Blå havet viskar andas

Idag är jag lite besviken. På kommunen (som om vi inte vore det varje dag, skämtar någon i mitt huvud). Världens vackraste slott, där kungen bodde i min barndom är till försäljning. Pite stadshotell ska helt och hållet säljas ut för stora summor miljoner. För mig står Havsbadet som det ondskefulla stora företaget. Alla kastar skit på H&M och McDonalds. För mig är havsbadet samma sak, och det är dem som ska köpa det vackra hotellet. För Junkfood evenings och dansbandsaftnar. Är du inte medelålders är du givetvis inte välkommen. Inte i Hildingland. Där vet man vem som sitter på stålarna... Och att traditioner inte betyder någonting. Allt är bara ett skuggspel för medierna, det skriver herr VD upp på. Off the record så att säga, när han inte behöver slicka. Jag lovar.

Så säljer man ut en stads kulturarv. Till den stora stygga vargen med pengapungen. Jag hoppas det finns själar kvar i kommunfullmäktige som fortfarande har lite stake kvar och sätter emot. Fast enigheten är eniga om att vara enig, som vanligt. Minner mig en passande strof ur en sång:

"Hellre gör man fel tillsammans, än ensam handla rätt.
Så hand i hand i en ändlös dans, ja, som en kedja utan slut,
vågar ingen släppa sitt förskräckta grepp, trots att vi dansar mot ett stup."

Jag ser knappt på tv längre. Tidningar är inte inpräntad vardag längre. Vad jag nog vill ha sagt är att jag inte alls har koll. Vad som helst skulle egentligen hända och gå mig obemärkt förbi. Det är skrämmande. Läste däremot hela (hela) Doris Lessings nobeltal. Det  var långt men ack så vackert, och inspirerande. Fast hon inte kommer någon vart och trots att hon inte läste upp det själv. Det finns i alla fall på Svenska Dagbladets hemsida, läs det ni med.

Hörde att det misstänks att landsfader Palme otuktade sig med alldeles för unga flickor (som inte är så unga idag) när det begav sig. Nu har hon klivit fram. Mina vänner tycker inte man ska smutskasta döda, att man ska tänka på deras familjer. Jag tänker på gator, och att de har fel. Han må vara död, av ett olöst mord, men han är inte oantastlig. Har man sex med minderåriga ska man hängas ut. För ingenting borde dö med döden. Sanningen är det bästa elixiret. Han har en gata här runt hörnet, det känns lite konstigt om det skulle visa sig att dessa anklagelser var sanna. Ett brott är ett brott, en brottsling just en brottsling och en gata döps vad jag vet inte ofta efter sådana. Någon som vill bo på Hagamannens väg, eller varför inte Tomas Quicks gränd?

Fast vad vet jag. Jag ser inte på tv.

Vi var inte många digitala klick från att boka idag. Boka flyg, boka en dröm. Vi tvekade lite vilket kanske känns rätt. Det är bara så tråkigt att se pengar gå. Jag har alltid haft problem med det. Har hellre ingenting än mycket och ser en del av det försvinna. Det spelar ingen roll på vad. Jag minns när jag sparat ihop till min första hundrakronors sedel. Då köpte jag ett spel med dinosaurer.
Sedan grät jag. Och fick en krona av en förbipasserande tant. Kronor att minnas.
Hörde att vuxendomen inte kommer med åren. Blev rädd. Man var tvungen att jobba för det och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.
Jag har hellre ingenting alls än något mitt emellan. Jag vill heller inte ha allt. Jag vill inte skriva något stort innan många läser det. Jag vill inte bli någonting för jag kommer tröttna. Vilja vara ingenting.
Är det den meningen jag letar med mitt liv. Att bli tillräckligt mycket för att kunna vara ingenting, sitta i ett fönster och titta ut över stormen och skriva brev i romanform till lagom många människor.
Det vore något.
Såhär när tanken slår ner.

Jag är internetlös med massor med inspiration. Idag tänker jag undersöka vad internet kan komma att kosta. Så jag är väl inte allt för långt borta, kan tänkas. Vill ni mig någonting så har jag en telefon (070-580 65 76) som jag ibland svarar i.

Jag är så informell på jobbet.

Julen är egentligen en alldeles livs levande människa. Som bara behagar visa sig en gång om året. Och tro att han är populär, alla människor slänger sig i högar vid hans fötter och vill älska honom. För julen vill man älska, man vill insupa hela honom i ett enda andetag. Kanske nästan vara han. För då har man julstämning, då känner man julen så pass bra att man har hans ande i sig.

