Blå havet viskar andas

Idag har jag lite att göra så jag funderar på språket. Det svenska. För på samma sätt som oneliners låter bättre på engelska finns det inget vackrare än en träffande liten text på svenska. Jag funderar på hur det har förändrats, tänker på uttryck som inte längre finns med oss. Stavningar som har ändrats, låneord.

Vem är det egentligen som äger språket, fastnar jag på. Kommer fram till att det måste vara alla vi som använder det. Det är vi som gör det till vad det är. Många funderingar tar nu allt för stor plats, jag får påminna mig om var jag är. För, om de som använder språket, gör fel borde inte det i slutändan bli rätt? Jag menar, särskrivningar och förkortningar är vardag för många. Det är deras språk. Och... Hur elitistikt är man då om man förkastar detta språk som felaktigt? För någonting som så många gör, kan här inte vara fel. Det är utveckling. För skulle vi lägga språket i våra förfäders bestämmande händer skulle ingenting gå framåt. Då skulle vi begränsa oss själva, och då skulle allt redan vara skrivet.

Kanske har vi inte längre samma behov av det skrivna språket. Samma intagskällor har vi ju definitivt inte. Kanske är böcker historia? När människan läser sig nöjd på grammatiska frizoner som många bloggar och forum är. Då är det språket det rätta språket. Hur fel boken än säger att det är. I filmerna talar de som människor gör (i de bra, i de dåliga försöker det och man skrattar), men böcker kanske inte gör sig förstådda till den breda massan. Inom en snar framtid. Språklig förslappning leder utvecklingen, och egentligen kan ingen klaga, för språket är vad vi gör det till.

Jag vet inte. Är det någon som har en åsikt?