En långvarig debatt
Jag har svårt att ta in mer än det jag ser rakt framför mig med blotta ögat. Svälja stora sanningar. Världen kräver det. Att man tar sanningar för givet och att man kommer till korta inför vissa, för oss människor, för stora tankar. Som att universum är oändligt. Det kan mycket väl stämma. Det rör mig heller inte i ryggen. Det är för stort, för mycket vakuumfyllt universumvin att dricka. Då kan jag ta det. Jag släpper det. Okej, universum är oändligt, jag tror er.
Det är de mer nära sakerna, de som våra räkhjärnor satta i männiksokroppar kan förstå, som helt vänder min tillvaro upp och ner. Jag kan knappt formulera mig runt min rädsla, min totala rädsla inför fenomen som säkert en del rycker på axlarna åt. Här rycker vi inte på några axlar! Det började med att det inte fanns några träd på Island. Ibland tror jag at jag byggt hela min tillvaro runt trädens existens. Deras blommande, tappande av löv. Susande i vinden. De saknar någonting på Island. En tillvaro helt ogripbar. Träden fattas Island och på grund av det finns nog inte Island. Det är den enda rationella slutsats jag kan dra. Island är en saga men ändå åker folk dit. Det skrämmer vettet ur mig.
Helena säger att stjärnorna inte är desamma i USA. Att de har en annan vinkel mot rymden så att de ser fler och starkare stjärnor. Så får det inte vara! Hon tycker det är en fin tanke att det är lite annorlunda här, skiljer sig lite där. Jag kallsvettas. För mig har det alltid handlat om trygghet. När det är klart ser man stjärnor. Man kan drömma under dem och man kan imponera genom att känna igen någon kombination. Det finns på tok för många stjärnor, men de ska i vart fall vara samma över hela världen. Nu är de tydligen inte så. Jag sitter inte inne med hur det egenligen ligger till, om det är en vinkelfråga eller rena myter. Jag funderar mycket på det. Som ett naivt barn måhända, i och med att rymden blev mig på tok för filosofisk. Utan svar.
Det här är tankar som får mig att ligga vaken om nätterna. Att tappa fokus på vardagliga bestyr.
Det är de mer nära sakerna, de som våra räkhjärnor satta i männiksokroppar kan förstå, som helt vänder min tillvaro upp och ner. Jag kan knappt formulera mig runt min rädsla, min totala rädsla inför fenomen som säkert en del rycker på axlarna åt. Här rycker vi inte på några axlar! Det började med att det inte fanns några träd på Island. Ibland tror jag at jag byggt hela min tillvaro runt trädens existens. Deras blommande, tappande av löv. Susande i vinden. De saknar någonting på Island. En tillvaro helt ogripbar. Träden fattas Island och på grund av det finns nog inte Island. Det är den enda rationella slutsats jag kan dra. Island är en saga men ändå åker folk dit. Det skrämmer vettet ur mig.
Helena säger att stjärnorna inte är desamma i USA. Att de har en annan vinkel mot rymden så att de ser fler och starkare stjärnor. Så får det inte vara! Hon tycker det är en fin tanke att det är lite annorlunda här, skiljer sig lite där. Jag kallsvettas. För mig har det alltid handlat om trygghet. När det är klart ser man stjärnor. Man kan drömma under dem och man kan imponera genom att känna igen någon kombination. Det finns på tok för många stjärnor, men de ska i vart fall vara samma över hela världen. Nu är de tydligen inte så. Jag sitter inte inne med hur det egenligen ligger till, om det är en vinkelfråga eller rena myter. Jag funderar mycket på det. Som ett naivt barn måhända, i och med att rymden blev mig på tok för filosofisk. Utan svar.
Det här är tankar som får mig att ligga vaken om nätterna. Att tappa fokus på vardagliga bestyr.
Kommentarer
Trackback