Fantastiskt lugnande
Här ska vi bo. Och vi ska vara lyckliga som det bara tillstår. Många vänner ska vinkas välkomna från balkongen. På natten ska jag sitta under trädet och höra tiden gå. Det ska vara fint, inte stressigt alls. Jag ser oss där.
Stanna och sätt fart
Jag minns hur skaren skar i mitt ansikte och det var på lek. Hur jag föreställde mig att jag kunde bo där under, och att det då inte skulle göra ont. Begravde mina vantar där under och försökte att inte spräcka ytan. Skar sår på mina handleder på vägen upp, ut. Några timmar senare gick vi in och det känns som om jag hela min barndom längtade till sommar. Skridskorna plågade alltid mina fotleder och jag försökte inte ens låtsas att jag tyckte det var roligt. Jag tyckte om att sparka. Undrar om de någon gång var besvikna när jag inte ville gå ut, kasta snö och få den kastad på mig. Så som vinter ska vara. En natt drömde jag att ni ställde mig, som ett paralyserat barn i min nuvarande kropp, med overall och pälsmössa mitt ute på isen. Sen åkte ni. Det gnistrade så jag inte kunde se någonting och det blev aldrig mörkt. Det ville aldrig bli natt och ingen kom. Tiden vägrade gå och jag frös om tårna.
Jag har ett glatt, rosigt ansikte av vintern. Med en pulka, som jag inte alls saknar men som dyker upp då och då. Som aldrig ville oss ont men som får skaren att skära i hela min kropp. Det är hemskt hur han fick den rollen, jag skäms för rollbesättningen. Dumt står han och ler utanför vår dörr. Vill åka pulka och vara vinter. Jag får heller inte säga nej... Och mina läppar svider vinter.
Ikväll är det ingenting på väg ner
Mina nya grannar spelar disco så att det dunkar lite genom golvet. Det kan vara inflyttningsfest. Jag känner mig inte alls disco, har faktiskt aldrig gjort det, men jag låter dem hållas. Hoppas att de känner glädje. Tänker lite på havet och alla minnen. Hur de bägge skaver, på var sin liten del av världen. Det är snart dags att sova, bara för att jag ska kunna rättfärdiga att stiga upp. Inte för att jag alls har någon lust, men stiga upp ska jag göra. Allt ät inte lust här i livet. Den tanken skaver lite extra tillsammans med alla lustfyllda minnen. De står i en sådan omöjlig kontrast till varandra. Jag undrar om det är så över lag, med det som en gång varit, och framtiden. Att de aldrig var gjorda för att mötas. Jag tror det.
Jag tänker på allt vackert jag känner till, jag kommer på väldigt mycket. Nästan så att det blir lite snurrigt. För det är inte varje dag man ställer upp de så, alla vackra ting och personer på rad. Det är inte naturligt. Därför svindlar tanken lite. Man borde göra så ofta, inte för att rangordna, eller tävla, eller egentligen av någon särskild anledning. Kanske för sig själv. Kanske var det därför jag gjorde det.
Det är på samma gång en väldigt sorglig tanke som grumlar min blick. Många tankar är sorgliga, men även en så glad tanke kan väcka sorg slår det mig. Bara därför att den pekar ut vår tid här i ljuset, det relativa ljus man kan skapa för sig själv genom att leva. Denna rad av ting och människor och känslor begränsar min evighet som jag målat upp den. Visst har jag också börjat förstå att den inte finns på det sätt som det var tänkt. Bortom svepande panoramabilder som gnistrar av himmel, av sommar. Alltid sommar vid min strand. Jag godtar dock inte sanningen.
Jag kommer aldrig försonas med tanken på att det tar slut. Att allt inte är lustfyllt. För mig hör det ihop, hur naiv jag än verkar, det lustfyllda tar aldrig slut. Det är mitt val, mitt slutgiltiga val. Utan att ständigt sträcka sig och tänka sig lust finns det ingen mening. Det är dit jag vill, till lusten, utan att för den delen vara där hela tiden. Jag skäms inte för att jag återspelar det som varit i någon sorts enmans evighetsteater. Det är så det måste vara, för lusten ska någongång slå sorgen. Det måste jag tro.
Jag tänker på allt vackert jag känner till, jag kommer på väldigt mycket. Nästan så att det blir lite snurrigt. För det är inte varje dag man ställer upp de så, alla vackra ting och personer på rad. Det är inte naturligt. Därför svindlar tanken lite. Man borde göra så ofta, inte för att rangordna, eller tävla, eller egentligen av någon särskild anledning. Kanske för sig själv. Kanske var det därför jag gjorde det.
Det är på samma gång en väldigt sorglig tanke som grumlar min blick. Många tankar är sorgliga, men även en så glad tanke kan väcka sorg slår det mig. Bara därför att den pekar ut vår tid här i ljuset, det relativa ljus man kan skapa för sig själv genom att leva. Denna rad av ting och människor och känslor begränsar min evighet som jag målat upp den. Visst har jag också börjat förstå att den inte finns på det sätt som det var tänkt. Bortom svepande panoramabilder som gnistrar av himmel, av sommar. Alltid sommar vid min strand. Jag godtar dock inte sanningen.
