Blå havet viskar andas

På min mors födelsedag (som jag halvt glömt bort för att jag trodde att det var den tolfte men det var den trettonde då dagar vävde sig samman och fick konsekvenser ) kunde en pundare inte hålla sina fingrar i styr. På min mors födelsedag får jag ett telefonsamtal som berättar att min bil är borta och jag undrar om någon skämtar med mig. Suckar  och söker syndabockar var helst jag kan finna dem. Det är otroligt hur vi människor behöver skuldlägga någon. Jag hittar ingen passande. För det är inte enbart pundarens fel att han knackar rutor på bilar när det är för tidigt för att dricka glögg. På året och på dygnet. Inga nätter sjunger om att hemsktheter är sagor som ingen borde ha läst men som hände. Som kopplades ihop med natten. Pundaren utför onda handlingar för att han är fast i ett hjul och vill motverka mönster. Onda saker händer kring halv nio med, på min mors födelsedag i alla fall då det ligger anonyma blombuketter på hennes bro och jag har lovar mig själv att aldrig velat ha blommor men de är vackrare som gest än handslag. Sprit. Sådant man bara ger folk när det roliga är krystat men nödvändigt. De som bestämmer bygger friskolor och kärnkraftverk. Friskolor för de rika och kärnkraftverk så vi alla kan vältra oss i elektricitet så det aldrig ska behöva bli natt. Pundaren tar hellre en gammal Saab och kör som en dåre, jag kan inte tro att han ville någonting annat än att ta den. Nu sitter han frihetsberövad och jag kan inte låta bli att tycka synd om honom.

Dagen efter min mors födelsedag får jag hämta min bil och får en perfekt lektion i hur man gör för att stjäla den. Polisen bedömmer min person och säger att jag inte kommer punda så jag kan lära mig hemligheten. Sedan kör jag iväg. Blodet skrämmer mig, jag tvättar händerna maniskt och funderar vilken musik man ska lyssna på när man gör det. Det börjar regna. Senare har jag ett paraply och står på en väg och väntar på en bil och en vän som ska ta mig till ett ställe jag inte har något behov av att besöka men som inte är här utan att här är någonting fel. Människor passerar och meddelar mig hur världen ligger till. De frågar inte om kärnkraftverk, eller friskolor. En man rullar ett cykelhjul och vägen kunde leda ut på en slätt men den leder bara till fortsatt regn. En annan herre berättar att det faktiskt regnar vatten och jag tänker att det borde vi vara glada för varje dag. Att paraplyer står emot, fortfarande. Mina skor blir blöta och dagen före stal någon min bil men det är liksom det. Inte värre.

Så här om sommaren lever ens barndom och ungdom ett par minuter med bil härifrån. Det enda som egentligen saknas är vi. Annars är allt detsamma. De förändringar som sker är så små att man måste vara så ingången i de hjulspår som styr en där att man aldrig lämnat dem för att ens höja på ögonbrynet åt dem. Gräsklippare surrar och solen står högt på Norrlandshimlen. Än är det för tidigt för att det ska lukta grill. Jag går bland svajande ängsväxter på små stigar. Ner mot vattnet . Båtarna är desamma, ägarna med. Hundarna. Jag hälsar för att jag känner samhörighet. Att jag kan de sociala koderna för att få hälsa. Växterna där svajar, framför de rikas hus, framför de vanligas hus. Uppväxtens starka födelning. Den enda plats på jordens som helt saknar klass. Den enda skillnaden mot resten av världen är att här ligger de bredvid varandra. Villor och stugor, kojor och slott. De rika har inte låst ut de fattiga, men för mig vandrandes på en dammig stig med högt gräs på båda sidorna om mig kunde det kvitta. Barfota känner jag marken.

Äng blir lummiga gångar under träd och himmel. Ett evigt vandringstråk med små badvikar. Bänkarna och grillplatserna är bortrationaliserade. Människor har en annan vilja bygger egna, sporadiska. Mycket vackrare för en sommar, ett ögonblick. På vattnet ser jag båtar söka sig mot badön. Tänker att i Sverige heter det älv och inte flod. Ser barn och hundar bada. Letar min vän, finner henne. Vindruvor och dricka, livet bjuder; just idag. Bad med vita kalsonger som inte alls blir genomskinliga. Långgrunda vandringar för svalka irriterar inte. Jag bara faller och låter vattnet smaka på mig.

Vi går genom fantastiska miljöer som vi gått igenom så många gånger att vi glömt vad som var så fantastiskt med dem. Tycker att de röda små husen är fina och solen lyser fint genom trädkronorna. Äter från pizzerian bara för att det ska man göra. Tar med det till den lilla parken och äter på gräset. Ser hur lägenheterna äter upp förortsföretagen ett efter ett. Konsum har sedan länge monopol och jag känner mig gammal som minns när det var annorlunda.