Jag tänker på ett alldeles fantastiskt avsnitt från Mumindalen. Då de är vakna för att möta julen, hur de köper presenter och lagar mat åt honom, precis som alla de andra som i vanliga fall inte sover bort juletider, gör. Det sätter fingret på julkänsla för mig. En vacker väntan på en vän man aldrig träffat. Som gillar en del konstig mat, borde vara avlägsen släkting till Jesus och förväntar sig av oss att vi inte ska ge honom gåvor, utan varandra. Så enormt stor är julen. Han vill inte själv ha någonting, utan lever för andras lycka (om än en väldigt materialistisk sådan kan tyckas).

Fast jag har aldrig riktigt kommit den julen nära. Jag finner honom lite ytlig och ogenomtänkt. Bara fram, fram, fram. Varje år samma visa utan att man hinner sätta sig ner och tala om de stora sakerna. Det är jag ganska säker på att mumintrollen inte heller fick chansen till. Min egen syster är totalt tokig i all vad som har med jul att göra, det finner jag mysigt familjärt nu på lite avstånd. Hon skulle mycket väl kunna komma att gifta sig med julen. Det vore ett fantastiskt bröllop. Jag älskar när jag går förbi en julgran, och tänker att man aldrig sett det där trädet utan alla ljusen. Hur stilla en natt kan vara, när man går hem, och vit snö tystar ner allting och elektroniska ljus brinner i varje fönster.

Som bäst har jag och julen det i det nervarvade vansinne till väntan på julen. På hans ankomst. Fast han egentligen sitter med mig, dricker glögg och känner sig som insnöad. När vi ser på Doctor Shivago med Omar Sharif och det ryser längs hela ryggen när snön viner över Sibiriens tundra. Det är mer jul än Kalle Anka och alladinaskar. Sedan går julen, och säger att om han hinner ska han heja imorgon som redan har hunnit bli idag och oj, vad han har bråttom nu. Bra film, och som jag ska sakna honom nu i ett år. Som den impulsive vän jag aldrig skulle våga säga vad jag egentligen tycker till.

På något vis ser jag julen som något väldigt orientaliskt. Som något mörkt, främmande, på flygande matta med brinnande ögon. Julen är nog som bäst i Amman, där behöver han inte låtsas. Jag tittar ut genom fönstret och ser honom försvinna i den svala natten. Bort bland minareter och basarer, teserveringar och vilande Österland. Ensamma står jag och Mumin kvar, känner att vi har en ytterst liten del av honom i oss. I våra kort vita armar. Den riktiga honom, som luktar kanel och mynta. Vars matta är av finaste slag. Om han bara vågade vara sig själv lite oftare. Inte gömde sig bakom masker och löjliga riter. Om ni bara visste hur vacker han är då. Och hur Omar Sharif är den enda som kan få honom att vackla, få honom att tystna för några timmar.

Då skulle ni också få julkänsla och längta till den 23 december.

När jag var liten samlade jag på vinkorkar och önskade att jag fick dricka det röda. Nu är jag äldre och dricker vitt. Kommer på att jag saknar att samla på något. Lägger pussel med min gårdag, som det ska vara när man balanserat på gränsen till för mycket.
Tänker på att det vore fint att bara lämna. Vara vildhund. Kanske finare att komma tillbaka. Ha någonting att visa upp, att få stoltsera med. Jag skakar på huvudet. Jag får göra det; åt snön, gårdagens mat eller bara åt livet i allmänhet. Utan att ni behöver läsa in någonting stort i det. I vissa länder skakar man på huvudet och menar ja, jag skakar bara. På huvudet. Över gatan blåser systemkassar och jag undrar vem som släppt dem. Dagens fjädrar, systemkassarna. Fria för vinden, ingen vet var de kom ifrån eller var de ska. Det är fascinerande.

Egentligen handlar det mesta om flykt nu. Alkohol för vissa, resor och sömn. I natt sov jag alldeles för länge, för man tänker så bra på den där platsen mellan sömn och vakenhet, man minns för en sekund hur det är att bara låta tanken gå. Och så finns det inte mycket att gå upp till, i ärlighetens namn.

Resorna lockar, som vanligt. Jag kommer på mig själv att tala om det med allt och alla. Mina köksstolar är totalt tysta när det gäller andra delar av jorden. Jag bara sprängs av längtan att släppa allt. Veta att nu kommer jag hitta inspiration och när jag kommer hem är jag lite ny. Någon annan. För jag vet vilka känslor jag är ute efter. Hur det ska kännas. Ibland vet jag exakt vad jag ska göra för att komma dit, det handlar om de små sakerna i vardagen. Med resor blir det konstigt, för resor ska visa någonting nytt men jag vet redan vad det är jag vill känna. Jag vill känna mig fascinerad, överrumplad och vilse, bara för att lära mig att hitta. Var än jag vill. Jag vill dock aldrig vara ensam. Aldrig.

