Blå havet viskar andas

På grund av ett eller flera skäl så har helgens samtalsämne varit homosexualitet. Vi har talat procent. Som Magnus Uggla i G som i Gemeskap gjorde. Vi hade nog inte så hög procent, även det inte är helt främmande för oss. Alla är nog lite homo innerst inne. För en del kan det säkert bli poäng på att ha hög procent, när metrosexuell är ett modeord och man vill vara en tagg i det slätstrukna. Det är lika patetiskt med dem som hela tiden måste gestikulera ut sin sexualitet som dem som gestikulerar ut sexualiteten de inte har. Precis som den handikappade som i varje mening måste påpeka att han har det så svårt, för han är handikappad. Eller invandraren som pratar näst intill perfekt svenska som gång på gång upprört måste fråga om man förstår honom, för han är ju inte svensk. För alla måste vara offer, ingen av dem klarar nog att utmärka sig uppåt så då tippar de ner och blir världens bästa martyrer.

Fast det finns dem som har det jävligt också. Oftast är de de tysta, de som lider i det tysta. Våld och hot på grund av sexualitet, ras eller annat yttre trams bara växer och växer. Till slut finns det inte nog med Facebookgrupper att gå med i. Vi måste börja agera. Det kan låta pretto, men någonstans måste man börja. Låt bögar och flator gifta sig i kyrkan, låt de adoptera vilka barn de vill. Det är en symbolhandling som kan leda till en förändring, och seriöst, de som protesterar mot att barnen inte får både kvinnliga och manliga förebilder borde läsa på statistiken för ensamadoptioner. Lär ut arabiska och spanska i stället för tyska (vilken reell användning finns för det) i skolan.
Om än bibeln har förvrängts och i många lägen används som slagträ för allt detta sura hat och all denna misstänksamhet lär den en bra sak:

Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad. Vare sig hon är arab, transa eller sitter i rullstol. Det är allt vi kan göra, utgå från oss själva. Det är en aktiv handling värdig priser. Du är din egen bästa jury.

... And the price goes to...