Tar av och går en annan väg tillbaka. Folkets Hus står tomt mest hela tiden. Det gamla bageriet är sedan länge en hobbybilverkstad. Det luktar bränd barrskog och varför grillar ingen i hela världen just nu? Bara för mig, för att det gör alltid någon här. Det är eftermiddag och solen får luften att dallra ovan asfalten när jag går den vanaste av vägar. Ser hus man kan innan och utan i vilka man aldrig mer kommer gå in i. För här bor ingen man känner längre, bara föräldrar och nya barn och nya ungdomar. Som lever vad jag levde. Kanske bättre, kanske sämre. För här är bara våra föräldrar och mindre syskon som lever på som vanligt. Någon dag kanske vi ses och åker ut hit och det är gnistrande vackert men hur gärna man än vill är det inget ställe någon någonsin kommer åka på semester till och alla söker sig till slut hem. Även om hem inte ligger långt borta alls är det en helt annan värld.

På sommaren finns en pojke i mig som kan allt som finns att kunna där. Varenda grop på vägen. Varenda brännässla i backen. För så har det alltid varit. De eviga inristningarna i träden verkar för länge sedan ha växt igen. Gräset vajar i en evighetstrans, fåglarna är för trötta för att sjunga och det luktar ingenting alls.

                                            

Vi lägger en kraftbubbla runt om oss just ikväll. Aldrig har ljuset varit mer perfekt på bruna tapeter. Det är som behagliga flottfläckar,
sådana man ska ha för att kunna ta det vidare. Livet. Som skrämmer mig.
Vi dricker nytt te ur muggarna med blommönster på och jag har ingenstans att ställa koppen för
utan byxor bränner teet låret.
Det är som en vind går förbi och söker ut, tar med. En vind inte så transparent som luften annars är utan tjockt färgad av tyngden att lämna. Vi skapar kraft.
Kraft genom genomsvenska jordgubbar och grädde. Jag ger grädden en nyttighet den inte förjänar och suger i mig dess liv, dess innersta önskan som blir min.
Jag vet inte vad den består av och utanför fönster
där sjunker solen rakt över gator med björkalleer
tidigare nu
Över städer vi älskar och över dem vi inte tycker om alls. Jag är inte i en sådan plats.
Sommar är pizza i solen med burklyxiga ingredienser. Medan människor är påväg till semester för den kan aldrig vara här. Vi måste jaga finare stunder. Dyrare mat till lågpris. Det är inte här framtiden skapas.
Jag vill bara äta pizza och solen ska blända mig där
så att vi måste gå
och det blir höst. Färgprakt.
Nu tonar de sista tonerna så ut och de förkortar bryggor för att förminska upplevelser och förlänga liv.
Ingen exposion till avslutning. Avtoning,
ett stilla avsked som rensar bort den sista pissande mannen sent en natt
De sista fläckarna ska skrubbas bort
så att nya kan skapas.

Idag sade Leif Silberski någonting väldigt dumt. Jag har ingen insyn i om den stora advokaten säger dumma saker ofta men idag fick han verkligen till det i sitt sommarprogram i P1. Programmet handlade något oväntat om cirkusvärlden, och Leif tycker helt utan motivering att livet skulle vara enklare att leva om det vore en cirkus. Det är en hel massa år emellan mig och Leif men jag tror att det är många som inte håller med honom. Cirkus är en förlegad underhållningsform som i dagens hypermoderna samhälle knappt underhåller de allra minsta. I den perioden knäpper Sveriges mest kända advokat ur sig följande löfte: Leif lovar och svär att inga cirkusdjur på hela jordens cirkusar piskas eller felbehandlas på andra sätt. Detta sägs den 28 juli 2008 i nationell radio då flera cirkusar bara här i Sverige har fällts för vanvård av sina djur.

Det är lätt att vara lurad, men låt oss lova varandra att aldrig mer gå varken cirkus eller djurpark. Då slipper vi både se vanvårdade djur och Leif Silberski. Djur hör hemma i den fria naturen och clowner och män med höga hattar och piskor någonstans på den andra sidan 40-talet. Sedan kan man inte rå för att dumma saker sägs i radio. Det är som sten, sax och påse, bra handlingar slår dåliga ord.

Jag går hem i vad Lars Winnerbäck kallade tandläkarväder. Det strilar ner regn som man inte märker före man kommer in och det blöta är överallt. Jag har inte ens råd att gå till tandläkaren. Har läst om Lars på biblioteket. Tänker på honom som den som berättade hur det var för hans generation. Även om jag förstår undrar jag vem det är som ska berätta hur det var för oss. På vår tid. Då tänker jag att det måste vara svårt för jag vet inte ens vilken tid jag tillhör. Vilks om är de grova dragen som ska få oss att känna gemenskap när någon annan tagit över ungdomen, för det är där det sker. Under den tid jag nu befinner mig mitt uppe i ska allting skapas runt om oss. Någonting ska binda oss samman för framtiden handlar lika mycket åt att skapa sig just framtid som att blicka bakåt.