Jag kommer aldrig försonas med tanken på att det tar slut. Att allt inte är lustfyllt. För mig hör det ihop, hur naiv jag än verkar, det lustfyllda tar aldrig slut. Det är mitt val, mitt slutgiltiga val. Utan att ständigt sträcka sig och tänka sig lust finns det ingen mening. Det är dit jag vill, till lusten, utan att för den delen vara där hela tiden. Jag skäms inte för att jag återspelar det som varit i någon sorts enmans evighetsteater. Det är så det måste vara, för lusten ska någongång slå sorgen. Det måste jag tro.
En del av världen
Saker som fascinerar mig med USA (utan att jag har varit där):
Vidderna
Sydstatsdialekt
Vanliga amerikanska hus
De gula strecken mitt på vägarna
Indiefilm-scenen
Hur det sägs vara kulturens död fast så mycket stort kommer därinfrån
Stora träd man inte når runt ens om man var två, tre
Footballsjackor
Järnvägsbroar högt över floder
Hur man måste lämna landet för att komma till delstaten Alaska
Diners där man äter vid disken
Missisippifloden
San Fransiscos egensinne
Hur så många försöker hitta sig själv där
Östkustens blåsiga stränder
Pirar med till exempel pariserhjul på
Chicagos förorter
Vilda västern saloon-dörrar
Vidderna
Sydstatsdialekt
Vanliga amerikanska hus
De gula strecken mitt på vägarna
Indiefilm-scenen
Hur det sägs vara kulturens död fast så mycket stort kommer därinfrån
Stora träd man inte når runt ens om man var två, tre
Footballsjackor
Järnvägsbroar högt över floder
Hur man måste lämna landet för att komma till delstaten Alaska
Diners där man äter vid disken
Missisippifloden
San Fransiscos egensinne
Hur så många försöker hitta sig själv där
Östkustens blåsiga stränder
Pirar med till exempel pariserhjul på
Chicagos förorter
Vilda västern saloon-dörrar
Om det här vore en kontaktannons hade jag hoppats att någon svarade ja
Såg just sådana här på tv, på resekanalen som varit mitt sällskap för dagen. Nästa gång det beger sig struntar vi i raketer och smällare, går ner på någon öppen plats och skickar upp all ondska och alla laster mot skyn. Sen håller vi varandra i händerna och bara tittar. Tittar på ljusen på himlen, på varandra.
Sjuksängen
Jag har svårt att engagera mig alls just nu. Jag är sjuk, kanske just därför. Det finns ingenting jag hellre skulle vara nu. Därför är jag sjuk på riktigt. Då står disken och politiken struntar jag i. Egentligen tänker jag över huvud taget inte, jag bara är. En man röker på min vägg. Han ser lycklig ut trots att han måste veta att han dödar sig själv. Sakta kanske, men än dock. Jag kan inte ta ögonen av honom. Jag är på inga sätt döende, som han måste vara, men jag delar hans lycka över ingenting. Det är inte klokt. Att den dag då man är sjuk och knappt orkar resa sig är den lyckligaste dagen. Allt måste inte ha en förklaring, jag tänker nog inte försöka. Böjer huvudet bakåt, det är nog idag.
Vem är du när du själv får bestämma?
Morgonen gick allt för fort. De flesta gör det. Jag hade gärna gått omkring i min sunkiga skjorta länge till. Jag sover nog för länge. Fast jag värdesätter stunden mellan sömn och vakenhet. Det gör jag. Nu är jag på väg. För förberedelser och avsked. Kan inte påstå att jag känner mig sugen, men jag ska inte få höra att jag med min inställning förstörde den här dagen för någon annan. Ni missade mig i alla fall, för nu går jag. Hoppas inte stekarna slår mig. Kanske vore det kul om de fnös lite, men inte mer. Gott nytt år.
Vi ses ibland och det kan få betyda någonting, 2007
Det är en enda stor lektion i ledighet. Jag läser hur folk sammfattar det gångna året, så här alldeles innan det tar slut. Det är inte mycket nytt. Vet egentligen inte om jag har så mycket att tillägga. Tycker att 2007 var ett mellanår. Då jag till stora delar gjorde ingenting. Hade en del underbara dagar men som mest var jag nog ganska missnöjd med min situation.
Alla andra verkade ha kommit så långt, kärleken gick inte alls.
Vad jag måste ha lärt mig någonstans på vägen, förutom en del om digital-tv och att köra bil, är att bara umgås med mig själv. Jag är ganska fantastisk på det. Nu på slutet, som idag. Ser det lite som ett examensprov. Jag sover länge, läser några kapitel i flera böcker. Äter frukost mest för att jag vet att man måste. Tittar på skidtävling på tv, skriver två sidor text jag är relativt nöjd med. De fortsätter nattens drömmar.
Det är rätt löjligt att se ett år som någonting man kan påverka varken till det bättre eller sämre. Det är bara ett stycke utmätt tid men det verkar få människor att reflektera över fel och rätt på ett gynnsamt sätt. Jag har svårt att minnas toppar och dalar, det blir lätt en tät massa som i slutet är OK. Varken mer eller mindre för det går inte att urskilja.
Jag minns att det var trevligt på en del tillställningar, vissa fikaseanser var övernaturliga för kreativiteten och viss ögonblick som är svåra att lyfta fram har varit fantastiska. Tack ska ni väl ha som var delaktiga.
Det var över lag OK.
2008 ska vi väl egentligen inte tala så mycket om. Det kommer bli bra, förhoppningsvis kan det vara så för det mesta. Fast jag lovar ingenting, för det är bara ett stycke utmätt tid vi slaviskt följer. Jag kan lova fantastiska dagar. Stunder vi inte vill ska gå över. När de kommer är fortfarande att upptäckas.
