Blå havet viskar andas

Det här är vad det är. Varken mer eller mindre. Det här är till minne av en bar. Där vi egentligen aldrig hade speciellt kul. Som jag inte kan låta bli att sakna. Nu när den är borta, på grund svensk lagomhet. Karls Källa, i folkmun benämnd som kort och gott Kalles stängdes i dag av någon myndighet. De vet inte vad de har gjort. Jag sitter och funderar och försöker komma på det där minnet, det där ögonblicket som gör att jag har någonting att visa upp för att stämpla fel på stängningen, men jag kan inte riktigt komma på något. Det är inte världens bästa bar, inte på långa vägar. Det enda den kan stoltsera med är att den är Piteås bästa bar. Något som inte är allra svårast med tanke på att den även är den enda. Var, var det.

En bar ska vara sunkig, servera öl och sprit. Det närmaste man ska komma föda är nötter. Det förstår inte Sverige. För här måste allt vara likriktat, servera tacotallrikar och bara ha öppet fredag och lördag. Övriga dagar får du givetvs dricka öl, men gör det då hemma och gå och lägg dig utan att störa. Kalles var både sunkigt och rätt dräggigt. Men det var dit man gick, en måndag då man var ledig, en fredag för att det inte fanns någon annanstans där man ville gå in.

Tack Kalles, för alla gånger vi inte hade så kul. Egentligen. Då vi inte pussades, då vi inte dansade. Då livet inte erbjöd mer. Jag är rädd för vad som kommer hända. Tiden stannade en sekund, bubblan krängde och sedan var en bar stängd. En vana bruten. Livet lite fattigare. Vem vet var världen svänger när vi vågar andas igen. När tanken landar och ingenting är som förrut.

De svenska barerna är utrotningshotade, mina vänner.