Vad är jag? ser inte vem som kommer ha någonting gemensamt med mig. Jag som inte har eller vill ha, en iPod eller andra produkter. Minns fortfarande min barndom på en begagnad Mac och dit går jag aldrig igen. Jag har en dator som jag tycker är både bra och dålig nu. Jag kan ingenting om den men hittar rätt på tangenterna.

Vill även hävda att jag tillhör den tid där medelklassen fortfarande åt husmanskost. En tid då fläskfilé var lyx. Då den utländska maten ännu inte exploderat i vårt medvetande. Jag kan sakna det. När man tänker på det är det de där små ögonblicken som inte kom plötsligt, utan smög sig på oss och aldrig presenterade sig som förändring, som man kommer ta upp. Maten sörjer jag. Hur mycket jag än älskar till exempel thaimat skulle jag ibland önska att jag var tvungen att sätta mig på ett tolvtimmars flyg österut för att få smaka den på riktigt. Globaliseringen tar död på vår miljö och så småningom oss. Mat som vi egentligen inte ska känna till blir vardag och jag minns när vi köpte vår första cd-spelare som står kvar i vardagsrummet i barndomens hus. Det var 1994 och givetvis valde vi GES skiva som den första att spela i den moderna maskinen. Efter kom Tomas Ledin.

Jag har läst allt jag kommit över om Göteborgskravallerna. Bara för att jag kände att det var viktigt och för att jag var sju år för ung för att det skulle betyda någonting på riktigt för mig. Lika avlägset som Vietnam-demonstrationerna. Kanske var vi dem som hatade en amerikansk president för att han var en dum sate som inte gjorde världen mycket gott. Ibland kan jag undra hur vi alla tänkte och så hängde vi upp affischer påen sydamerikansk frihetskämpe från 50-talet på väggarna som någon sorts symbolism som blev allmängiltig. Jag tillhör fortfarande dem som förstår att med 50-tal i vardagligt tal så handlar det om 1950-talet. Om än jag kommer leva större delen av mitt liv i ett annat millenium så är det så det ska vara.

Det regnar mer och mer och jag kommer nog inte hitta svaret på det här före det är på tok för sent. Kanske är det för att man är mitt uppe i ungdomen men det verkade enklare att utkristallisera saker förut. Inte ens musiken som är lyssningsbar är ny. Drogerna och spriten betyder heller ingenting för de har varje generation gjort före oss. Kanske om vi köper dem på internet och för dem in i våra smala kroppar i retroinspirerade kläder genom öronsnäckor och mp3. Kanske blir det nytt då. Det är en tuff tid. En hel generations existensiella tvekan kanske. Vem är vi?

Jag går igång på tanken på avlyssning och register. Inget fel i det. Någonstans har jag hamnat mitt emellan i sommarens debatt kring FRA-lagen. Jag tänker som så: Vill de ledande i det här landet som de säger går så bra men där man ser människor fara illa mest varje dag satsa sura slantar på att avlöna människor att sitta och läsa igenom människors inkorgar av mail och sms så är det mer skrattretande än upprörande.

Visst, det är grundlagsvidrigt så det förslår men vem hade väntat sig annat. Jag håller givetvis med popvänstern som skapar grupper på Facebook om felaktigheterna som lagen innebär, men allvarligt, sen förstår man. Det är inte dig eller mig de vill åt. Snarare vet de nog inte ens själva vem de är de ska komma åt. Visst känns det skumt att få hela sitt liv genomsökt om det nu skulle vara så att man förmedlade den i skrift elelr via telefon, men börja blogga så löser sig den skräcken ganska fort.

Jag tror heller inte för en sekund att denna verksamhet startas upp med detta lagförslag. Den har säkerhetstjänsten bedrivit långt före Facebook-grupper eller sms. Nu har den ett namn, ett namn att avsky och protestera emot - FRA. Lite nyfiken blir man ändå, på vilka det är som sitter där i den tredje ändan. Den som varken är avsändare eller mottagare. Avlyssnaren. Hur får man det jobbet? Vilka är meriterna? Bläddrar intresserat runt på arbetsförmedlingens hemsida men ingenstans går det att finna lediga tjänster som FRA-agenter. Trist.

Jag älskar tanken att någon bemödar sig åt att stoppa mig i ett register. Jag ska hädanefter önska mig till varje jul att få hamna i registret för politiskt inkorrekta personer som ses som hot mot den nationella säkerheten. Så eegenkär är jag. Jag vill ha det på papper.