Det tycker jag låter mer än OK.
Alla andra verkade ha kommit så långt, kärleken gick inte alls.
Vad jag måste ha lärt mig någonstans på vägen, förutom en del om digital-tv och att köra bil, är att bara umgås med mig själv. Jag är ganska fantastisk på det. Nu på slutet, som idag. Ser det lite som ett examensprov. Jag sover länge, läser några kapitel i flera böcker. Äter frukost mest för att jag vet att man måste. Tittar på skidtävling på tv, skriver två sidor text jag är relativt nöjd med. De fortsätter nattens drömmar.
Det är rätt löjligt att se ett år som någonting man kan påverka varken till det bättre eller sämre. Det är bara ett stycke utmätt tid men det verkar få människor att reflektera över fel och rätt på ett gynnsamt sätt. Jag har svårt att minnas toppar och dalar, det blir lätt en tät massa som i slutet är OK. Varken mer eller mindre för det går inte att urskilja.
Jag minns att det var trevligt på en del tillställningar, vissa fikaseanser var övernaturliga för kreativiteten och viss ögonblick som är svåra att lyfta fram har varit fantastiska. Tack ska ni väl ha som var delaktiga.
Det var över lag OK.
2008 ska vi väl egentligen inte tala så mycket om. Det kommer bli bra, förhoppningsvis kan det vara så för det mesta. Fast jag lovar ingenting, för det är bara ett stycke utmätt tid vi slaviskt följer. Jag kan lova fantastiska dagar. Stunder vi inte vill ska gå över. När de kommer är fortfarande att upptäckas.
Det tycker jag låter mer än OK.
Bara för att det inte går att rangordna
Nyss såg jag slutet på två filmer och början på en annan.
Som jag redan sett. Jag åt popcorn med.
Tidigare idag läste jag ut ett enkelt litet mästerverk som varje gång ger mig hopp.
Nu lyssnar jag på en sång jag aldrig hört förut. Den hade kunnat vara bättre.
Som så mycket annat.
Jag tycker heller inte om när chanser har gått en förbi.
Som man borde ha tagit.
Tror att en sådan gick för några dagar sedan. Det gick upp för mig nu.
Det kommer alltid flera tåg. Det är sant.
På så sätt är det konstigt. Att det är just tåg det kommer fler av.
Den som sade så första gången måste ha bott nära en räls.
Eller suttit på stationen och känt sig ytterst ledig. Fri.
För tågen kommer alltid fler när man inte har bråttom någonstans.
Det finns sämre saker att bli känd för än ett sådant uttryck.
Givetvis handlar det om ambitioner.
Jag tar nästa tåg bara för att det är de som går.
Tågen och chanserna.
Som jag redan sett. Jag åt popcorn med.
Tidigare idag läste jag ut ett enkelt litet mästerverk som varje gång ger mig hopp.
Nu lyssnar jag på en sång jag aldrig hört förut. Den hade kunnat vara bättre.
Som så mycket annat.
Jag tycker heller inte om när chanser har gått en förbi.
Som man borde ha tagit.
Tror att en sådan gick för några dagar sedan. Det gick upp för mig nu.
Det kommer alltid flera tåg. Det är sant.
På så sätt är det konstigt. Att det är just tåg det kommer fler av.
Den som sade så första gången måste ha bott nära en räls.
Eller suttit på stationen och känt sig ytterst ledig. Fri.
För tågen kommer alltid fler när man inte har bråttom någonstans.
Det finns sämre saker att bli känd för än ett sådant uttryck.
Givetvis handlar det om ambitioner.
Jag tar nästa tåg bara för att det är de som går.
Tågen och chanserna.
Dina gator
Idag när jag gick hände någonting. Som av ingenting var allt annorlunda. Jag tittade mig omkring litegrann och det enda jag kunde jämföra världen med var leksaker. Det var inte på riktigt. Jag höll lite mat i handen och jag stannade faktiskt upp och låtsades vänta på någon som till slut inte kom. Bara tittade mig omkring. Det är svårt att förklara.
På något sätt var allt på låtsas, allt runt omkring mig en vanlig dag. Husen var byggda i lego och jag kände för att växa och plocka bort den översta biten bara för att bevisa hur jag menar. Någonting med att alla färger var bjärta. Bilarna var förstorade kopior av kopiorna i miniatyrformat. Om jag hade tagit av någon människa jackan hade jag híttat sömmar eller skarvar. Det var inte på riktigt.
Samtidigt som jag började undra hur det stod till med mig egentligen så var det en befriande tanke. Jag kan göra vad jag vill, för leksaker kan man slänga hur som helst. Samtidigt vågade jag inte röra någonting, jag vet inte varför. Det här var förrut idag. Känslan försvann när jag jobbade men nu när jag gick hem var det lite samma. Det var som ett småstadsdisneyland efter stängning.
Kanske är jag tokig men jag undrar vad som egentligen är på riktigt. Jag tar i allt jag ser, ständigt beredd på, ja, jag vet inte vad. Att min hand ska komma ut på andra sidan det jag ser? Jag tänker inte hävda att livet är en illusion men ibland tror jag inte det skadar att stanna upp och tänka varför allt är som det är. Även om det här var handgripligare än vad jag hade önskat så går man ofta utan att veta varför man går. Som om man vore en leksak. Det är en skrämmande men på samma gång fantastisk tanke. Att vi är leksaker som leker med leksaker.
