Släpp aldrig in dem
Ni kan ha ringt och berättat något väldigt viktigt idag. Livsavgörande ord. Jag lyssnade inte det minsta. Kunde inte tänka mig ett bättre sätt att tackla vad som helst. Ville egentligen inte höra något mer, ibland frågar man inte därför att man inte vill höra svaret som kommer. Ibland frågar man inte av gammal vana. Kanske är vi fega, lata eller dumma. Buden är många. Jag orkar inte måla drömskt från mitt fönster varje dag. Orkar inte besvärja luften runt om mig för det är så sällan någon går förbi. Ser min magi. Ni kan ha gått förbi och tänkt att jag är magisk. Livsavgörande ord. Säg dem igen.
Väntar på givna känslor
Egentligen handlar det mesta om flykt nu. Alkohol för vissa, resor och sömn. I natt sov jag alldeles för länge, för man tänker så bra på den där platsen mellan sömn och vakenhet, man minns för en sekund hur det är att bara låta tanken gå. Och så finns det inte mycket att gå upp till, i ärlighetens namn.
Resorna lockar, som vanligt. Jag kommer på mig själv att tala om det med allt och alla. Mina köksstolar är totalt tysta när det gäller andra delar av jorden. Jag bara sprängs av längtan att släppa allt. Veta att nu kommer jag hitta inspiration och när jag kommer hem är jag lite ny. Någon annan. För jag vet vilka känslor jag är ute efter. Hur det ska kännas. Ibland vet jag exakt vad jag ska göra för att komma dit, det handlar om de små sakerna i vardagen. Med resor blir det konstigt, för resor ska visa någonting nytt men jag vet redan vad det är jag vill känna. Jag vill känna mig fascinerad, överrumplad och vilse, bara för att lära mig att hitta. Var än jag vill. Jag vill dock aldrig vara ensam. Aldrig.
Egentligen ska man väl resa och se var det tar en. I vilken ände man kommer ut. Det gör inte jag. Jag reser med uppsatta mål på känslor jag vill känna och jag har lärt mig exakt hur jag kommer att komma ut. Inspirerad och fräsch. Just nu rycker det bara så. Bort för att känna det jag inte klarar av att känna här nu. I det avseendet önskar jag att jag var miljonär.
Resorna lockar, som vanligt. Jag kommer på mig själv att tala om det med allt och alla. Mina köksstolar är totalt tysta när det gäller andra delar av jorden. Jag bara sprängs av längtan att släppa allt. Veta att nu kommer jag hitta inspiration och när jag kommer hem är jag lite ny. Någon annan. För jag vet vilka känslor jag är ute efter. Hur det ska kännas. Ibland vet jag exakt vad jag ska göra för att komma dit, det handlar om de små sakerna i vardagen. Med resor blir det konstigt, för resor ska visa någonting nytt men jag vet redan vad det är jag vill känna. Jag vill känna mig fascinerad, överrumplad och vilse, bara för att lära mig att hitta. Var än jag vill. Jag vill dock aldrig vara ensam. Aldrig.
Egentligen ska man väl resa och se var det tar en. I vilken ände man kommer ut. Det gör inte jag. Jag reser med uppsatta mål på känslor jag vill känna och jag har lärt mig exakt hur jag kommer att komma ut. Inspirerad och fräsch. Just nu rycker det bara så. Bort för att känna det jag inte klarar av att känna här nu. I det avseendet önskar jag att jag var miljonär.
Maniskt manus
För exakt ett år sedan idag åt jag en pizza i Älvsbyn. Jag var på väg någonstans uttalat och Älvsbyn var det vackraste jag kunde tänka mig, för det ledde dit. Hade en mening. Det var en sista måltid, som andades framtid och avsked. Väskorna låg i bilen och det var folktomt. I Älvsbyn anade ingen vikten i detta ögonblick, kanske för att de bara var en kuliss. En folktom, insnöad pizzeria som jag ägde. För det här var mitt ögonblick. Jag kände mig starkare än någonsin. Här. När jag åt pizza och tog avsked. Mycket har hänt på ett år. Tänker jag men mycket är detsamma. Dagarna har gått, fortsätter att gå. Det blir så greppbart när man sätter datum och klockslag på det, men precis när man är på väg att greppa allt, så glider det en mellan fingrarna och svävar ut i det oändliga. Genom springor och öppningar. Skorstenar och ozonhål. När tiden dansar med nostalgin ser vi det, om vi lyfter våra huvuden från marken, förbi brinnande ögon, och upp i skyn.
Minnen helt utan ordning. Jag vet att det är ett år sedan jag hade en vettig plan bara en tågstation bort. Då äter tre män pizza och det snöar utanför. Inget mer med det.
Minnen helt utan ordning. Jag vet att det är ett år sedan jag hade en vettig plan bara en tågstation bort. Då äter tre män pizza och det snöar utanför. Inget mer med det.
Öppna en dörr
Det här är jag och min syster. Har nog aldrig sett farligare ut på bild. Det har min syster, jag lovar.
Vi kommer hem med en bullkrans och solen lyser. Middagen är snart klar och jag minns inte alls vad vi har för bil. Det går en katt på muren och jag undrar om jag någonsin varit lyckligare, än i barndomsland med bullar och sommar. En gång tog jag på en tistel för jag tyckte det var en fin blomma. Vi campade och världen runt om oss var bara rekvisita. Ingenting som någon väntade sig att vi skulle förstå. Fåglar som bara min pappa kan namnet på sjunger och sommaren är evig.
Jag minns min barndom. Jag minns bara somrarna. Jag minns genvägarna vi tog, de vi var rädda för. Jag stal en gång en leksaksbil med stjärnor på. Med mening. Utan att egentligen vilja ha den.
