Blå havet viskar andas

Jag lämnar med musik. Det gör det hela så mycket enklare, en passande sång till det mesta. Varje gång jag lämnar min lägenhet spelar sista låten precis lagom länge. Precis lagom för att jag ska få höjningen i refrängen eller den där ultimata formuleringen innan jag slår igen dörren. På vägen ner för trappan hör jag det dunka litegrann och det är vackert. Jag ler vart än jag går. Kanske gör jag det för att jag hoppas att det ska hoppa ut någon ur ett skåp och sitta och lyssna. Eller så hoppas jag att mina grannar ska tro det. Nej, jag är inte det minsta ensam. Mest vill jag nog ge varje min tanke ett ledmotiv, ett fantastiskt riff. Borde ta med musiken ut, har inte gjort det sen jag slängde den första i golvet och Thailand åt den andra. Väl ute är det alldeles tyst. Bara suset häromkring. Det eviga suset av fabrik och ensamhet. Tryggt. Det står en man och stilla tittar på en skylt som säger förbjudet att parkera. Jag får betala med kort fast jag handlar för för lite och ja, jag vet att jag egentligen inte får. Hade förberett ett tal om oseriösa företag och långa avstånd till automater, men jag fick handla. Jag har ingenting att göra. Jag vandrar runt. Jag kommer hem och musiken har gått på repeat.

... Västerbron, I hate walking on you. Alla har vi våra Västerbroar. Ni kan resten, (Laakso).