Blå havet viskar andas

Imorse tänkte jag på att ljudet av morgontidningen fallande in genom brevinkastet låter som piskor. Snärtande piskor. Sen sov jag inte mer den morgonen, inte för att det gjorde någonting särskilt.
Det var väl mest det här med att uppslutas av vardagen. Tycka att vattenledningarna visslar en rätt bekväm melodi av vardag. Att det inte gör någonting att äta ensam. Jag blir bättre och bättre på att roa mig själv. Om än det är svårt att misslyckas, med säsong efter säsong av Scrubs.
Nåväl, dagarna svänger ju de med. En del dagar vill man bara strypa herr vardag. En känsla, vilken som helst, kan man inte lita på. Den ersätts ju alltid av en annan.

Som en tunn hinna framför allt det man ser, ligger de. Minnena. Som stående transparenta jättefoton överallt där jag vandrar förbi. För varje plats, varje liten ruta här är knutet med starka knutar till ett ögonblick i tiden. På så sätt är det nästan omöjligt att se på saker på nya sätt. På så sätt gör det det omöjligt att gå vidare. Ibland är det nästan som jag möter min egen blick på andra sidan gatan. Bara det att jag är mycket yngre, helt uppe i något annat. I det ögonblick som för alltid är den platsen. Ofta är jag inte ensam. Runt nästa hörn kan jag nästan höra vad personen vid min sida ska säga.

Det blir väl lätt så när man buntar ihop minnena av ett liv hittills på en så liten yta. Och sen går förbi där lite då och då. Fast alla minnen är förståss underbara, hur ont de än gjorde då, så är de delar av filmen jag absolut inte hade velat missa. När man spelat en scen om och om igen vill man så klart gå vidare. Det är bara det. Jag hälsar nästan vant på mina minnen när jag går förbi. På så sätt hatar jag att tvingas gå tillbaka. För minnena är alltid bäst när jag kan ta fram dem som lösryckta, just det, minnen. När jag känner för att minnas, eller när jag snubblar över dem och plötsligt minns.

Skulle behöva någon som tog mig i handen, band mina ögon, sedan gick vi i en evighet. Som när ögonbindeln föll sade att här, ska vi måla nya minnen.

En dag som jag var tvungen att göra, och hade sett fram emot. Söndagar är underbara i all sin avskalade tristess. Jag går i kyrkan, vilket inte var igår jag gjorde. Även om jag inte tror allt de tror så finns det en trygghet jag i det här skedet av livet saknar. En gemenskap, en sak tillsammans.
Jag lyssnar inte värst mycket på vad som sägs, jag sitter i mina egna tankar, nynnar med lite i psalmerna. Bäst av allt är alla verser och böner som är så inpräntade. Det värmer i hjärtat av att bara kunna dem. Så trots att jag inte är speciellt troende ger det mig enormt mycket. Det är något magiskt över det. Sällskapet är det enda jag kan tänka mig i det sammanhanget.

Sen är det familjestunder och fastän vi antagligen pratar mer med varandra nu så känns det  som att man är, just, en gäst. På tillfällig visit i det man lämnade. Hemma har flyttat och visst, jag hymlar inte med att jag famlar. Med allt som i stort sett går att famla med. Söndagar är alldeles utmärkta famlardagar och jag är stolt över min dag. Kan du säga detsamma?

Vissa dagar är det bara underbart att stänga in sig. Inte ta på sig, inte göra sig redo, inte låsa upp dörren. Bara stänga in sig, barrikadera sig mot livet. Utanför snöar det och mörknar alldeles för fort. Det är helg och människor vandrar lediga förbi. Jag har min dvd-samling. Av stilla tittande, av andra världar. Jag har så lätt för att fastna. Till de säger åt mig att byta skiva, då är jag tillbaka. Hör springet i trappan, vet vilket datum det är.

Vissa dagar är det svårt att veta vad det är som gör ont. Om det är kroppen som inte längre orkade hålla emot. Virus. Eller om det är det andra som håller ens kropp nertryckt mot madrassen. Om det är tankarna som låser min nacke, som gör det ont att ta på sig strumporna. Sådana dagar går det inte. Det går inte att sätta ord på. Huvudet spränger och det är helg.

Jag känner mig som en ångerfull gammal man i sliten kavaj. Som inte har mod nog att möta världen. Här där jag har låst in mig. Egentligen är det en underbar känsla. Underbart tomt. Det är skumt hur ingenting är svart eller vitt, med oss människor. För fast det gör ont att resa sig mår jag alldeles utmärkt.