Egentligen minns man för att lära sig. Bättra sig.
Jag börjar tro att barndomen lurade oss. Lovade mer än vad den egentligen kunde hålla. För alla ville oss väl, och det var en fantastisk tid. Fast man grät ibland och rädslan smög sig på. Så var det alltid sommar. På så vis saknar jag min barndom. Vår tid. För samtidigt som den bara var lovade den oss en evig framtid. Av vuxenvärld och lycka. Sommar blir höst och barn blir vuxen.
Vi sitter på bron i vårsolen. Vi kommer sitta här hela dagen. Vi är någonstans mitt emellan och vi säger inte varandra så mycket. Våra tår nuddar ibland varandra och trots att solen lyser behövs täcket för att inte frysa. När det börjar skymma åker vi hem. Jag vet inte varför jag värderar den här dagen så. Den är en bland många. Utan att ha lett någonstans har den fastnat. Som en solskenshistoria från flydda år. Som all minnen är.
Jag vet inte vad jag har lärt mig men jag känner mig lurad. På barndom och ungdom. För allt ska vi mista och det kommer enbart till oss i efterhand. När det är vinter och vi inte vet vägen tillbaka. För den finns inte.
Det är då lätt att känna sig lurad.
Ett steg framt, gungar på foten
Folk tar tag i allting. Tar tag i det och försöker fixa. För ingenting får vara trasigt, då måste det lagas. Och de tar tag i sig själva och det är alldeles fantastiskt hur allt löser sig i grevens minut. Under den allra sista skälvande sekunden. Det handlar om hundradelar, precis som i slalom. I slutändan är vi däremot helt säkra på att det löser sig, vi tar tag i det på given signal och sen är allt bra. Lyckliga för all tänkbar framtid.
Så har planen alltid sett ut. Vi har tid, jag väntar på den. Nu känner jag mig gammal. Jag lagar thaimat till tonerna av Jonas Game, tonårens vildvuxna hopp, fast jag inte alls är hungrig. Bara för att man ska äta. Vet inte i vilken ända jag ska börja. Att ta tag i det, allt det som ska tas tag i. Och ordnas. För jag kan inte vara så här trasig så länge till. Det säger tiden mig. Ironiskt tickande, nästan väsande. Drömmar, karriär, kärlek, lycka. I vilken ände nystar man först? Fast lycka kanske inte hör dit, det kanske är slutmålet. När vi sitter i hamocken och tittar ut över havet. Låter lyckan vara. För allt jag egentligen sade att jag ville var att ta mig härifrån. Jag ljög. Allt jag ville var att här skulle ligga någon annanstans.
Det är vansinnigt svårt att ta tag i det. Det vet jag att ni tycker också, sen vill ni bara snurra i skenet av att ni gjorde det. Eller så vill jag bara att alla ska stå på ruta ett och skrika lungorna ur sig efter en lösning vi alla saknar. Tillsammans. Jag skulle kunna säg att jag tänker ta tag i allt. Imorgon, nästa år. Det tänker jag inte säga, för då skulle jag ljuga igen. Jag vet inte hur man gör och de som har försökt berätta litar jag inte längre på. Jag tänker ta mig friheten att vara så förbannat trasig som det vill sig.
Så har planen alltid sett ut. Vi har tid, jag väntar på den. Nu känner jag mig gammal. Jag lagar thaimat till tonerna av Jonas Game, tonårens vildvuxna hopp, fast jag inte alls är hungrig. Bara för att man ska äta. Vet inte i vilken ända jag ska börja. Att ta tag i det, allt det som ska tas tag i. Och ordnas. För jag kan inte vara så här trasig så länge till. Det säger tiden mig. Ironiskt tickande, nästan väsande. Drömmar, karriär, kärlek, lycka. I vilken ände nystar man först? Fast lycka kanske inte hör dit, det kanske är slutmålet. När vi sitter i hamocken och tittar ut över havet. Låter lyckan vara. För allt jag egentligen sade att jag ville var att ta mig härifrån. Jag ljög. Allt jag ville var att här skulle ligga någon annanstans.
Det är vansinnigt svårt att ta tag i det. Det vet jag att ni tycker också, sen vill ni bara snurra i skenet av att ni gjorde det. Eller så vill jag bara att alla ska stå på ruta ett och skrika lungorna ur sig efter en lösning vi alla saknar. Tillsammans. Jag skulle kunna säg att jag tänker ta tag i allt. Imorgon, nästa år. Det tänker jag inte säga, för då skulle jag ljuga igen. Jag vet inte hur man gör och de som har försökt berätta litar jag inte längre på. Jag tänker ta mig friheten att vara så förbannat trasig som det vill sig.
Promenad och betong
Jag lämnar med musik. Det gör det hela så mycket enklare, en passande sång till det mesta. Varje gång jag lämnar min lägenhet spelar sista låten precis lagom länge. Precis lagom för att jag ska få höjningen i refrängen eller den där ultimata formuleringen innan jag slår igen dörren. På vägen ner för trappan hör jag det dunka litegrann och det är vackert. Jag ler vart än jag går. Kanske gör jag det för att jag hoppas att det ska hoppa ut någon ur ett skåp och sitta och lyssna. Eller så hoppas jag att mina grannar ska tro det. Nej, jag är inte det minsta ensam. Mest vill jag nog ge varje min tanke ett ledmotiv, ett fantastiskt riff. Borde ta med musiken ut, har inte gjort det sen jag slängde den första i golvet och Thailand åt den andra. Väl ute är det alldeles tyst. Bara suset häromkring. Det eviga suset av fabrik och ensamhet. Tryggt. Det står en man och stilla tittar på en skylt som säger förbjudet att parkera. Jag får betala med kort fast jag handlar för för lite och ja, jag vet att jag egentligen inte får. Hade förberett ett tal om oseriösa företag och långa avstånd till automater, men jag fick handla. Jag har ingenting att göra. Jag vandrar runt. Jag kommer hem och musiken har gått på repeat.