Så kära vänner, popvänsern och andra arga, tänk till lite. Är det här verkligen vad vi ska lägga vår energi och kraft på. Är Fredde R och polarna så dumma att de kör igenom det här så är det komik i världsklass. Precis som min flickvän säger till mig när jag hellre köper en juicepress än en dammsugare; det handlar om att prioritera. Slåss för någonting som verkligen berör riktiga människor! FRA är ett skämt konstruerat av män och kvinnor som inte begriper att de är roligare än halva svenska komikereliten. Skratta och gå vidare.

Jag tog två bröd förra veckan och blev högst inspirerad. Det var två mycket goda bröd (det var givetvis därför jag tog dem, för att jag inte själv kan baka sådana) och de har vandrat med mitt sinne sedan dess. Som om bröden var lösningen. Samma dag såg jag två igelkottar. Det var en bra dag. Solen sken. Jag har heller aldrig sett igelkottar förut, men en grävling har jag en gång sett. Jag kan heller inte svara på varför jag länkar samman dessa två djur, kanske har de att göra med att de är lite exotiska i dessa trakter, om än igelkotten är allt mer utbredd häromkring vad jag förstår. Det är lite som med Facebook med djur. Sociala spel och en nertystad tävling. Precis som man räknar vänner så räknar man djur. Man funderar om man känner varandra nog för att vara vänner på boken. Det blåvita hemmet för all social interaktion sedan något år tillbaka. Jag vågar inte säga att jag sett en del djur, det vore rena lögner ibland, som att säga att man sett saker man bara sett på vykort eller naturfilm. Jag tror att jag sett en uggla på håll en gång men min dåliga syn och ivriga vilja att faktiskt se en livs levande uggla kan spela mig, och er, ett spratt.

Vad jag däremot kan svära på är att jag sett en hel bunt med vanliga djur. De är mina vänner. De stadiga man alltid kan lta sig tillbaka mot. Numera kan jag även lägga till igelkott där, och det fick mig även att minnas att jag en gång sett en grävling som givetvis också noteras. Jag har även sett två döda bältdjur på en väg. Bättre än ingenting men ytterst svårt att kategorisera. Finns det en funktion för döda vänner på Facebook? Vad händer egentligen när en människa dör, blir han ett ännu levande internetansikte trots att han försvunnit från den riktiga sfären? På så sätt sammarbetar den moderna läkekonsten och Facebook för att en gång för alla göra den som tror (säljer den lagoma rätten till sig själv till det blåvita hemmets härskare) odödlig, oändlig. Får vi tillgång till allt du är här, den bild du skapar av dig själv, så får du leva för alltid. Ungefär. En hel stab av datanördar hålls sysselsatta med att vara den döde, att hålla honom, eller givetvis henne, vid liv när läkekonsten inte orkar kämpa längre eller helt enkelt inte var på plats. Någon måste ju ha dött under Facebook-eran. Vad hände då? Jag sviktar och behöver svar. Nåväl. Dött bältdjur 1 och 2 kan i vilket fall tacka mig de nu på ett eller annat sätt lever. Det slog mig just också att tänk om flugorna inte alls försöker äta upp den döda smuts som går att hitta runt lik, utan försöker hela den avlidne, leda honom tillbaka till livet. Det sätter hela uppfattningen om saken på spel. Det är fint med djur.

Och, ja, just det. Bröd. Det var fantastiska bröd och jag uppmanar på alla sätt till stöld av färskt bröd där det passar sig. De bröd jag stal innehöll pumpafrön och passade utmärkt med smör. Bröd på pizzerior är också fantastiska i all sin överflödiga enkelhet. Jag tror att brödet nu kan få lämna mig, och stanna. Egentligen är det ju löjligt, hur en stycke bröd förfölja ens hela tankesystem men jag tror att med dessa ord kan vi vi släppa brödet, så att säga. Fast jag ska absolut stjäla bröd igen om tillfälle ges. Det erkänner jag villigt.

Ute pågår sommaren och solen lyser faktiskt. Det är sommar även utan sol men den pågår just nu med sol där utanför mina, och kanske även era, fönster. Vi har städat. Nu ser det mer anständigt ut. Skorpor lämnar mycket smulor efter sig och jag vet inte hur jag ska omfamna sommaren, ha tid med den och veta vilka punkter att trycka på. Den är inte för alltid. Länge var mina solglasögon borta men nu har jag ingen ursäkt för att inte slänga mig in i sommaren. På så sätt blir det kravfyllt. Jag tror at jag mest av allt bara vill vara. Det blir nog bra. Utan förväntningar ska man öppna dörrar, med möjligheter till det mesta. Nybakat bröd, djur att skåda, människor att interagera med eller bara en sol att gå under och tänka att det är inte allt men solen gör det hela bättre. Det har Sverige svårt med, och solen lyser aldrig på Facebook. Typ.