Egentligen ska man väl resa och se var det tar en. I vilken ände man kommer ut. Det gör inte jag. Jag reser med uppsatta mål på känslor jag vill känna och jag har lärt mig exakt hur jag kommer att komma ut. Inspirerad och fräsch. Just nu rycker det bara så. Bort för att känna det jag inte klarar av att känna här nu. I det avseendet önskar jag att jag var miljonär.

För exakt ett år sedan idag åt jag en pizza i Älvsbyn. Jag var på väg någonstans uttalat och Älvsbyn var det vackraste jag kunde tänka mig, för det ledde dit. Hade en mening. Det var en sista måltid, som andades framtid och avsked. Väskorna låg i bilen och det var folktomt. I Älvsbyn anade ingen vikten i detta ögonblick, kanske för att de bara var en kuliss. En folktom, insnöad pizzeria som jag ägde. För det här var mitt ögonblick. Jag kände mig starkare än någonsin. Här. När jag åt pizza och tog avsked. Mycket har hänt på ett år. Tänker jag men mycket är detsamma. Dagarna har gått, fortsätter att gå. Det blir så greppbart när man sätter datum och klockslag på det, men precis när man är på väg att greppa allt, så glider det en mellan fingrarna och svävar ut i det oändliga. Genom springor och öppningar. Skorstenar och ozonhål. När tiden dansar med nostalgin ser vi det, om vi lyfter våra huvuden från marken, förbi brinnande ögon, och upp i skyn.

Minnen helt utan ordning. Jag vet att det är ett år sedan jag hade en vettig plan bara en tågstation bort. Då äter tre män pizza och det snöar utanför. Inget mer med det.

Folk tar tag i allting. Tar tag i det och försöker fixa. För ingenting får vara trasigt, då måste det lagas. Och de tar tag i sig själva och det är alldeles fantastiskt hur allt löser sig i grevens minut. Under den allra sista skälvande sekunden. Det handlar om hundradelar, precis som i slalom. I slutändan är vi däremot helt säkra på att det löser sig, vi tar tag i det på given signal och sen är allt bra. Lyckliga för all tänkbar framtid.

Så har planen alltid sett ut. Vi har tid, jag väntar på den. Nu känner jag mig gammal. Jag lagar thaimat till tonerna av Jonas Game, tonårens vildvuxna hopp, fast jag inte alls är hungrig. Bara för att man ska äta. Vet inte i vilken ända jag ska börja. Att ta tag i det, allt det som ska tas tag i. Och ordnas. För jag kan inte vara så här trasig så länge till. Det säger tiden mig. Ironiskt tickande, nästan väsande. Drömmar, karriär, kärlek, lycka. I vilken ände nystar man först? Fast lycka kanske inte hör dit, det kanske är slutmålet. När vi sitter i hamocken och tittar ut över havet. Låter lyckan vara. För allt jag egentligen sade att jag ville var att ta mig härifrån. Jag ljög. Allt jag ville var att här skulle ligga någon annanstans.

Det är vansinnigt svårt att ta tag i det. Det vet jag att ni tycker också, sen vill ni bara snurra i skenet av att ni gjorde det. Eller så vill jag bara att alla ska stå på ruta ett och skrika lungorna ur sig efter en lösning vi alla saknar. Tillsammans. Jag skulle kunna säg att jag tänker ta tag i allt. Imorgon, nästa år. Det tänker jag inte säga, för då skulle jag ljuga igen. Jag vet inte hur man gör och de som har försökt berätta litar jag inte längre på. Jag tänker ta mig friheten att vara så förbannat trasig som det vill sig.

Jag lämnar med musik. Det gör det hela så mycket enklare, en passande sång till det mesta. Varje gång jag lämnar min lägenhet spelar sista låten precis lagom länge. Precis lagom för att jag ska få höjningen i refrängen eller den där ultimata formuleringen innan jag slår igen dörren. På vägen ner för trappan hör jag det dunka litegrann och det är vackert. Jag ler vart än jag går. Kanske gör jag det för att jag hoppas att det ska hoppa ut någon ur ett skåp och sitta och lyssna. Eller så hoppas jag att mina grannar ska tro det. Nej, jag är inte det minsta ensam. Mest vill jag nog ge varje min tanke ett ledmotiv, ett fantastiskt riff. Borde ta med musiken ut, har inte gjort det sen jag slängde den första i golvet och Thailand åt den andra. Väl ute är det alldeles tyst. Bara suset häromkring. Det eviga suset av fabrik och ensamhet. Tryggt. Det står en man och stilla tittar på en skylt som säger förbjudet att parkera. Jag får betala med kort fast jag handlar för för lite och ja, jag vet att jag egentligen inte får. Hade förberett ett tal om oseriösa företag och långa avstånd till automater, men jag fick handla. Jag har ingenting att göra. Jag vandrar runt. Jag kommer hem och musiken har gått på repeat.