... Västerbron, I hate walking on you. Alla har vi våra Västerbroar. Ni kan resten, (Laakso).
... Västerbron, I hate walking on you. Alla har vi våra Västerbroar. Ni kan resten, (Laakso).
Språka mitt barn!
Idag har jag lite att göra så jag funderar på språket. Det svenska. För på samma sätt som oneliners låter bättre på engelska finns det inget vackrare än en träffande liten text på svenska. Jag funderar på hur det har förändrats, tänker på uttryck som inte längre finns med oss. Stavningar som har ändrats, låneord.
Vem är det egentligen som äger språket, fastnar jag på. Kommer fram till att det måste vara alla vi som använder det. Det är vi som gör det till vad det är. Många funderingar tar nu allt för stor plats, jag får påminna mig om var jag är. För, om de som använder språket, gör fel borde inte det i slutändan bli rätt? Jag menar, särskrivningar och förkortningar är vardag för många. Det är deras språk. Och... Hur elitistikt är man då om man förkastar detta språk som felaktigt? För någonting som så många gör, kan här inte vara fel. Det är utveckling. För skulle vi lägga språket i våra förfäders bestämmande händer skulle ingenting gå framåt. Då skulle vi begränsa oss själva, och då skulle allt redan vara skrivet.
Kanske har vi inte längre samma behov av det skrivna språket. Samma intagskällor har vi ju definitivt inte. Kanske är böcker historia? När människan läser sig nöjd på grammatiska frizoner som många bloggar och forum är. Då är det språket det rätta språket. Hur fel boken än säger att det är. I filmerna talar de som människor gör (i de bra, i de dåliga försöker det och man skrattar), men böcker kanske inte gör sig förstådda till den breda massan. Inom en snar framtid. Språklig förslappning leder utvecklingen, och egentligen kan ingen klaga, för språket är vad vi gör det till.
Jag vet inte. Är det någon som har en åsikt?
Vem är det egentligen som äger språket, fastnar jag på. Kommer fram till att det måste vara alla vi som använder det. Det är vi som gör det till vad det är. Många funderingar tar nu allt för stor plats, jag får påminna mig om var jag är. För, om de som använder språket, gör fel borde inte det i slutändan bli rätt? Jag menar, särskrivningar och förkortningar är vardag för många. Det är deras språk. Och... Hur elitistikt är man då om man förkastar detta språk som felaktigt? För någonting som så många gör, kan här inte vara fel. Det är utveckling. För skulle vi lägga språket i våra förfäders bestämmande händer skulle ingenting gå framåt. Då skulle vi begränsa oss själva, och då skulle allt redan vara skrivet.
Kanske har vi inte längre samma behov av det skrivna språket. Samma intagskällor har vi ju definitivt inte. Kanske är böcker historia? När människan läser sig nöjd på grammatiska frizoner som många bloggar och forum är. Då är det språket det rätta språket. Hur fel boken än säger att det är. I filmerna talar de som människor gör (i de bra, i de dåliga försöker det och man skrattar), men böcker kanske inte gör sig förstådda till den breda massan. Inom en snar framtid. Språklig förslappning leder utvecklingen, och egentligen kan ingen klaga, för språket är vad vi gör det till.
Jag vet inte. Är det någon som har en åsikt?
Hav heter det, Jesus
För att allting är lika grått som en storm som inte riktigt tar fart. Dagens havsbild:
En dödsannons
Det här är vad det är. Varken mer eller mindre. Det här är till minne av en bar. Där vi egentligen aldrig hade speciellt kul. Som jag inte kan låta bli att sakna. Nu när den är borta, på grund svensk lagomhet. Karls Källa, i folkmun benämnd som kort och gott Kalles stängdes i dag av någon myndighet. De vet inte vad de har gjort. Jag sitter och funderar och försöker komma på det där minnet, det där ögonblicket som gör att jag har någonting att visa upp för att stämpla fel på stängningen, men jag kan inte riktigt komma på något. Det är inte världens bästa bar, inte på långa vägar. Det enda den kan stoltsera med är att den är Piteås bästa bar. Något som inte är allra svårast med tanke på att den även är den enda. Var, var det.
En bar ska vara sunkig, servera öl och sprit. Det närmaste man ska komma föda är nötter. Det förstår inte Sverige. För här måste allt vara likriktat, servera tacotallrikar och bara ha öppet fredag och lördag. Övriga dagar får du givetvs dricka öl, men gör det då hemma och gå och lägg dig utan att störa. Kalles var både sunkigt och rätt dräggigt. Men det var dit man gick, en måndag då man var ledig, en fredag för att det inte fanns någon annanstans där man ville gå in.
Tack Kalles, för alla gånger vi inte hade så kul. Egentligen. Då vi inte pussades, då vi inte dansade. Då livet inte erbjöd mer. Jag är rädd för vad som kommer hända. Tiden stannade en sekund, bubblan krängde och sedan var en bar stängd. En vana bruten. Livet lite fattigare. Vem vet var världen svänger när vi vågar andas igen. När tanken landar och ingenting är som förrut.
De svenska barerna är utrotningshotade, mina vänner.