Nej men Gud så man kan tappa orden i flera veckor. Hur man kan glömma bort att man har en blogg att underhålla med en själv för att den inte ska självdö. Trots att man har den som startsida. Jag borde verkligen skriva mer om vad som händer, håna mig själv och berätta hur fint det är att cykla runt på små gator och känna sig oövervinnelig. Verkligen medvind så jag undrar om någonting är fel nu. Jag ska vårda varje ord snart och berätta fantastiska historier från mentala platser jag bara måste hitta sätt att nå till igen.

Det är bara ett löfte om bättre dagar fast det just nu inte kan blir bättre på värst många sätt.

Jag trivs rätt bra med att vara fattig. Att måsta tänka på pengar kan ju inte vara osunt. Snarare finns det många exempel på att det gör en gott att veta vad begränsningar betyder när det kommer till pengar. För den delen vet jag att jag inte är fattig i ett större sammang, Afrikafattig höll jag politiskt inkorrekt på att säga. För det blir man aldrig i det är här landet. Här finns fallnät och social garanti, här finns bara en enda bred medelklass att associera sig med.
Däremot inte sagt att tanken på att pengar försvinner gör ont. Som ett spjut i ens självbild.
Då kommer dagen!
Dagen vi undviker vakande ögon och registreringar i system. När jag summerar dagarna sent om kvällarna med en sista skymt ut mot gatan kan jag sådana dagar inte låta bli att skratta. De dagar då det inte gått en enda krona och jag fortfarande somnar mätt och lycklig. Då är jag precis lagom.
Jag vet givetvis att det en annan dag kommer gå, mer, kanske mindre men de dagar då det inte går någonting alls är i vårt bristfälliga köp dig till lycka-samhälle lätträknade. Att bryta en norm man egentligen motsätter sig gör en så klart gott.
En tid kanske vi ändrar oss och förkastar vår ungdomliga dumhet, vem vet. Kanske röstar annorlunda och börjar titta över hur vi kan göra den största vinsten större. Men just idag trivs jag fantastiskt med mitt medelfattiga liv och löven spricker ut på träden. Så fint. Tiden går framåt och det finns så mycket mer än pengar.

Det är skönt att vara själv en stund, när det känns som man inte tänkt på vad man tänker på flera veckor så får jag en timme för mig själv. När världen tränger på för mycket är meningslösheten min bästa vän. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till denna stora värld. Har svårt att kombinera att jag verkligen vill se varje syn som bara är möjlig med vad jag egentligen ska tycka om allt jag ser. Nej, inte vad jag ska tycka, jag tycker en hel del. Mer menar jag vad jag ska göra och visa för att rättfärdiga mitt mervärde inför vissa saker. Eller lindra någon annans lidande i ett stort globalt perspektiv. För mig själv.

Då är det skönt att det duggregnar och lyckliga rika, gifta par med vackra sjalar vandrar bredvid slitna män med trasiga paraplyer och här går jag i mitten och tittar antingen på himlen eller en sådan här dag ner i marken. Det visar att det går. När man ska tycka någonting om allt och kanske alla är det skönt att komma hem, dra fram pallen med svängda ben och sätta sig vid ett av fönstrena. Jag skulle kunna säga att jag skriver någonting vackert eller dricker poetiska drycker för att manifestera hela alltet. Men jag sitter bara. Och tittar på total meningslöshet jag inte behöver tycka någonting alls om och därför tycker om en hel del. Vardagens syner som jag vägrar kalla grå men som finns där varje morgon. Sådant vi tar för givet som vi i denna svåra världssituation den sjätte maj, kan värdera på sitt rättvisa sätt. Detta är världens bästa plats.

Sedan blir jag för ensam igen och flyger ut i våren när solen spricker upp, men jag saknar regndoften. Världen är underbar och ful överallt att vi för det mesta inte skiljer dem åt. Riktigt elände kan vara pittoreskt på ett exotiskt sätt och grå vardag kan lätt tas för ful och värdelös bara för att den är van. Jag vill se allt i detta nu utan att tänka så, bara se. Se hur allt hänger samman och är. Jag måste nog tro att vetskapen om den totala samvaron räddar allt. Till slut.

Det är så varmt i luften efter fotbollen är klar för ikväll att man känner att någonting är på gång. Jag går mitt på vägen. Jag svär för jag vill vara vanlig, inte sväva ut. Vara din granne, ja, det vill jag. Det är kvavt och människorna vill inte gå hem. De kan nog inte sova, vrider sig i lananen om de försöker. Fönstret åker upp när jag kommer hem. Imorgon är det valborgsmässoafton men det spelar mindre roll, känner jag. Hade vi varit ett, kanske ett och ett halvt, år yngre hade vi kallat det en torparafton med stora bokstäver. Inte heller jag kan sova.

