Blå havet viskar andas

Egentligen handlar det mesta om flykt nu. Alkohol för vissa, resor och sömn. I natt sov jag alldeles för länge, för man tänker så bra på den där platsen mellan sömn och vakenhet, man minns för en sekund hur det är att bara låta tanken gå. Och så finns det inte mycket att gå upp till, i ärlighetens namn.

Resorna lockar, som vanligt. Jag kommer på mig själv att tala om det med allt och alla. Mina köksstolar är totalt tysta när det gäller andra delar av jorden. Jag bara sprängs av längtan att släppa allt. Veta att nu kommer jag hitta inspiration och när jag kommer hem är jag lite ny. Någon annan. För jag vet vilka känslor jag är ute efter. Hur det ska kännas. Ibland vet jag exakt vad jag ska göra för att komma dit, det handlar om de små sakerna i vardagen. Med resor blir det konstigt, för resor ska visa någonting nytt men jag vet redan vad det är jag vill känna. Jag vill känna mig fascinerad, överrumplad och vilse, bara för att lära mig att hitta. Var än jag vill. Jag vill dock aldrig vara ensam. Aldrig.

Egentligen ska man väl resa och se var det tar en. I vilken ände man kommer ut. Det gör inte jag. Jag reser med uppsatta mål på känslor jag vill känna och jag har lärt mig exakt hur jag kommer att komma ut. Inspirerad och fräsch. Just nu rycker det bara så. Bort för att känna det jag inte klarar av att känna här nu. I det avseendet önskar jag att jag var miljonär.