En bar ska vara sunkig, servera öl och sprit. Det närmaste man ska komma föda är nötter. Det förstår inte Sverige. För här måste allt vara likriktat, servera tacotallrikar och bara ha öppet fredag och lördag. Övriga dagar får du givetvs dricka öl, men gör det då hemma och gå och lägg dig utan att störa. Kalles var både sunkigt och rätt dräggigt. Men det var dit man gick, en måndag då man var ledig, en fredag för att det inte fanns någon annanstans där man ville gå in.
Tack Kalles, för alla gånger vi inte hade så kul. Egentligen. Då vi inte pussades, då vi inte dansade. Då livet inte erbjöd mer. Jag är rädd för vad som kommer hända. Tiden stannade en sekund, bubblan krängde och sedan var en bar stängd. En vana bruten. Livet lite fattigare. Vem vet var världen svänger när vi vågar andas igen. När tanken landar och ingenting är som förrut.
De svenska barerna är utrotningshotade, mina vänner.
Jag har hakat upp mig på det här
Aldrig har jag heller saknat en balkong som nu. I mitten av november och jag skulle aldrig sitta på den. Kanske var det för den där textraden i Hugger i sten, som jag fick för mig att spela igår. Då jag börjar undra om Lars Winnerbäck är som jag och sparar glögg till sommaren, annars är det konstigt att han har balkongdörren öppen. Han kan frysa om fötterna med. Nåväl.
Min lägenhet har det mesta. Utom en balkong. Och en diskmaskin om vi ska vara petigt bortskämda. Jag bara saknar känslan av att gå ut fast samtidigt vara inne, kanske vara delaktig om det händer något bra därute, annars ignorera det.
På tal om balkonger ja, här är ett exemplariskt exempel. I Bangkok.
Min lägenhet har det mesta. Utom en balkong. Och en diskmaskin om vi ska vara petigt bortskämda. Jag bara saknar känslan av att gå ut fast samtidigt vara inne, kanske vara delaktig om det händer något bra därute, annars ignorera det.
På tal om balkonger ja, här är ett exemplariskt exempel. I Bangkok.
Behaglig belysning
Världens vackraste skivomslag blickar ner från väggen. Talar sanning när jag dricker glögg för jag inte kommer på en enda bra anledning till att sova. Ensam är jag. Musiken i är totalt värdelös. Förresten. Så bedårande yta ödslad på sådan total tomhet. Livet i stort?
Pizza i mörker, mat är inte allt
En här, några där. En annan ända där borta. Sitter jag och pekar ut på jordgloben. Mina fingrar glider över världshav och bergsmassiv. Mina vänner är inte här. De flesta av dem. Det är inte så trevligt med ledighet som man skulle kunna tro, när välden är på det humöret. Fast det är fint att säga, att man är ledig.
Då tackar jag bekanta för trevliga pratstunder och ihopstötningar. Tackar min lyckliga stjärna att jag inte ligger i fejd med mig själv. Fejd, vem använder ens ett sådant ord på den här sidan om 1800-talet? Jo, jag och ett dussin begåvade historieberättare. Det här är fejden om den lediga helgen.
Jag är din för en stund om du vill, vem som helst.
Då tackar jag bekanta för trevliga pratstunder och ihopstötningar. Tackar min lyckliga stjärna att jag inte ligger i fejd med mig själv. Fejd, vem använder ens ett sådant ord på den här sidan om 1800-talet? Jo, jag och ett dussin begåvade historieberättare. Det här är fejden om den lediga helgen.
Jag är din för en stund om du vill, vem som helst.
Det är som att ge orden liv, luft
Jag kommer på mig själv med att måla upp bilder igen. Där jag sitter ledig utan en vettig plan på mils avstånd. Vanligt dagdrömmeri, måhända, men vad som får mig att haja till är att jag pratar engelska. För att det är mer känsla, mer kraft i ett språk man sett så mycket bra sägas på. Svenskan är fin i skriftform, i dagligt bruk. Kanske är det mer den svenska filmscenen som jag klagar på, men drömscenarion och häftiga oneliners låter inte lika bra på modersmålet. Det är nog första gången jag kommer på mig själv med att ta de avgörande dialogerna på engelska. Det har för det säkert hänt förr.
Mycket handlar om kärlek. Som det gör som mest. Eller att bara vända sig om och gå därifrån. Så, jag börjar tänka på att jag tänker på det. Det blir kul. Som om kvinnan framför mig inte riktigt tror på min kärleksförklaring. Jag tar en klunk (varför jag dricker vet jag inte), säger att nu tar vi resten av den här konversationen på engelska. Givetvis önskar jag att jag vore begåvad nog att ta den på franska. Suckar åt min enfald. Okej, säger hon, engelska blir det. Musiken börjar spela, en sådan där låt som man på film inte behöver tala så mycket till. Den säger oss allt, utan att vara påklistrat berättande. Det är en sådan episk scen och givetvis låter mina ord fantastiska när jag lägger mitt hjärta i hennes händer. Det kan inte slå fel, för vi har sett det så många gånger. Orden stakar sig aldrig för vi gjorde livet till en film.
Och hon tar mig. Som jag är, på engelska. Och bredvid står någon Inga från Schweden och verkar lantligt bortkommen och jag undrar hur skadad jag egentligen är som tror att det sitter i språket. Inga får ingen och jag ler mot henne när jag lämnar henne hopplöst efter. Då får jag vara hur skadad jag vill.
Livet är en film och någon gång ska jag skriva ett brev om hur jag menar med allt. Du väljer språk.
Med frusna fingrar
Imorse tänkte jag på att ljudet av morgontidningen fallande in genom brevinkastet låter som piskor. Snärtande piskor. Sen sov jag inte mer den morgonen, inte för att det gjorde någonting särskilt.
