Blå havet viskar andas

Det här är jag och min syster. Har nog aldrig sett farligare ut på bild. Det har min syster, jag lovar.


Vi kommer hem med en bullkrans och solen lyser. Middagen är snart klar och jag minns inte alls vad vi har för bil. Det går en katt på muren och jag undrar om jag någonsin varit lyckligare, än i barndomsland med bullar och sommar. En gång tog jag på en tistel för jag tyckte det var en fin blomma. Vi campade och världen runt om oss var bara rekvisita. Ingenting som någon väntade sig att vi skulle förstå. Fåglar som bara min pappa kan namnet på sjunger och sommaren är evig.

Jag minns min barndom. Jag minns bara somrarna. Jag minns genvägarna vi tog, de vi var rädda för. Jag stal en gång en leksaksbil med stjärnor på. Med mening. Utan att egentligen vilja ha den.

Egentligen minns man för att lära sig. Bättra sig.

Jag börjar tro att barndomen lurade oss. Lovade mer än vad den egentligen kunde hålla. För alla ville oss väl, och det var en fantastisk tid. Fast man grät ibland och rädslan smög sig på. Så var det alltid sommar. På så vis saknar jag min barndom. Vår tid. För samtidigt som den bara var lovade den oss en evig framtid. Av vuxenvärld och lycka. Sommar blir höst och barn blir vuxen.

Vi sitter på bron i vårsolen. Vi kommer sitta här hela dagen. Vi är någonstans mitt emellan och vi säger inte varandra så mycket. Våra tår nuddar ibland varandra och trots att solen lyser behövs täcket för att inte frysa. När det börjar skymma åker vi hem. Jag vet inte varför jag värderar den här dagen så. Den är en bland många. Utan att ha lett någonstans har den fastnat. Som en solskenshistoria från flydda år. Som all minnen är.

Jag vet inte vad jag har lärt mig men jag känner mig lurad. På barndom och ungdom. För allt ska vi mista och det kommer enbart till oss i efterhand. När det är vinter och vi inte vet vägen tillbaka. För den finns inte.

Det är då lätt att känna sig lurad.