Blå havet viskar andas

Folk tar tag i allting. Tar tag i det och försöker fixa. För ingenting får vara trasigt, då måste det lagas. Och de tar tag i sig själva och det är alldeles fantastiskt hur allt löser sig i grevens minut. Under den allra sista skälvande sekunden. Det handlar om hundradelar, precis som i slalom. I slutändan är vi däremot helt säkra på att det löser sig, vi tar tag i det på given signal och sen är allt bra. Lyckliga för all tänkbar framtid.

Så har planen alltid sett ut. Vi har tid, jag väntar på den. Nu känner jag mig gammal. Jag lagar thaimat till tonerna av Jonas Game, tonårens vildvuxna hopp, fast jag inte alls är hungrig. Bara för att man ska äta. Vet inte i vilken ända jag ska börja. Att ta tag i det, allt det som ska tas tag i. Och ordnas. För jag kan inte vara så här trasig så länge till. Det säger tiden mig. Ironiskt tickande, nästan väsande. Drömmar, karriär, kärlek, lycka. I vilken ände nystar man först? Fast lycka kanske inte hör dit, det kanske är slutmålet. När vi sitter i hamocken och tittar ut över havet. Låter lyckan vara. För allt jag egentligen sade att jag ville var att ta mig härifrån. Jag ljög. Allt jag ville var att här skulle ligga någon annanstans.

Det är vansinnigt svårt att ta tag i det. Det vet jag att ni tycker också, sen vill ni bara snurra i skenet av att ni gjorde det. Eller så vill jag bara att alla ska stå på ruta ett och skrika lungorna ur sig efter en lösning vi alla saknar. Tillsammans. Jag skulle kunna säg att jag tänker ta tag i allt. Imorgon, nästa år. Det tänker jag inte säga, för då skulle jag ljuga igen. Jag vet inte hur man gör och de som har försökt berätta litar jag inte längre på. Jag tänker ta mig friheten att vara så förbannat trasig som det vill sig.