Det luktar precis som hon gjorde när vi var små. Hur jag slogs för att vara nära, utan att jag visste vad jag skulle göra med min närhet. Det luktar så, så som jag minns det.
Hur man växte upp och inte längre försökte vara nära. Det var inte längre platsen för en. Fick man lära sig. Visste fortfarande inte vad man ska göra av den hägrande närheten.
Att minnas en lukt är som att andas. Så ordlöst målandes bilder inne i en. Det är omöjligt att säga vad det luktar och allt det minner om går aldrig att glömma, det är för fastetsat i drömmar som man närde på tok för länge. Drömmar om en barndom, drömmar om en vuxenvärld.

Mitt Mumindalen känns så tryggt. Så tyst vilande, som ett sovande barn i mitt knä. Ett bultande hjärta.
Hemma är bra när världen är upp och ner. När Finland har sorg och saknar ord.
För Usa kom på besök, med våld och vansinne.
Jag kan inte klaga på att det är alldeles tyst under stjärnorna. Någonstans där bakom röken väntar den riktiga världen oss. Väntar på att få storma vår dal.
För ingenstans går man säker. Vansinne är internationellt.
Då våldtar de Snorkfröken och skjuter ett helt gäng hattifnattar.
Min Mumindal är då bara ensam, för tryggheten ligger hädan efter i det ensamma. Att ingen annan är där.
Och då är dalen ingenting. Så tog de Finland, så tog de oss.
Då återstår bara den moderna människans ständiga existensiella fråga; var vänder man sig för att få ut lite mer, känna något annat, något starkare? Alla frågar.
Ingen har de ultimata svaren, så då vänder vi oss inåt. Mot vansinne och sorg.
Och min dal, jag tror det är slut nu. Adjö, för världen rånade mig på dig. Ensam är varken trygg eller stark.

Jag vet inte vilka insikter den här dagen bjöd på. För det är ju så, varje dag ska ju ge en någon slags insikt, lite nya infallsvinklar eller lite inspiration, gud förbjudet. Vetskapen om ledighetens viktighet besatt jag redan. Insikten om att det mesta går framåt, och att man inte mår bra av att titta sig över axeln är inte precis ny den heller.
Kanske är det en gnutta mänsklig värme den här dagen får bjuda på. Fast det är fasligt kallt. För som vi sa så finns det alltid någon där. Någon för nästan alla stämningar, behov. Och visst, jag känner att det är skönt när det för en stund är någon där. Fast de senare går hem. Vi är väl flockdjur hur mycket vi än försöker klara oss själva. Hjälp på traven kan alla behöva. Eller bara lite sällskap.

Ibland får man leta lite hårdare efter insikter. Det har på inget sätt varit en dålig dag.

Idag läste jag att nästan 20 procent av ryssarna längtade tillbaka till före Unionens fall. Till att vara en världsmakt, igen, kan tänkas. Skräckinjagande fanor och totalitära ledare. Många av dem saknade även planekonomin. Ett tecken på att Ryssland inte fungerar, och ett stänk av Glory days med.

Men passa er Blå alliansen, ni kanske får bygga en mur. Kommunistspöket går igen.

På grund av ett eller flera skäl så har helgens samtalsämne varit homosexualitet. Vi har talat procent. Som Magnus Uggla i G som i Gemeskap gjorde. Vi hade nog inte så hög procent, även det inte är helt främmande för oss. Alla är nog lite homo innerst inne. För en del kan det säkert bli poäng på att ha hög procent, när metrosexuell är ett modeord och man vill vara en tagg i det slätstrukna. Det är lika patetiskt med dem som hela tiden måste gestikulera ut sin sexualitet som dem som gestikulerar ut sexualiteten de inte har. Precis som den handikappade som i varje mening måste påpeka att han har det så svårt, för han är handikappad. Eller invandraren som pratar näst intill perfekt svenska som gång på gång upprört måste fråga om man förstår honom, för han är ju inte svensk. För alla måste vara offer, ingen av dem klarar nog att utmärka sig uppåt så då tippar de ner och blir världens bästa martyrer.