På något sätt var allt på låtsas, allt runt omkring mig en vanlig dag. Husen var byggda i lego och jag kände för att växa och plocka bort den översta biten bara för att bevisa hur jag menar. Någonting med att alla färger var bjärta. Bilarna var förstorade kopior av kopiorna i miniatyrformat. Om jag hade tagit av någon människa jackan hade jag híttat sömmar eller skarvar. Det var inte på riktigt.
Samtidigt som jag började undra hur det stod till med mig egentligen så var det en befriande tanke. Jag kan göra vad jag vill, för leksaker kan man slänga hur som helst. Samtidigt vågade jag inte röra någonting, jag vet inte varför. Det här var förrut idag. Känslan försvann när jag jobbade men nu när jag gick hem var det lite samma. Det var som ett småstadsdisneyland efter stängning.
Kanske är jag tokig men jag undrar vad som egentligen är på riktigt. Jag tar i allt jag ser, ständigt beredd på, ja, jag vet inte vad. Att min hand ska komma ut på andra sidan det jag ser? Jag tänker inte hävda att livet är en illusion men ibland tror jag inte det skadar att stanna upp och tänka varför allt är som det är. Även om det här var handgripligare än vad jag hade önskat så går man ofta utan att veta varför man går. Som om man vore en leksak. Det är en skrämmande men på samma gång fantastisk tanke. Att vi är leksaker som leker med leksaker.
Smink
Mina grannar bedriver en maratonflytt. De är dem där uppe på som drar sina möbler så mitt tak suckar dovt varje gång jag försöker förklara. Nu flyttar de.
De har inte bråttom. En stol i taget kör de iväg. Verkar vara ganska kul att flytta så.
Jag sitter och äter frukost till deras flytt, begrundar var de kan vara på väg.
Igår lyckades de glömma en stol. En grön en. Jag satt på den en stund bara för att det såg en aning magiskt ut med en grön stol på trottoaren.
Idag tog de den kvarglömda stolen. Det blev två i det lasset men inte verkar det beröra. Glada gamla män springer upp och ner för trappen. De verkar bekymmerslösa, kan säkert ett och annat om livet. Snickra och så. Jag är rätt duktig på att diska. Det har nog med ålder att göra.
Snart är ni figurer jag skapar
Jag funderar på vad som är värst. Att utelämna totalt eller faktiskt berätta det som jag minns det. När jag skriver ner vad mina fingrar skriker om. Som magneter som aldrig får möta lugnande stål. Allt stormar. För hur gärna jag än vill förlåta vad än som ska förlåtas verkar det inte vara möjligt utan att skriva ner allt och somna mitt i. Utan att jag egentligen har någon att glömma, eller förlåta. En obehaglig känsla har tagit delar av en stad till ansikte och jag kan inte vrida bort mitt eget. Ansikte. Att förlåta för att glömma. Vad det nu är.
Vare sig jag utelämnar obetydliga byfånar eller ger de som aldrig gav mig sina ögon figurerade namn i jakten på förlåtelse, så är jag ganska nära nu. Ganska nära punkten där backen vänder ner igen, för rullande cykelhjul och kanske lär jag mig vissla.
Då skriver jag ett vykort från min lyckliga punkt.
Vare sig jag utelämnar obetydliga byfånar eller ger de som aldrig gav mig sina ögon figurerade namn i jakten på förlåtelse, så är jag ganska nära nu. Ganska nära punkten där backen vänder ner igen, för rullande cykelhjul och kanske lär jag mig vissla.
Då skriver jag ett vykort från min lyckliga punkt.
Barn och fåglar
Jag borde kanske säga hur allt redde sig i slutändan. Som är nu. Julen handlar om barndom men på något sätt var det annorlunda den här gången. Det gjorde ingenting att vi inte bjöd hem några hemlösa eller okända, som jag så många år velat. Det räckte med oss. Egentligen med mig själv, Det var nog där jag hittade freden. Fast julen inte behagade dyka upp där natten mot sig själv så löste det sig, bjöd på mina konstiga traditioner och jag tror att julen satt där bredvid i sätet en kort stund, som en skugga i ögonvrån. Han sa ingenting, vilade sig nog bara lite. Och jag tror inte han återkommer nästa år. Då sitter han på varmare breddgrader och pratar om klimatförändringar och alla påhitt vi haft. Mumin är ledsnare än jag.
Det är konstigt vad en sådan högtid gör med en. Hur att bara vara kan få en att känna sig fri. Lite gladare. Nästan så glad att jag dansar (med tanke på igår). Fast jag gjorde det inte så mycket. En dag ska jag lära mig att dansa. Det är med på min lista.
Annars ser jag fram emot 2008. Det kommer bli ett bra år, utan löften eller måsten. Kanske kommer jag bli vuxen, kanske kommer jag komma på var jag ska gå. Helt klart kommer jag att åka västerut och finna inspiration. Ett som också är säkert är att jag har bra vänner, När jag behöver det. Det här kommer bli bra och radion har spelat så många bra låtar i rad att jag inte vet vad jag ska tro. Vi måste nog ta det som ett tecken. Om vi bara hade ögon för varandra, Inte vred på våra nackar, för jag är för feg för att avbryta. Jag vill bara drunkna. I dina ögon. Jag tar allt som tecken, utan att egentligen tro någonting alls. Det här blir bra och jag ska lära mig dansa och skriva en bok och ta varje dag som något jag kan rädda.
För det är så fantastiskt med dagar där man bara kan sätta punkt och börja om på nytt. Jag behöver inget nyår. Jag firade det igår.
