Blå havet viskar andas

Förut brukade jag skriva om politik. Jag är fortfarande väldigt intresserad och jag läser enormt mycket, men orkar liksom inte lyfta skrivafingret och vara duktig. Det beror en del på prestationsångest, att det finns dem som gör de så mycket bättre än jag men mest av allt är det för att jag lite lagom vinteruppgivet börjat tveka på om jag tror på. Inte så att inte tycker någonting, eller kan tala för det, utan snarare som om det inte spelar någon roll längre. Det blir bara en massa gnäll, och gnäll är jag spyless på.

Tvekar på om jag gillar demokrati rent praktiskt. För alla människor är inte lika. Det är bullshit. De som säger de ljuger. För hur mycket man än tycker och skriker så finns det någon som tycker bättre. Det är inte bara pengar, som det ofta talas om. De med pengar har inte all makt, fast de med nog med pengar har råd att köpa sig fri från demokratin. Som om den vore bojor. Det kan vara kallt på toppen men mer värd är de absolut.

Sen är det medierna. Tidningar och tv är bra men på samma gång som de främjar demokratin så likriktar de den som vore det en motorväg in i framtiden. På så sätt är en ledarskribent på en stor tidning mer värd än den som läser orden han föder. Har han tur så har han ett helt led av övertygade själar bakom sig. Som inte vet bättre än att hålla med. Inte för att oppinionsbildning är fel, men det blir bara ett stort slagsmål om de grå massorna. Och en skulptering av tanken, ett enkelt sätt att hävda allas lika värde. Lägga orden i munnen på dem och nicka gillande vid bifallet.

Som det var filmer igår, går det heller då inte i detta ögonblick att peka ut hur jag vill ha det heller. Jag har funderat men jag vet inte hur jag skulle göra. Om ni lämnade makten i mina händer. Fast tro inte att jag tycker någonting för det.

Sakfrågorna ska få ta plats. Kanske lockar makten mig. Att ha en egen massa att forma. Fast egentligen vill jag att alla ska vara lika värda.