Blå havet viskar andas

Mitt Mumindalen känns så tryggt. Så tyst vilande, som ett sovande barn i mitt knä. Ett bultande hjärta.
Hemma är bra när världen är upp och ner. När Finland har sorg och saknar ord.
För Usa kom på besök, med våld och vansinne.
Jag kan inte klaga på att det är alldeles tyst under stjärnorna. Någonstans där bakom röken väntar den riktiga världen oss. Väntar på att få storma vår dal.
För ingenstans går man säker. Vansinne är internationellt.
Då våldtar de Snorkfröken och skjuter ett helt gäng hattifnattar.
Min Mumindal är då bara ensam, för tryggheten ligger hädan efter i det ensamma. Att ingen annan är där.
Och då är dalen ingenting. Så tog de Finland, så tog de oss.
Då återstår bara den moderna människans ständiga existensiella fråga; var vänder man sig för att få ut lite mer, känna något annat, något starkare? Alla frågar.
Ingen har de ultimata svaren, så då vänder vi oss inåt. Mot vansinne och sorg.
Och min dal, jag tror det är slut nu. Adjö, för världen rånade mig på dig. Ensam är varken trygg eller stark.