktiga historian. Den som räknas, den man läser om i böcker.
Det strukturerar upp så mycket. Att där vi satt vid stranden och gjorde ingenting, kan vara den kväll som lade den avgörande pusselbiten när vi till slut summerar (vilket jag ska sluta göra på vägen), bara för att jag minns.

Sydlandsvärmen går genom våra kvarter och räddar själ efter själ. Det vill jag minnas.