Det var väl mest det här med att uppslutas av vardagen. Tycka att vattenledningarna visslar en rätt bekväm melodi av vardag. Att det inte gör någonting att äta ensam. Jag blir bättre och bättre på att roa mig själv. Om än det är svårt att misslyckas, med säsong efter säsong av Scrubs.
Nåväl, dagarna svänger ju de med. En del dagar vill man bara strypa herr vardag. En känsla, vilken som helst, kan man inte lita på. Den ersätts ju alltid av en annan.
Det var väl mest det här med att uppslutas av vardagen. Tycka att vattenledningarna visslar en rätt bekväm melodi av vardag. Att det inte gör någonting att äta ensam. Jag blir bättre och bättre på att roa mig själv. Om än det är svårt att misslyckas, med säsong efter säsong av Scrubs.
Nåväl, dagarna svänger ju de med. En del dagar vill man bara strypa herr vardag. En känsla, vilken som helst, kan man inte lita på. Den ersätts ju alltid av en annan.
Dansen som vi minns den
På tal om nedanvarande inlägg, på tal om att fånga stunderna. Vad ni vill. Här kommer en varsamt utvald samling bilder som får mig att le, att älska livet. Bara för att vi lever det.
Bilderna är av varierande ålder. De är stulna, lånade, kopierade av vänner som jag hoppas förstår. Ett stort tack ska Tomas, Syster Malin, Axel, Alexandra och Elisabeth ha.
Bilderna är av varierande ålder. De är stulna, lånade, kopierade av vänner som jag hoppas förstår. Ett stort tack ska Tomas, Syster Malin, Axel, Alexandra och Elisabeth ha.
Fotografiskt minne är nästan för enkelt
Som en tunn hinna framför allt det man ser, ligger de. Minnena. Som stående transparenta jättefoton överallt där jag vandrar förbi. För varje plats, varje liten ruta här är knutet med starka knutar till ett ögonblick i tiden. På så sätt är det nästan omöjligt att se på saker på nya sätt. På så sätt gör det det omöjligt att gå vidare. Ibland är det nästan som jag möter min egen blick på andra sidan gatan. Bara det att jag är mycket yngre, helt uppe i något annat. I det ögonblick som för alltid är den platsen. Ofta är jag inte ensam. Runt nästa hörn kan jag nästan höra vad personen vid min sida ska säga.
Det blir väl lätt så när man buntar ihop minnena av ett liv hittills på en så liten yta. Och sen går förbi där lite då och då. Fast alla minnen är förståss underbara, hur ont de än gjorde då, så är de delar av filmen jag absolut inte hade velat missa. När man spelat en scen om och om igen vill man så klart gå vidare. Det är bara det. Jag hälsar nästan vant på mina minnen när jag går förbi. På så sätt hatar jag att tvingas gå tillbaka. För minnena är alltid bäst när jag kan ta fram dem som lösryckta, just det, minnen. När jag känner för att minnas, eller när jag snubblar över dem och plötsligt minns.
Skulle behöva någon som tog mig i handen, band mina ögon, sedan gick vi i en evighet. Som när ögonbindeln föll sade att här, ska vi måla nya minnen.
Det blir väl lätt så när man buntar ihop minnena av ett liv hittills på en så liten yta. Och sen går förbi där lite då och då. Fast alla minnen är förståss underbara, hur ont de än gjorde då, så är de delar av filmen jag absolut inte hade velat missa. När man spelat en scen om och om igen vill man så klart gå vidare. Det är bara det. Jag hälsar nästan vant på mina minnen när jag går förbi. På så sätt hatar jag att tvingas gå tillbaka. För minnena är alltid bäst när jag kan ta fram dem som lösryckta, just det, minnen. När jag känner för att minnas, eller när jag snubblar över dem och plötsligt minns.
Skulle behöva någon som tog mig i handen, band mina ögon, sedan gick vi i en evighet. Som när ögonbindeln föll sade att här, ska vi måla nya minnen.
I ett block på ett bord
Det här är mycket roligt. På tal om självrannsakan, på tal om fyllesnack i skriftform hittade jag följande lilla dokument på en bit papper hemma hos mig. Skrivet till mig själv för några helgers apatiska pik på fyllan, sedan. hur jag vet att det är till mig? Längst upp står det "Till Krístian", jag fattar nog! Här kommer den för er:
Det är inte synd om dig!
Fastän kärleken inte finns och du absolut inte kan dansa.
Där står en stol.
Och den där vasen liknar Alice Baah.
Är rädd för att jag i mitt tillstånd misstog det här till ett sådant där embryo till något stort. Jag fortsätter men det är rätt otydbart. Lade upp det i kontrast till mitt vanliga skrivarjag. Egentligen borde min blogg heta Ett experiment att vara jag. I skriftform.
Försöka bättra sig, söndag
En dag som jag var tvungen att göra, och hade sett fram emot. Söndagar är underbara i all sin avskalade tristess. Jag går i kyrkan, vilket inte var igår jag gjorde. Även om jag inte tror allt de tror så finns det en trygghet jag i det här skedet av livet saknar. En gemenskap, en sak tillsammans.
Jag lyssnar inte värst mycket på vad som sägs, jag sitter i mina egna tankar, nynnar med lite i psalmerna. Bäst av allt är alla verser och böner som är så inpräntade. Det värmer i hjärtat av att bara kunna dem. Så trots att jag inte är speciellt troende ger det mig enormt mycket. Det är något magiskt över det. Sällskapet är det enda jag kan tänka mig i det sammanhanget.
Sen är det familjestunder och fastän vi antagligen pratar mer med varandra nu så känns det som att man är, just, en gäst. På tillfällig visit i det man lämnade. Hemma har flyttat och visst, jag hymlar inte med att jag famlar. Med allt som i stort sett går att famla med. Söndagar är alldeles utmärkta famlardagar och jag är stolt över min dag. Kan du säga detsamma?