... Västerbron, I hate walking on you. Alla har vi våra Västerbroar. Ni kan resten, (Laakso).

Idag har jag lite att göra så jag funderar på språket. Det svenska. För på samma sätt som oneliners låter bättre på engelska finns det inget vackrare än en träffande liten text på svenska. Jag funderar på hur det har förändrats, tänker på uttryck som inte längre finns med oss. Stavningar som har ändrats, låneord.

Vem är det egentligen som äger språket, fastnar jag på. Kommer fram till att det måste vara alla vi som använder det. Det är vi som gör det till vad det är. Många funderingar tar nu allt för stor plats, jag får påminna mig om var jag är. För, om de som använder språket, gör fel borde inte det i slutändan bli rätt? Jag menar, särskrivningar och förkortningar är vardag för många. Det är deras språk. Och... Hur elitistikt är man då om man förkastar detta språk som felaktigt? För någonting som så många gör, kan här inte vara fel. Det är utveckling. För skulle vi lägga språket i våra förfäders bestämmande händer skulle ingenting gå framåt. Då skulle vi begränsa oss själva, och då skulle allt redan vara skrivet.

Kanske har vi inte längre samma behov av det skrivna språket. Samma intagskällor har vi ju definitivt inte. Kanske är böcker historia? När människan läser sig nöjd på grammatiska frizoner som många bloggar och forum är. Då är det språket det rätta språket. Hur fel boken än säger att det är. I filmerna talar de som människor gör (i de bra, i de dåliga försöker det och man skrattar), men böcker kanske inte gör sig förstådda till den breda massan. Inom en snar framtid. Språklig förslappning leder utvecklingen, och egentligen kan ingen klaga, för språket är vad vi gör det till.

Jag vet inte. Är det någon som har en åsikt?

Det här är vad det är. Varken mer eller mindre. Det här är till minne av en bar. Där vi egentligen aldrig hade speciellt kul. Som jag inte kan låta bli att sakna. Nu när den är borta, på grund svensk lagomhet. Karls Källa, i folkmun benämnd som kort och gott Kalles stängdes i dag av någon myndighet. De vet inte vad de har gjort. Jag sitter och funderar och försöker komma på det där minnet, det där ögonblicket som gör att jag har någonting att visa upp för att stämpla fel på stängningen, men jag kan inte riktigt komma på något. Det är inte världens bästa bar, inte på långa vägar. Det enda den kan stoltsera med är att den är Piteås bästa bar. Något som inte är allra svårast med tanke på att den även är den enda. Var, var det.

En bar ska vara sunkig, servera öl och sprit. Det närmaste man ska komma föda är nötter. Det förstår inte Sverige. För här måste allt vara likriktat, servera tacotallrikar och bara ha öppet fredag och lördag. Övriga dagar får du givetvs dricka öl, men gör det då hemma och gå och lägg dig utan att störa. Kalles var både sunkigt och rätt dräggigt. Men det var dit man gick, en måndag då man var ledig, en fredag för att det inte fanns någon annanstans där man ville gå in.

Tack Kalles, för alla gånger vi inte hade så kul. Egentligen. Då vi inte pussades, då vi inte dansade. Då livet inte erbjöd mer. Jag är rädd för vad som kommer hända. Tiden stannade en sekund, bubblan krängde och sedan var en bar stängd. En vana bruten. Livet lite fattigare. Vem vet var världen svänger när vi vågar andas igen. När tanken landar och ingenting är som förrut.

De svenska barerna är utrotningshotade, mina vänner.

En här, några där. En annan ända där borta. Sitter jag och pekar ut på jordgloben. Mina fingrar glider över världshav och bergsmassiv. Mina vänner är inte här. De flesta av dem. Det är inte så trevligt med ledighet som man skulle kunna tro, när välden är på det humöret. Fast det är fint att säga, att man är ledig.

Då tackar jag bekanta för trevliga pratstunder och ihopstötningar. Tackar min lyckliga stjärna att jag inte ligger i fejd med mig själv. Fejd, vem använder ens ett sådant ord på den här sidan om 1800-talet? Jo, jag och ett dussin begåvade historieberättare. Det här är fejden om den lediga helgen.

Jag är din för en stund om du vill, vem som helst.