Jag känner att någonting är i görningarna. Att det är nära nu, att i nästa kvarter händer det, efter nästa mening kommer jag på vad jag ska tycka för att jag ska erbjuda mig själv sömn. Därför skriver jag lite till. Jag borde börja röka bara för att det skulle ge mig en anledning att gå ut i det tropiska klimatet. Livet är faktiskt väldigt bra och människor säger saker som leder till flera saker, och som i sig förhöjer stämningen. Gör det till en film, för så mycket film har vi sett att vi hela tiden måste sträva efter att göra oss själva till ett filmmanus. Det är bara gott, det finns ingenting dåligt med det för det förhöjer det liv vi lever.

Jag vill vara världens bästa men inte sträva efter det. Vara mindre än människa. För tanken att det vore bra att vara mer är fel. Människan på sitt eviga korståg. En art för sig själv, i symbios med ingen annnan. Samtidigt så uppdelad att et gör ont och se. Utanför sopar de bort sand i högar av ton medan solen varken är uppe eller nere. Jag sover nog med fönstret öppet inatt och vaknar inte för att man ska, utan för att jag vill. Trots att jag bara är människa. För man kan inte bli varken mer eller mindre, luften luktar precis som om vi borde stanna här för alltid. Förnöjt släcker vi lampan och tittar upp mot aprilhimlen och tänker att fan, vi borde svära mer.

Borttynande glesbygd men solen lyser.
Jag inser vägens dragningskraft på nytt bakom ratten, ensam framsusande genom norrländskt inland. Ser husen där människor fortfarande bor, två och två isolerade från allt annat. Ser hur de hukar sig under något okänt. Hur de genom att vara byggda som de är byggda på sätt och vis förnekar sin egen existens. För vad man inte vet om kan man inte känna till och inte överge. Så tar de stånd mot ödsligheten. Någonstans sitter en man på en trapp där han säkerligen kommer sitta igen. Jag saktar inte ner.
Husen målas inte, fönstrena är som små gluggar. För man vet aldrig när det tar slut. De ser hur det har gått, husen, för de stora vräkiga gårdarna som inte klarade sig. Som någon lämnat kvar att vaja sönder i vinden. De blir ett med naturen.
Långa sträckor är det bara jag och vägen som slingrar sig. Det är spännande med vägar man faktiskt inte vet vilket håll de ska kröka sig åt bortom nästa backe.
Varje vattendrag är som en visdomstand man efter att ha vunnit kan visa upp.
Jag känner att här skulle jag kunna stanna, fast jag vet att jag snabbt skulle tröttna. Som vi människor tröttnar på allting, men jag känner att jag inte skulle må dåligt av ett motorhaveri just här, där isen blottar en fläck vatten och sjöfåglarna flyger så sakta som det känns att flyga flygplan. De kommer nog fram de med.

Festivalsommaren plockar mina ögonbryn, tycker att de ska vara förvånade. Fascinerade. Uppmärksamheten vill hon åt, plockar mina ögonbryn för att jag ska se henne.
Vi lovar varandra evig kärlek. I alla fall denna sommar när det blir juli igen och förhoppningsvis kommer jag le i sommar. Hon har bjudit de rätta akterna.
Om än vi är lokala i vår utformning i år med så ska vi älska varandra. Festivalsommaren och jag, och ni, fast ni har totalt värdelös musiksmak och hoppar lite nervöst. Jag flackar med blicken och hon vill inte hångla med mig mer. Tror att jag tittar efter någon annan fast jag bara inte vet vad jag ska göra för att älska.
Festival och sommar. Nattpromenader och trottoarfrukostmiddaglunch. I vilken ordning spelar ingen roll när man har whiskey bunden vid solskenet.
Säkert! kommer jag älska när hon sjunger något fint, och Markus Krunegård och mest troligt något annat fantastiskt band jag missat. Eller lokalpressen. Tack Skellefteå och det bästa här är alltid gratis. Det är konstigt. För att jag älskar er betyder det att jag är billig, jag vet inte.
Jag kommer frysa när natten inte är lika ljum och jag kanske kommer vara lite väl gammal, men man blir aldrig för gammal för kärlek för ung för revolt. Det kommer att vara grönt och jag kommer vara mer världsvan.
Sedan på hemmaplan och japanska norrland kommer glänsa och det är så landsbygd att jag förstår vad en sång handlar om, flanellskjortor och svanktribal går inte  att tycka illa om när en gammal vän dyker upp i ett gathörn och berättar vad som händer någon annanstans och det kommer hålla oss berusade vid liv i obestämd tid.
Kanske inte som förra året men i år ska jag inte vänta, oroa mig för kärleken som kan regna bort. Det kommer inte regna och Håkan Hellström, Moneybrother och Jonas Game är utomordentligt rejäla karlar som delvis förstår mig. Jag kan älska.
Kärleken i bärsele och livet kommer flippa ut. Det kommer bli lokalt och de utomstående kommer hävda större ting, men jag kommer älska min medelmåttighet i sommarsverige och ni kommer förtjusas över mina lätta steg över skräpet. För det blir alltid så smutsigt.
Hon frågar om hon ska klippa mitt hår med, föreslår något 80-talsvulgärt bara för att inte tappa tråden. Jag säger att det var därifrån jag en gång kom och att jag alltid tappar tråden och att det säkert har någonting med någonting i min barndom att göra. Det är bra så, slår jag fast. Ögonbrynen blev bra och det här var en himla solskenshistoria vi borde göra igen. Vi kommer älska, var inte orolig.
Jag äter glass och tänker på ett glatt minne.