Jag lyssnar inte värst mycket på vad som sägs, jag sitter i mina egna tankar, nynnar med lite i psalmerna. Bäst av allt är alla verser och böner som är så inpräntade. Det värmer i hjärtat av att bara kunna dem. Så trots att jag inte är speciellt troende ger det mig enormt mycket. Det är något magiskt över det. Sällskapet är det enda jag kan tänka mig i det sammanhanget.
Sen är det familjestunder och fastän vi antagligen pratar mer med varandra nu så känns det som att man är, just, en gäst. På tillfällig visit i det man lämnade. Hemma har flyttat och visst, jag hymlar inte med att jag famlar. Med allt som i stort sett går att famla med. Söndagar är alldeles utmärkta famlardagar och jag är stolt över min dag. Kan du säga detsamma?
Att vara jag, lördag
Vissa dagar är det bara underbart att stänga in sig. Inte ta på sig, inte göra sig redo, inte låsa upp dörren. Bara stänga in sig, barrikadera sig mot livet. Utanför snöar det och mörknar alldeles för fort. Det är helg och människor vandrar lediga förbi. Jag har min dvd-samling. Av stilla tittande, av andra världar. Jag har så lätt för att fastna. Till de säger åt mig att byta skiva, då är jag tillbaka. Hör springet i trappan, vet vilket datum det är.
Vissa dagar är det svårt att veta vad det är som gör ont. Om det är kroppen som inte längre orkade hålla emot. Virus. Eller om det är det andra som håller ens kropp nertryckt mot madrassen. Om det är tankarna som låser min nacke, som gör det ont att ta på sig strumporna. Sådana dagar går det inte. Det går inte att sätta ord på. Huvudet spränger och det är helg.
Jag känner mig som en ångerfull gammal man i sliten kavaj. Som inte har mod nog att möta världen. Här där jag har låst in mig. Egentligen är det en underbar känsla. Underbart tomt. Det är skumt hur ingenting är svart eller vitt, med oss människor. För fast det gör ont att resa sig mår jag alldeles utmärkt.
Vissa dagar är det svårt att veta vad det är som gör ont. Om det är kroppen som inte längre orkade hålla emot. Virus. Eller om det är det andra som håller ens kropp nertryckt mot madrassen. Om det är tankarna som låser min nacke, som gör det ont att ta på sig strumporna. Sådana dagar går det inte. Det går inte att sätta ord på. Huvudet spränger och det är helg.
Jag känner mig som en ångerfull gammal man i sliten kavaj. Som inte har mod nog att möta världen. Här där jag har låst in mig. Egentligen är det en underbar känsla. Underbart tomt. Det är skumt hur ingenting är svart eller vitt, med oss människor. För fast det gör ont att resa sig mår jag alldeles utmärkt.
Hur jag älskar att lukta dig
Det luktar precis som hon gjorde när vi var små. Hur jag slogs för att vara nära, utan att jag visste vad jag skulle göra med min närhet. Det luktar så, så som jag minns det.
Hur man växte upp och inte längre försökte vara nära. Det var inte längre platsen för en. Fick man lära sig. Visste fortfarande inte vad man ska göra av den hägrande närheten.
Att minnas en lukt är som att andas. Så ordlöst målandes bilder inne i en. Det är omöjligt att säga vad det luktar och allt det minner om går aldrig att glömma, det är för fastetsat i drömmar som man närde på tok för länge. Drömmar om en barndom, drömmar om en vuxenvärld.
Hur man växte upp och inte längre försökte vara nära. Det var inte längre platsen för en. Fick man lära sig. Visste fortfarande inte vad man ska göra av den hägrande närheten.
Att minnas en lukt är som att andas. Så ordlöst målandes bilder inne i en. Det är omöjligt att säga vad det luktar och allt det minner om går aldrig att glömma, det är för fastetsat i drömmar som man närde på tok för länge. Drömmar om en barndom, drömmar om en vuxenvärld.
Mycket i allt
Mitt Mumindalen känns så tryggt. Så tyst vilande, som ett sovande barn i mitt knä. Ett bultande hjärta.
Hemma är bra när världen är upp och ner. När Finland har sorg och saknar ord.
För Usa kom på besök, med våld och vansinne.
Jag kan inte klaga på att det är alldeles tyst under stjärnorna. Någonstans där bakom röken väntar den riktiga världen oss. Väntar på att få storma vår dal.
För ingenstans går man säker. Vansinne är internationellt.
Då våldtar de Snorkfröken och skjuter ett helt gäng hattifnattar.
Min Mumindal är då bara ensam, för tryggheten ligger hädan efter i det ensamma. Att ingen annan är där.
Och då är dalen ingenting. Så tog de Finland, så tog de oss.
Då återstår bara den moderna människans ständiga existensiella fråga; var vänder man sig för att få ut lite mer, känna något annat, något starkare? Alla frågar.
Ingen har de ultimata svaren, så då vänder vi oss inåt. Mot vansinne och sorg.
Och min dal, jag tror det är slut nu. Adjö, för världen rånade mig på dig. Ensam är varken trygg eller stark.
Hemma är bra när världen är upp och ner. När Finland har sorg och saknar ord.
För Usa kom på besök, med våld och vansinne.
Jag kan inte klaga på att det är alldeles tyst under stjärnorna. Någonstans där bakom röken väntar den riktiga världen oss. Väntar på att få storma vår dal.
För ingenstans går man säker. Vansinne är internationellt.
Då våldtar de Snorkfröken och skjuter ett helt gäng hattifnattar.