Det är konstigt vad en sådan högtid gör med en. Hur att bara vara kan få en att känna sig fri. Lite gladare. Nästan så glad att jag dansar (med tanke på igår). Fast jag gjorde det inte så mycket. En dag ska jag lära mig att dansa. Det är med på min lista.
Annars ser jag fram emot 2008. Det kommer bli ett bra år, utan löften eller måsten. Kanske kommer jag bli vuxen, kanske kommer jag komma på var jag ska gå. Helt klart kommer jag att åka västerut och finna inspiration. Ett som också är säkert är att jag har bra vänner, När jag behöver det. Det här kommer bli bra och radion har spelat så många bra låtar i rad att jag inte vet vad jag ska tro. Vi måste nog ta det som ett tecken. Om vi bara hade ögon för varandra, Inte vred på våra nackar, för jag är för feg för att avbryta. Jag vill bara drunkna. I dina ögon. Jag tar allt som tecken, utan att egentligen tro någonting alls. Det här blir bra och jag ska lära mig dansa och skriva en bok och ta varje dag som något jag kan rädda.
För det är så fantastiskt med dagar där man bara kan sätta punkt och börja om på nytt. Jag behöver inget nyår. Jag firade det igår.
Varför havet vill att jag andas
Allt utanför är hav. Någonstans finns det säkert en brygga men vi söker den inte nu. Inte alls en trygg punkt utan ett bindande löfte om stillavarande. Fast brygga är ett fantastiskt ord så är det inte den vi söker. Horisonten kan vi jaga utan att egentligen jaga. Det vackra ligger inte i jakten, utan i att aldrig bindas upp. Att alltid vara fri.
Jag minns hur jag aldrig ville komma hem. Hur sommaren blev ett fristående kapitel en gång om året. Av motormuller öppen horisont. Kanske är det min bild av kärnfamiljen, alla bilder som spelas upp av fruktanslös tillvaro och tonfiskgryta som jag aldrig tyckte om. Det gjorde absolut ingenting. Alla båtar är Moses och delar havet bakom sig, där kan man för en kort stund se en spikrät väg mot vad man än drömmer att vandra emot. Jag minns hur jag tar på mig flytvästen och hotar med att hoppa i, låta vågorna slå ihop över mig och slitas sönder av propellern. Bara för att aldrig bindas upp. Havet doftar salt men vad jag vet kom jag hem även den dagen.
Hur trånga alla vikar vi triumferade in i, var. Hur omgärdade av båthus och väldoftande havsäng de alltid verkade vara. Ständigt strålande även när dimman rullade in. Alltid på väg. Mina fingrar målar fortfarande mönstret till vänster om mitt huvud, vaggande kvadrater. Det var ibland höst och tiden höll på att stänga till friheten i färgprakt. Det är ett sista andetag, jag är fortfarande för ung för att förstå det. Regnet faller och jag minns inte vad vi gjorde. Kanske hade vi jackor och fångade spigg ändå. Bidade vår tid. Gick upp i skogen där bryggan mötte land och blev blöt om fötterna bara för att vara en strapats rikare.
Hur jag egentligen bara vill ligga och titta ut över ett hav, på alla humör alldeles förtrollande. Bilder ur min evigt unga barndom. Det enda vi behöver göra är att andas. Annars går det inte. Därför viskar havet till mig, inte alls befallande utan som en vän som inte vill se mig somna in. Att bara andas, att jag inte behöver göra mer. Än att andas. Så jag gör det, och ligger där i en plätt av efter en älg nerlegad, gräs och gör ingenting annat än att andas i takt med de små krusningarna som når stranden en bit ner. Hur det löper som en, inte röd, utan blå tråd genom mig. Inte genom mitt liv utan genom mig, mitt självaste väsen. Det jag inte vill kalla min själ. Havet och att andas.
Hur havsnivån stiger, täcker smutsen på gatan. Tar mig med och jag behöver bara andas. För allt vad lungorna håller och så länge jag gör det, så ligger havet öppet. Med en horisont evigt väntandes att jagas.
Jag minns hur jag aldrig ville komma hem. Hur sommaren blev ett fristående kapitel en gång om året. Av motormuller öppen horisont. Kanske är det min bild av kärnfamiljen, alla bilder som spelas upp av fruktanslös tillvaro och tonfiskgryta som jag aldrig tyckte om. Det gjorde absolut ingenting. Alla båtar är Moses och delar havet bakom sig, där kan man för en kort stund se en spikrät väg mot vad man än drömmer att vandra emot. Jag minns hur jag tar på mig flytvästen och hotar med att hoppa i, låta vågorna slå ihop över mig och slitas sönder av propellern. Bara för att aldrig bindas upp. Havet doftar salt men vad jag vet kom jag hem även den dagen.
Hur trånga alla vikar vi triumferade in i, var. Hur omgärdade av båthus och väldoftande havsäng de alltid verkade vara. Ständigt strålande även när dimman rullade in. Alltid på väg. Mina fingrar målar fortfarande mönstret till vänster om mitt huvud, vaggande kvadrater. Det var ibland höst och tiden höll på att stänga till friheten i färgprakt. Det är ett sista andetag, jag är fortfarande för ung för att förstå det. Regnet faller och jag minns inte vad vi gjorde. Kanske hade vi jackor och fångade spigg ändå. Bidade vår tid. Gick upp i skogen där bryggan mötte land och blev blöt om fötterna bara för att vara en strapats rikare.
