Blå havet viskar andas

Som en tunn hinna framför allt det man ser, ligger de. Minnena. Som stående transparenta jättefoton överallt där jag vandrar förbi. För varje plats, varje liten ruta här är knutet med starka knutar till ett ögonblick i tiden. På så sätt är det nästan omöjligt att se på saker på nya sätt. På så sätt gör det det omöjligt att gå vidare. Ibland är det nästan som jag möter min egen blick på andra sidan gatan. Bara det att jag är mycket yngre, helt uppe i något annat. I det ögonblick som för alltid är den platsen. Ofta är jag inte ensam. Runt nästa hörn kan jag nästan höra vad personen vid min sida ska säga.

Det blir väl lätt så när man buntar ihop minnena av ett liv hittills på en så liten yta. Och sen går förbi där lite då och då. Fast alla minnen är förståss underbara, hur ont de än gjorde då, så är de delar av filmen jag absolut inte hade velat missa. När man spelat en scen om och om igen vill man så klart gå vidare. Det är bara det. Jag hälsar nästan vant på mina minnen när jag går förbi. På så sätt hatar jag att tvingas gå tillbaka. För minnena är alltid bäst när jag kan ta fram dem som lösryckta, just det, minnen. När jag känner för att minnas, eller när jag snubblar över dem och plötsligt minns.

Skulle behöva någon som tog mig i handen, band mina ögon, sedan gick vi i en evighet. Som när ögonbindeln föll sade att här, ska vi måla nya minnen.