Min Mumindal är då bara ensam, för tryggheten ligger hädan efter i det ensamma. Att ingen annan är där.
Och då är dalen ingenting. Så tog de Finland, så tog de oss.
Då återstår bara den moderna människans ständiga existensiella fråga; var vänder man sig för att få ut lite mer, känna något annat, något starkare? Alla frågar.
Ingen har de ultimata svaren, så då vänder vi oss inåt. Mot vansinne och sorg.
Och min dal, jag tror det är slut nu. Adjö, för världen rånade mig på dig. Ensam är varken trygg eller stark.
Läten som letar ord
Jag vet inte vilka insikter den här dagen bjöd på. För det är ju så, varje dag ska ju ge en någon slags insikt, lite nya infallsvinklar eller lite inspiration, gud förbjudet. Vetskapen om ledighetens viktighet besatt jag redan. Insikten om att det mesta går framåt, och att man inte mår bra av att titta sig över axeln är inte precis ny den heller.
Kanske är det en gnutta mänsklig värme den här dagen får bjuda på. Fast det är fasligt kallt. För som vi sa så finns det alltid någon där. Någon för nästan alla stämningar, behov. Och visst, jag känner att det är skönt när det för en stund är någon där. Fast de senare går hem. Vi är väl flockdjur hur mycket vi än försöker klara oss själva. Hjälp på traven kan alla behöva. Eller bara lite sällskap.
Ibland får man leta lite hårdare efter insikter. Det har på inget sätt varit en dålig dag.
Kanske är det en gnutta mänsklig värme den här dagen får bjuda på. Fast det är fasligt kallt. För som vi sa så finns det alltid någon där. Någon för nästan alla stämningar, behov. Och visst, jag känner att det är skönt när det för en stund är någon där. Fast de senare går hem. Vi är väl flockdjur hur mycket vi än försöker klara oss själva. Hjälp på traven kan alla behöva. Eller bara lite sällskap.
Ibland får man leta lite hårdare efter insikter. Det har på inget sätt varit en dålig dag.
Klipp och klistra
Idag läste jag att nästan 20 procent av ryssarna längtade tillbaka till före Unionens fall. Till att vara en världsmakt, igen, kan tänkas. Skräckinjagande fanor och totalitära ledare. Många av dem saknade även planekonomin. Ett tecken på att Ryssland inte fungerar, och ett stänk av Glory days med.
Men passa er Blå alliansen, ni kanske får bygga en mur. Kommunistspöket går igen.
Men passa er Blå alliansen, ni kanske får bygga en mur. Kommunistspöket går igen.
Pilla näsan
På grund av ett eller flera skäl så har helgens samtalsämne varit homosexualitet. Vi har talat procent. Som Magnus Uggla i G som i Gemeskap gjorde. Vi hade nog inte så hög procent, även det inte är helt främmande för oss. Alla är nog lite homo innerst inne. För en del kan det säkert bli poäng på att ha hög procent, när metrosexuell är ett modeord och man vill vara en tagg i det slätstrukna. Det är lika patetiskt med dem som hela tiden måste gestikulera ut sin sexualitet som dem som gestikulerar ut sexualiteten de inte har. Precis som den handikappade som i varje mening måste påpeka att han har det så svårt, för han är handikappad. Eller invandraren som pratar näst intill perfekt svenska som gång på gång upprört måste fråga om man förstår honom, för han är ju inte svensk. För alla måste vara offer, ingen av dem klarar nog att utmärka sig uppåt så då tippar de ner och blir världens bästa martyrer.
Fast det finns dem som har det jävligt också. Oftast är de de tysta, de som lider i det tysta. Våld och hot på grund av sexualitet, ras eller annat yttre trams bara växer och växer. Till slut finns det inte nog med Facebookgrupper att gå med i. Vi måste börja agera. Det kan låta pretto, men någonstans måste man börja. Låt bögar och flator gifta sig i kyrkan, låt de adoptera vilka barn de vill. Det är en symbolhandling som kan leda till en förändring, och seriöst, de som protesterar mot att barnen inte får både kvinnliga och manliga förebilder borde läsa på statistiken för ensamadoptioner. Lär ut arabiska och spanska i stället för tyska (vilken reell användning finns för det) i skolan.
Om än bibeln har förvrängts och i många lägen används som slagträ för allt detta sura hat och all denna misstänksamhet lär den en bra sak:
Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad. Vare sig hon är arab, transa eller sitter i rullstol. Det är allt vi kan göra, utgå från oss själva. Det är en aktiv handling värdig priser. Du är din egen bästa jury.
... And the price goes to...
Fast det finns dem som har det jävligt också. Oftast är de de tysta, de som lider i det tysta. Våld och hot på grund av sexualitet, ras eller annat yttre trams bara växer och växer. Till slut finns det inte nog med Facebookgrupper att gå med i. Vi måste börja agera. Det kan låta pretto, men någonstans måste man börja. Låt bögar och flator gifta sig i kyrkan, låt de adoptera vilka barn de vill. Det är en symbolhandling som kan leda till en förändring, och seriöst, de som protesterar mot att barnen inte får både kvinnliga och manliga förebilder borde läsa på statistiken för ensamadoptioner. Lär ut arabiska och spanska i stället för tyska (vilken reell användning finns för det) i skolan.
Om än bibeln har förvrängts och i många lägen används som slagträ för allt detta sura hat och all denna misstänksamhet lär den en bra sak:
Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad. Vare sig hon är arab, transa eller sitter i rullstol. Det är allt vi kan göra, utgå från oss själva. Det är en aktiv handling värdig priser. Du är din egen bästa jury.
... And the price goes to...
