Det är som att ge orden liv, luft
Jag kommer på mig själv med att måla upp bilder igen. Där jag sitter ledig utan en vettig plan på mils avstånd. Vanligt dagdrömmeri, måhända, men vad som får mig att haja till är att jag pratar engelska. För att det är mer känsla, mer kraft i ett språk man sett så mycket bra sägas på. Svenskan är fin i skriftform, i dagligt bruk. Kanske är det mer den svenska filmscenen som jag klagar på, men drömscenarion och häftiga oneliners låter inte lika bra på modersmålet. Det är nog första gången jag kommer på mig själv med att ta de avgörande dialogerna på engelska. Det har för det säkert hänt förr.
Mycket handlar om kärlek. Som det gör som mest. Eller att bara vända sig om och gå därifrån. Så, jag börjar tänka på att jag tänker på det. Det blir kul. Som om kvinnan framför mig inte riktigt tror på min kärleksförklaring. Jag tar en klunk (varför jag dricker vet jag inte), säger att nu tar vi resten av den här konversationen på engelska. Givetvis önskar jag att jag vore begåvad nog att ta den på franska. Suckar åt min enfald. Okej, säger hon, engelska blir det. Musiken börjar spela, en sådan där låt som man på film inte behöver tala så mycket till. Den säger oss allt, utan att vara påklistrat berättande. Det är en sådan episk scen och givetvis låter mina ord fantastiska när jag lägger mitt hjärta i hennes händer. Det kan inte slå fel, för vi har sett det så många gånger. Orden stakar sig aldrig för vi gjorde livet till en film.
Och hon tar mig. Som jag är, på engelska. Och bredvid står någon Inga från Schweden och verkar lantligt bortkommen och jag undrar hur skadad jag egentligen är som tror att det sitter i språket. Inga får ingen och jag ler mot henne när jag lämnar henne hopplöst efter. Då får jag vara hur skadad jag vill.
Livet är en film och någon gång ska jag skriva ett brev om hur jag menar med allt. Du väljer språk.