Hur jag egentligen bara vill ligga och titta ut över ett hav, på alla humör alldeles förtrollande. Bilder ur min evigt unga barndom. Det enda vi behöver göra är att andas. Annars går det inte. Därför viskar havet till mig, inte alls befallande utan som en vän som inte vill se mig somna in. Att bara andas, att jag inte behöver göra mer. Än att andas. Så jag gör det, och ligger där i en plätt av efter en älg nerlegad, gräs och gör ingenting annat än att andas i takt med de små krusningarna som når stranden en bit ner. Hur det löper som en, inte röd, utan blå tråd genom mig. Inte genom mitt liv utan genom mig, mitt självaste väsen. Det jag inte vill kalla min själ. Havet och att andas.
Hur havsnivån stiger, täcker smutsen på gatan. Tar mig med och jag behöver bara andas. För allt vad lungorna håller och så länge jag gör det, så ligger havet öppet. Med en horisont evigt väntandes att jagas.
Envishet
Jul jul, ja det är jul. Vare sig vi vill det eller ej. Det kommer nog gå i år med, lite ledighet och hemmavarande vänner gör det. Jag tänker på politik och kärlek. Hur allting är drömmar och jag har inte lust att utveckla. Minner mig själv när jag läser det här senare.
Idag känns pölen alldeles lagom stor. Vi ryms och vi hälsar varandra god jul. På nära håll och i tanken.
Idag känns pölen alldeles lagom stor. Vi ryms och vi hälsar varandra god jul. På nära håll och i tanken.
Mekanismer jag aldrig kan förstå
Andreas Lundstedt är HIV-smittad och jag förstår honom. Förstår vad det är som får honom att vilja tala om för hela världen vad han lider av. Det gör vi alla vid minsta förkylning. Det är mänskligt. Hej, jag heter Kristian och jag har lymfkörtelcancer skulle jag kunna säga. Hej. Vad jag däremot inte förstår är det journalistiska sprängstoffet i det. Vad som får varje stor svensk tidning att skriva om det. Han är varken först, sist eller särskilt unik. Det ligger ingen logik att skriva utlämnande texter om det, ellerför oss att läsa det.
För han är en vanlig människa, som någon gång vart annat år eller så är lagom känd i en vecka och sjunger någon mindre bra låt i melodifestivalen. Direkt han blir sjuk ska det skrivas om, löpsedlar ska dra. Inget ont om han som vill tala ut men att det skrivs om honom tar bort människans lika värde. För (nästan) aldrig sätter sig en skribent ner med en positivt testad sprutnarkoman som fick smittan via kanylerna och ens försöker låtsas tro att han mår bra, trots allt. Fast Andreas mår bra, det måste vi alla tro. De är helt enkelt inte lika mycket värda, går inte att relatera till, sprutnarkomanerna.Fast de många gånger har det värre. Så fungerar media men än en gång reagerar jag på hur sjukt det är.
Andreas är inte mer än människa. Han är som du och jag.
Fast i tidningen och sjuk i HIV.
Sverige i chock, jo, hej.
Gamlas integritet
Vet inte varför gamla människor är så rädda att dela med sig av hela sina personnummer. De är verkligen det, som om jag skulle kunna tömma deras själ med de sista fyra. Som om de blivit uppfostade att inte dela med sig, som om det inte riktigt fanns något hopp för den som delade med sig av hela personnumret. För det är ju givetvis omöjligt att någon annan kan vara född exakt samma dag. Det här är Sverige, här föds ett barn per halvår. Dö, det gör vi heller aldrig. Vi är ena riktiga vikingar, det sitter i de där siffrorna. Utan dem är vi öppna för erövring. Jag är trött och less och ensam och undrar om det är samma nu. Om det inte finns viktigare saker att lära barnen; som att inte sniffa lim, förnedra någon annan för att man inte älskar sig själv eller ljuga.
Upp till kamp var bäst på skärmen
Jag har ägnat dagen åt att knyta ihop. Göra bokslut över året. För mig är det enklast att göra via musiken, för den speglar så pass mycket vad som händer och hur jag ser på saker. Så jag har gjort en årets spellista som är alldeles ultimat odiskuterbar. Jag kallar mig inte längre musikfascist. Jag bara lyssnar och är.
Kent, Columbus
Belackare och förståsigpåare har kastat sina tomater, jag sitter kvar och allt som går genom mina öron är Jocke Bergs röst sjungande att Stockholm vaknar på droger och på sorg. Det är poesi, obegripbart som många av de texter jag själv författar. Den säger inte så mycket, men det är en fantastisk låt.
Jonas Game, New city love
Bagatellartad ångest. Fast staden är den gamla och kärleken är hatbeblandad så förstår jag.
Bruce Springsteen, Magic
I bilen på väg bort var som helst skulle jag utan att tveka spela Bruce. Och den här låten följer temat, så jag ser mittstrecken susa förbi och tänker inte på miljön jag försummar.
Damien Rice, The animals were gone
Julen är nära och jag vet inte, ibland får jag för mig att meningen med allt är att vakna upp utan alla djuren. Alldeles ensam och inte veta vad...
Asha Ali, Fire fire
Stunderna av tokglädje. Själv och med andra. Bättre live, ska jag säga.
Arcade Fire, The well and the lighthouse
För inre stridigheter och famlande efter Gud vet vad. Kanske just Gud.