Om man borrar ett hål i väggen så är det alltid kvar. Man kan tapetsera över men träffar man bara rätt så är det ett hål, ett hål att försvinna i, irritera sig över. Det är fint med hål. På samma sätt är det när man gör land av vatten. Man fyller ut och tror att det ska vara för alltid. Det rasar och är inte det minsta beständigt.
På balkongen sitter en dam och sover bort en annan dag. Jag tittar upp mot henne och tänker på alla de hål som är borrade i mig. Tycker på ett sätt att de tillför någonting. Solen ler fast vad vet jag.

Stockholm är bra fint om våren, men vi tar det från början. Nej. Ingenting är kronologiskt men allt virvlar runt och känns viktigare än allt det andra. Jag är hemma.
Från en resa utan något annat mål än att komma bort, inte vara här. Det finns sämre orsaker att resa. Jag vill bara känna att jag inte vet exakt allting och att någonting faktiskt kan få mig att bli rädd, eller exalterad. Det handlar inte om att skrämma upp sig själv, bara känna att man lever genom att sniffa på världen lite längre bort än närmaste bensinstation. Jag är egentligen inte ute efter att köpa någonting, jag stressas av tanken att jag kan måste köpa någonting, jag köper en del men kommer senare till insikt att vi inte måste köpa en massa.
Ett fint samtal utspelar sig.
Jag tappar min majblomma någonstans och använder mina solglasögon alldeles för lite, mest för att jag inte vill ta på mig dem för att ta av mig dem. När jag går i skuggan och så skrattar människor, storstäder får en att känna sig lantligt bortkommen, med eller utan solglasögon. Jag har inte vant mig att de inte ser min osäkerhet genom det svarta. Knappt ett kort tar jag heller.
På ett fik sitter Fredrik Wikingsson och fikar. Hans barn är klätt i guld och egentligen vill jag bara gå fram till honom och säga att man inte klär barn i guld. Det kan ge dem för tidigt storhetsvansinne. Det kan i och för sig att ha en pappa på tv med, så vi går vidare.
Jag gillar även tanken på att veta att om jag svänger vänster i nästa sväng, om jag hoppas av här, ja då hamnar jag där. Då får jag se den där synen som jag faktiskt vet finns där, men kanske är det just därför att den gör det varje gång jag återvänder. För att jag kan vägen. Kanske är det ett kontrolllbehov.
Vi hamnar uppe på en kulle på Skeppsholmen och solen går ner över husen. Helena gräver lite i jorden och påstår att det är en konstinstallation mot köttindustrin. Jag tycker den ser liten ut men hon hävdar att man sugs in i den när man väl kommer dit. Jag kastar stenar nerför branten. De studsar fint.
I ett hus med människor på golvet berättar några hippies hur det är att leva i naturen, vi kommer sent så kontexten kan vara felaktig. De kallar sig själva svennetattare och har ett förskräckligt bekräftelsebehov, men jag kan inte låta bli att slitas med av det hela. Vill dricka vinet i den vita foajen.
I slutändan handlar det om oss. Våra problem och tankar, i en stor stad jag trivs väldigt i. Våra för den breda massan banala I-landsproblem, som när det kommer till kritan inte skulle löna sig mycket. Om man tävlade i problem. De är våra dock, de är våra problem och funderingar. Våra tillkortakommanden inför den stora staden som förminskar oss. Jag tänker inte sätta en stämpel på det, tänker inte totalvägra bara för att det är det enda sättet. Tänker heller inte nöja mig med vad som inte känns rätt och jag vill minnas att jag skrek någonting klokt om att jag inte vill ha ett trist jobb, bo i en vitlackerad lägenhet eller villa och köpa mina möbler på Ikea för att det är lättast så och sedan slå på tv och se på reklamen, inte byta när den väl kommer, för att jag mer än någontin annat vill bli inspirerad och det här är min enda kanal. Reklam ät mig, reklam gör mig, reklam ge mig nästa steg.
Det vill jag inte.
Jag vill inte att ting ska tala om vem jag är, vad jag borde vara. Jag vill bara vara jag och vara nöjd med det. Det kan betyda väldigt mycket men det gör mindre. Den stora staden fick mig att tänka på det där jag flanerade omkring utan en plats att egentligen besöka elle en människa att träffa.
Skänker pengar till Greenpeace och flyger iväg. I luften står man stilla och hon sover på min axel. Läser lite om finanserna och jag tror att jag klarar av att andas en stund till.

