Blå havet viskar andas

Vissa dagar är det bara underbart att stänga in sig. Inte ta på sig, inte göra sig redo, inte låsa upp dörren. Bara stänga in sig, barrikadera sig mot livet. Utanför snöar det och mörknar alldeles för fort. Det är helg och människor vandrar lediga förbi. Jag har min dvd-samling. Av stilla tittande, av andra världar. Jag har så lätt för att fastna. Till de säger åt mig att byta skiva, då är jag tillbaka. Hör springet i trappan, vet vilket datum det är.

Vissa dagar är det svårt att veta vad det är som gör ont. Om det är kroppen som inte längre orkade hålla emot. Virus. Eller om det är det andra som håller ens kropp nertryckt mot madrassen. Om det är tankarna som låser min nacke, som gör det ont att ta på sig strumporna. Sådana dagar går det inte. Det går inte att sätta ord på. Huvudet spränger och det är helg.

Jag känner mig som en ångerfull gammal man i sliten kavaj. Som inte har mod nog att möta världen. Här där jag har låst in mig. Egentligen är det en underbar känsla. Underbart tomt. Det är skumt hur ingenting är svart eller vitt, med oss människor. För fast det gör ont att resa sig mår jag alldeles utmärkt.