Band of horses, Funeral
Min begravning ska vara strålande vit. Inte av snö, utan av oskuld. Ingen ska gråta, det ska vara nere vid en å. Den här låten kommer vara glömd då.
Laakso, Västerbron
Västerbron dyker upp lite här och där. Får mig att börja tänka på vad mitt band skulle heta, det där vi skulle ha om vi var musikaliska, om vi inte svimmade när vi såg blod. Och om ångestkvällar, då man inte riktigt räcker till. Det verkar vara en fin bro.
Lars Winnerbäck feat. Miss Li, Om du lämnade mig nu
Kalla kvällar i mitt nya hem, före soffan, efter skymningen. Underbar duett, är svag för sköra kvinnoröster som komplement till mullrande whiskey-män. Vet inte vem som skulle lämna mig men där jag låg i rena sängkläder hade jag röstat på mig själv i första hand. Kunde inte ge någon annan äran.
Shout out louds, tonight I have to leave it
En lång promenad. Lite jag mot världen-känsla igen. Tar aldrig av mig lurarna. De dagar jag vill vara punk, då jag är kort och lite småförbannad. I lagoma Sverige.
Peter Jöback feat. Annika Norlin, Han är med mig nu
För glädje, i de blixtliknande ögonblicken då man inte kan se för att man är för glad. Som har drabbat mig på senare tid.
Kings of Leon, On call
Skulle det behövas är någon inte längre än ett telefonsamtal eller textmeddelande bort. Det känns tryggt och främmande. Någon gång tar jag upp det. Dig.
Florence Valentin, 16 ton
Fester vi har kort på, och ser relativt vackra ut. De där vi brottas och de där vi talar sanning. Det blev mycket sådant. Jag minns en balkong, en bil, scarfar. Sen har jag säkert glömt en massa med.
Salem al Fakir, It´s only you
Den svenska sommaren, som räddar oss gång på gång. Alltid nya ansikten. Samma cykel och jag längtar fram till nästa möte. Nästa du.
Moneybrother, It might aswell be now
En ordväxling jag aldrig har, de ord jag säger när jag är tyst. Sena nätter med valfri dryck talandes med mig själv och jag kan inte andas. Glödlamporna fladdrar och jag saknar tid. Allt står still, frisyrer kan vi strunta i. Helst kan vi vara skalliga. Ingenting spelar någon roll och det är ett sorgsligt dödläge vi skapar. Jag och mig själv, sommaren inte blir något annat än sommar. I bakgrunden hör jag en röst som inte talar i ord. Utan i känslor.
Jens Lekman, If i could cry (It would feel like this)
Årets bästa konsert bara för att det var tunnsått. Jag har inga problem med att gråta. Jag ger mig själv diplom dagligen för detta.
Robert Plant och Allison Krauss, Please read the letter
När hjärtat bultar fortare eller helt slutar med vad det egentligen ska göra. När det knarrar i golvet och gamla hjältar återvänder. Då vill jag inte förklara mer, alls.
The Shins, Australia
Livet förändras när man lyssnar på The Shins, sade Nathalie Portman. Jag är totalt benägen att hålla med. 2007 mer än någonsin.
Israel Kamakawiwo´ole, Over the rainbow
En gång stod jag där en regnbåge slutade, och saknade kamera. Annars skulle jag absolut kunna tänka mig att stå på ett tak och tänka över ett och annat. Aldrig ensam, kanske flyger vi lite drake med. En kamera ska jag nog kunna fixa fram. Utan vatten och med automatisk inställning på fantastiska bilder och ett underbart liv.
Neil Young, Ordinary people
För att jag fortfarande känner kamplusten brinna i mig, som en övervintrad hippie enligt många, så avslutar jag med dessa 18 minuter. För att drömmar och politik är ett och samma för mig. Jag har lärt mig att förstå det i år. Utan att vara en pamflett.
Det var det. 2007 och vi överlevde.
Kent, Columbus
Belackare och förståsigpåare har kastat sina tomater, jag sitter kvar och allt som går genom mina öron är Jocke Bergs röst sjungande att Stockholm vaknar på droger och på sorg. Det är poesi, obegripbart som många av de texter jag själv författar. Den säger inte så mycket, men det är en fantastisk låt.
Jonas Game, New city love
Bagatellartad ångest. Fast staden är den gamla och kärleken är hatbeblandad så förstår jag.
Bruce Springsteen, Magic
I bilen på väg bort var som helst skulle jag utan att tveka spela Bruce. Och den här låten följer temat, så jag ser mittstrecken susa förbi och tänker inte på miljön jag försummar.
Damien Rice, The animals were gone
Julen är nära och jag vet inte, ibland får jag för mig att meningen med allt är att vakna upp utan alla djuren. Alldeles ensam och inte veta vad...
Asha Ali, Fire fire
Stunderna av tokglädje. Själv och med andra. Bättre live, ska jag säga.
Arcade Fire, The well and the lighthouse
För inre stridigheter och famlande efter Gud vet vad. Kanske just Gud.
Band of horses, Funeral
Min begravning ska vara strålande vit. Inte av snö, utan av oskuld. Ingen ska gråta, det ska vara nere vid en å. Den här låten kommer vara glömd då.
Laakso, Västerbron
Västerbron dyker upp lite här och där. Får mig att börja tänka på vad mitt band skulle heta, det där vi skulle ha om vi var musikaliska, om vi inte svimmade när vi såg blod. Och om ångestkvällar, då man inte riktigt räcker till. Det verkar vara en fin bro.