Jag och Helena besöker Stockholm och återser Södermannagatan för en tid framöver. Det där lät långt, vi kommer hem på söndag. Jag har packat mina fina solglasögon och ser fram emot att se någonting annat än samma promenadstråk genom staden (som ofta leder till jobbet). För er som inte kan få nog av mig (om ni finns), så kan jag lite lagom varmt rekommendera fredagens tidning. Där talar jag om att resa, om miljön och om Kina.

Annars hörs vi på samma plats samma tid om ett fyrtal dagar.

Ibland önskar jag att jag kunde ge mig själv uppehållstillstånd. I mig själv, i min tillvaro.
Varje gång jag tänker den tanken känner jag mig instängd i mitt eget rike.
Som om tillstånd att stanna vore samma sak som förbud att lämna. Tänker att man borde ta mer kort.
Ser på Kobra. Man borde ta kort på sig själv med ett föremål varje dag bara för att se om det speglas i en eller om man speglas i det. Ansiktsuttrycken måste svänga på ett år.
Kobra är bra. Så mycket bättre än Sverker. Han är kiss. Svenskt kiss som aldrig låter oss vara. Som snart kommer börja ifrågasätta våra relationer till varandra. Inte låta oss komma till svar.
Säga att så här får det inte vara
Jag borde bara betala halva tv-licensen. För Kobra. Och varje gång de spelar den där sången på radion som rätar ut vägen.
Rakt fram, mycket melodiskt. Det kan vara många sånger.
Jag är en flykting, en illegal sådan. Det är enda sättet att andas.
Till jag inte behöver vara fri, tills jag har mitt strövstråk bort till muren jag inte behöver veta om.
Lagom mängder grönska.
Då är Sverker borta. Säkert tar någon över, någon som tycker att allt är fel. På sättet jag inte tycker det felar. Då behöver jag inte bry mig, kanske bara köra ganska nära och titta på skyltarna. De som vi läste högt varje gång vi passerade.
Och himlen ser vi inte för det vore en sådan kliché att titta på den just nu.

Nej, det blir nog ingen sommar i år. De betongbruna husen säger att de faktiskt är bättre än vintern, vill nästan tro att de är bättre än oss. Där vi står och tittar ut medan allt går sönder.
Färgen på räcket, världen som faller efter år av misshandel och mina svidande ögon. Hornhinnor som brister i kanten. Inte för att de sett för mycket, utan för att de inte kan vila mellan allt som är så vackert.
Allt som måste ses för livet blir mer och mer en brusande flod. En dag när någon trodde han gjorde oss en tjänst, brast en damm. En å blev en flod och nu drunknar vi i allt vi ser.
Det går inte att blunda. Då missar du piken och så blåste det kalla vindar.
Jag saknar en enda händelse. Som får allt att stå stilla, och som vad man än tycker om den får en att tycka. Någonting. Brinna av glädje eller ilska. Vad som helst utom istid. Eller vilda floder.
En lösryckt händelse som samlar folk runt tv-apparaterna i fönstret hos närmaste återförsäljare. De är där för att det händer ingenting annat. De är det, just då är allt två meter bort evigt mörker. Till nästa ö av samvaro. Det vet vi ingenting om där vi står.
Vissa kallar det utveckling dit vi gått. Till landet där dammar brister och ingen sommar kommer.
Jag står och huttrar på gatan. Nyheterna bryter in för att de har hittat den unga flickan i en ort jag inte uppfattade. Tragiskt död. Löpsedelssverige ska stå still. Han bredvid mig på gatan berättar att hans farmor dog igår. Jag kan inte värdera.
I Tidaholm brinner hela kvarter men ingen dör.
Trots det så spelar det nog ingen roll hur hela världar stannar.
Vi måste bara blunda oftare för att orka omvandla bilderna till empati. Ibland kan en hel värld vara bara två människor. Som ser varandra.
Jag insåg det nu och längre bort anar jag ljuset av nästa ö där någon tagit sig tid att blunda.

Det blir nog sommar tids nog.