En bättre sak för alla som inte visste vad
Förut brukade jag skriva om politik. Jag är fortfarande väldigt intresserad och jag läser enormt mycket, men orkar liksom inte lyfta skrivafingret och vara duktig. Det beror en del på prestationsångest, att det finns dem som gör de så mycket bättre än jag men mest av allt är det för att jag lite lagom vinteruppgivet börjat tveka på om jag tror på. Inte så att inte tycker någonting, eller kan tala för det, utan snarare som om det inte spelar någon roll längre. Det blir bara en massa gnäll, och gnäll är jag spyless på.
Tvekar på om jag gillar demokrati rent praktiskt. För alla människor är inte lika. Det är bullshit. De som säger de ljuger. För hur mycket man än tycker och skriker så finns det någon som tycker bättre. Det är inte bara pengar, som det ofta talas om. De med pengar har inte all makt, fast de med nog med pengar har råd att köpa sig fri från demokratin. Som om den vore bojor. Det kan vara kallt på toppen men mer värd är de absolut.
Sen är det medierna. Tidningar och tv är bra men på samma gång som de främjar demokratin så likriktar de den som vore det en motorväg in i framtiden. På så sätt är en ledarskribent på en stor tidning mer värd än den som läser orden han föder. Har han tur så har han ett helt led av övertygade själar bakom sig. Som inte vet bättre än att hålla med. Inte för att oppinionsbildning är fel, men det blir bara ett stort slagsmål om de grå massorna. Och en skulptering av tanken, ett enkelt sätt att hävda allas lika värde. Lägga orden i munnen på dem och nicka gillande vid bifallet.
Som det var filmer igår, går det heller då inte i detta ögonblick att peka ut hur jag vill ha det heller. Jag har funderat men jag vet inte hur jag skulle göra. Om ni lämnade makten i mina händer. Fast tro inte att jag tycker någonting för det.
Sakfrågorna ska få ta plats. Kanske lockar makten mig. Att ha en egen massa att forma. Fast egentligen vill jag att alla ska vara lika värda.
Tvekar på om jag gillar demokrati rent praktiskt. För alla människor är inte lika. Det är bullshit. De som säger de ljuger. För hur mycket man än tycker och skriker så finns det någon som tycker bättre. Det är inte bara pengar, som det ofta talas om. De med pengar har inte all makt, fast de med nog med pengar har råd att köpa sig fri från demokratin. Som om den vore bojor. Det kan vara kallt på toppen men mer värd är de absolut.
Sen är det medierna. Tidningar och tv är bra men på samma gång som de främjar demokratin så likriktar de den som vore det en motorväg in i framtiden. På så sätt är en ledarskribent på en stor tidning mer värd än den som läser orden han föder. Har han tur så har han ett helt led av övertygade själar bakom sig. Som inte vet bättre än att hålla med. Inte för att oppinionsbildning är fel, men det blir bara ett stort slagsmål om de grå massorna. Och en skulptering av tanken, ett enkelt sätt att hävda allas lika värde. Lägga orden i munnen på dem och nicka gillande vid bifallet.
Som det var filmer igår, går det heller då inte i detta ögonblick att peka ut hur jag vill ha det heller. Jag har funderat men jag vet inte hur jag skulle göra. Om ni lämnade makten i mina händer. Fast tro inte att jag tycker någonting för det.
Sakfrågorna ska få ta plats. Kanske lockar makten mig. Att ha en egen massa att forma. Fast egentligen vill jag att alla ska vara lika värda.
Prrrrttss
Cissi är seg så jag får inte någon mat på ett tag.
Jag lade upp några intressanta bloggar för er som tröttnat på mig.
Som vanligt när man ska lista det som är riktigt bra, så kommer det inte fram. Så många pärllänkar försvann säkert på vägen. Det som är bra är spontant, säger vi.
Skulle du fråga mig om en bra film, skulle jag inte heller komma på någon. Fast jag vet en hel massa bra filmer. Det vet jag när jag ser dem.
Enjoy helt enkelt, och hoppas att vi får äta idag med.
Jag lade upp några intressanta bloggar för er som tröttnat på mig.
Som vanligt när man ska lista det som är riktigt bra, så kommer det inte fram. Så många pärllänkar försvann säkert på vägen. Det som är bra är spontant, säger vi.
Skulle du fråga mig om en bra film, skulle jag inte heller komma på någon. Fast jag vet en hel massa bra filmer. Det vet jag när jag ser dem.
Enjoy helt enkelt, och hoppas att vi får äta idag med.
Ohlala, ge mig pasta och din hand
Jag saknar dig.
Mer än vad du saknar mig. Det vet jag och det rör mig inte. Egentligen.
Jag gör det inte för att jag vill, eller så.
Kallt konstaterande.
Det klagas på bildfattighet och tristess här på bloggeriet. Därför bjuder jag på en bild av mig själv (och en lampa, som synes).
Lite också därför att jag lovat att börja ta kort på mitt liv. Mer än vad jag gör.
Så jag inte glömmer.
(Den här bilden har jag inte tagit, uppenbarligen, utan det har Erik; http://nattentillimorgon.blogspot.com/, gjort).
Mer än vad du saknar mig. Det vet jag och det rör mig inte. Egentligen.
Jag gör det inte för att jag vill, eller så.
Kallt konstaterande.
Det klagas på bildfattighet och tristess här på bloggeriet. Därför bjuder jag på en bild av mig själv (och en lampa, som synes).
Lite också därför att jag lovat att börja ta kort på mitt liv. Mer än vad jag gör.
Så jag inte glömmer.
(Den här bilden har jag inte tagit, uppenbarligen, utan det har Erik; http://nattentillimorgon.blogspot.com/, gjort).