Lars Winnerbäck feat. Miss Li, Om du lämnade mig nu
Kalla kvällar i mitt nya hem, före soffan, efter skymningen. Underbar duett, är svag för sköra kvinnoröster som komplement till mullrande whiskey-män. Vet inte vem som skulle lämna mig men där jag låg i rena sängkläder hade jag röstat på mig själv i första hand. Kunde inte ge någon annan äran.
Shout out louds, tonight I have to leave it
En lång promenad. Lite jag mot världen-känsla igen. Tar aldrig av mig lurarna. De dagar jag vill vara punk, då jag är kort och lite småförbannad. I lagoma Sverige.
Peter Jöback feat. Annika Norlin, Han är med mig nu
För glädje, i de blixtliknande ögonblicken då man inte kan se för att man är för glad. Som har drabbat mig på senare tid.
Kings of Leon, On call
Skulle det behövas är någon inte längre än ett telefonsamtal eller textmeddelande bort. Det känns tryggt och främmande. Någon gång tar jag upp det. Dig.
Florence Valentin, 16 ton
Fester vi har kort på, och ser relativt vackra ut. De där vi brottas och de där vi talar sanning. Det blev mycket sådant. Jag minns en balkong, en bil, scarfar. Sen har jag säkert glömt en massa med.
Salem al Fakir, It´s only you
Den svenska sommaren, som räddar oss gång på gång. Alltid nya ansikten. Samma cykel och jag längtar fram till nästa möte. Nästa du.
Moneybrother, It might aswell be now
En ordväxling jag aldrig har, de ord jag säger när jag är tyst. Sena nätter med valfri dryck talandes med mig själv och jag kan inte andas. Glödlamporna fladdrar och jag saknar tid. Allt står still, frisyrer kan vi strunta i. Helst kan vi vara skalliga. Ingenting spelar någon roll och det är ett sorgsligt dödläge vi skapar. Jag och mig själv, sommaren inte blir något annat än sommar. I bakgrunden hör jag en röst som inte talar i ord. Utan i känslor.
Jens Lekman, If i could cry (It would feel like this)
Årets bästa konsert bara för att det var tunnsått. Jag har inga problem med att gråta. Jag ger mig själv diplom dagligen för detta.
Robert Plant och Allison Krauss, Please read the letter
När hjärtat bultar fortare eller helt slutar med vad det egentligen ska göra. När det knarrar i golvet och gamla hjältar återvänder. Då vill jag inte förklara mer, alls.
The Shins, Australia
Livet förändras när man lyssnar på The Shins, sade Nathalie Portman. Jag är totalt benägen att hålla med. 2007 mer än någonsin.
Israel Kamakawiwo´ole, Over the rainbow
En gång stod jag där en regnbåge slutade, och saknade kamera. Annars skulle jag absolut kunna tänka mig att stå på ett tak och tänka över ett och annat. Aldrig ensam, kanske flyger vi lite drake med. En kamera ska jag nog kunna fixa fram. Utan vatten och med automatisk inställning på fantastiska bilder och ett underbart liv.
Neil Young, Ordinary people
För att jag fortfarande känner kamplusten brinna i mig, som en övervintrad hippie enligt många, så avslutar jag med dessa 18 minuter. För att drömmar och politik är ett och samma för mig. Jag har lärt mig att förstå det i år. Utan att vara en pamflett.
Det var det. 2007 och vi överlevde.
Uppsväld lagom till frukost
Jag skriver inte så mycket här.
Det är inte det att jag inte vill men jag försöker skriva så mycket annat, sitter uppe sent och försöker finna den där inspirationen som gör att jag kan skriva någonting jag kan låta någon annan läsa. Öga mot öga, från hand till hand. Det går sådär. Man vaknar och har ingen frukost och får handla med rufsigt hår och trötta ögon mitt i före helgen- ruschen.
Jag vill bara uppdatera er på vad som händer.
Jag lyssnar på Peter Jöback och skäms inte nämnvärt. Duetten med Annika "Säkert" "Hello Saferide" Norlin är finfin. Jag kanske inte förstår, kanske inte ens försöker men den gör mig glad. Och vad alla sjunger om skatteskrapan, och varför får Medborgarplatsen mig att tänka på Frankrike. Det är nog tonen jag vet. Oui.
Jag brer smörgåsar för senare och tänker på hur sällan man ses nu för tiden. De senaste månaderna har alla sitt, även jag. Även om det inte är ett socialt sitt. Det är jag och tangenterna, musiken. Jag lever. Framtiden skrämmer fortfarande och jag har tänkt skriva ett brev och tala om det, till dåtiden. Det känns som en rätt tanke. Även om det totalt vansinnigt. Det kommer uppslag då och då, mest någon annanstans. Jag lever för de där samtalen som får er att verka så kulturella ut. De där situationerna som får mig att känna mig som en tv-serie. En bra en.
Jag får bara för mig att ni vill höra att jag lever. Jag får för mig att jag mår bättre av att tala om att det gör jag. Så ligger landet.
Och det här är ingen dagbok.
Signaturmelodi
Ny design och magen full med julmat. Malin ska ha tack för det första i alla fall. Jag sa hav och hon plockade fram sitt kunnande som med längder slår mitt på detta område.
Julmat i fin miljö är alltid bra med, och jag tror att jag också vill ha en himmel i taket. Bara för att alltid ha en blå.
Julmat i fin miljö är alltid bra med, och jag tror att jag också vill ha en himmel i taket. Bara för att alltid ha en blå.