Blå havet viskar andas

För exakt ett år sedan idag åt jag en pizza i Älvsbyn. Jag var på väg någonstans uttalat och Älvsbyn var det vackraste jag kunde tänka mig, för det ledde dit. Hade en mening. Det var en sista måltid, som andades framtid och avsked. Väskorna låg i bilen och det var folktomt. I Älvsbyn anade ingen vikten i detta ögonblick, kanske för att de bara var en kuliss. En folktom, insnöad pizzeria som jag ägde. För det här var mitt ögonblick. Jag kände mig starkare än någonsin. Här. När jag åt pizza och tog avsked. Mycket har hänt på ett år. Tänker jag men mycket är detsamma. Dagarna har gått, fortsätter att gå. Det blir så greppbart när man sätter datum och klockslag på det, men precis när man är på väg att greppa allt, så glider det en mellan fingrarna och svävar ut i det oändliga. Genom springor och öppningar. Skorstenar och ozonhål. När tiden dansar med nostalgin ser vi det, om vi lyfter våra huvuden från marken, förbi brinnande ögon, och upp i skyn.

Minnen helt utan ordning. Jag vet att det är ett år sedan jag hade en vettig plan bara en tågstation bort. Då äter tre män pizza och det snöar utanför. Inget mer med det.