Fast det finns dem som har det jävligt också. Oftast är de de tysta, de som lider i det tysta. Våld och hot på grund av sexualitet, ras eller annat yttre trams bara växer och växer. Till slut finns det inte nog med Facebookgrupper att gå med i. Vi måste börja agera. Det kan låta pretto, men någonstans måste man börja. Låt bögar och flator gifta sig i kyrkan, låt de adoptera vilka barn de vill. Det är en symbolhandling som kan leda till en förändring, och seriöst, de som protesterar mot att barnen inte får både kvinnliga och manliga förebilder borde läsa på statistiken för ensamadoptioner. Lär ut arabiska och spanska i stället för tyska (vilken reell användning finns för det) i skolan.
Om än bibeln har förvrängts och i många lägen används som slagträ för allt detta sura hat och all denna misstänksamhet lär den en bra sak:

Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad. Vare sig hon är arab, transa eller sitter i rullstol. Det är allt vi kan göra, utgå från oss själva. Det är en aktiv handling värdig priser. Du är din egen bästa jury.

... And the price goes to...

Förut brukade jag skriva om politik. Jag är fortfarande väldigt intresserad och jag läser enormt mycket, men orkar liksom inte lyfta skrivafingret och vara duktig. Det beror en del på prestationsångest, att det finns dem som gör de så mycket bättre än jag men mest av allt är det för att jag lite lagom vinteruppgivet börjat tveka på om jag tror på. Inte så att inte tycker någonting, eller kan tala för det, utan snarare som om det inte spelar någon roll längre. Det blir bara en massa gnäll, och gnäll är jag spyless på.

Tvekar på om jag gillar demokrati rent praktiskt. För alla människor är inte lika. Det är bullshit. De som säger de ljuger. För hur mycket man än tycker och skriker så finns det någon som tycker bättre. Det är inte bara pengar, som det ofta talas om. De med pengar har inte all makt, fast de med nog med pengar har råd att köpa sig fri från demokratin. Som om den vore bojor. Det kan vara kallt på toppen men mer värd är de absolut.

Sen är det medierna. Tidningar och tv är bra men på samma gång som de främjar demokratin så likriktar de den som vore det en motorväg in i framtiden. På så sätt är en ledarskribent på en stor tidning mer värd än den som läser orden han föder. Har han tur så har han ett helt led av övertygade själar bakom sig. Som inte vet bättre än att hålla med. Inte för att oppinionsbildning är fel, men det blir bara ett stort slagsmål om de grå massorna. Och en skulptering av tanken, ett enkelt sätt att hävda allas lika värde. Lägga orden i munnen på dem och nicka gillande vid bifallet.

Som det var filmer igår, går det heller då inte i detta ögonblick att peka ut hur jag vill ha det heller. Jag har funderat men jag vet inte hur jag skulle göra. Om ni lämnade makten i mina händer. Fast tro inte att jag tycker någonting för det.

Sakfrågorna ska få ta plats. Kanske lockar makten mig. Att ha en egen massa att forma. Fast egentligen vill jag att alla ska vara lika värda.

Cissi är seg så jag får inte någon mat på ett tag.
Jag lade upp några intressanta bloggar för er som tröttnat på mig.
Som vanligt när man ska lista det som är riktigt bra, så kommer det inte fram. Så många pärllänkar försvann säkert på vägen. Det som är bra är spontant, säger vi.
Skulle du fråga mig om en bra film, skulle jag inte heller komma på någon. Fast jag vet en hel massa bra filmer. Det vet jag när jag ser dem.
Enjoy helt enkelt, och hoppas att vi får äta idag med.

Jag tittar mig knappt för när jag går över vägarna längre. Vet inte längre vilket håll man ska kolla först, men jag kollar inte alls. En av de där sakerna som börjar falla bort längst bak. Med alfabetet och gångertabellen. Minnena. Allt för siffror och koder och handlingslistor ska få plats.

Det är mycket möjligt att det är en rest från en stor stad med högre trafikpuls än lilla P, men ändock. Ibland skrämmer jag nog en tant eller två. Tänker om jag faktiskt känner mig lite löjligt manlig som jag aldrig annars känner mig. Bara för att jag chansar. Kanske är vägkorsande min dörr till manligheten. Nej, skämt åsido så är det bara för att jag lärt mig en sak. De stannar, även om de nästan nuddar dina knän, så stannar de. Om du kollar. Som jag borde göra, men ibland faller saker ur huvudet. För att jag ska komma ihåg alla inlogg. Lite hoppas jag nog att någon vacker varelse ska hålla mig kvar på sin sida och säga att jag inte behöver korsa några fler floder. Jag är här nu, säger varelsen, nu går vi hem.

Fast egentligen behöver det inte vara så knepigt. Övergångsställ är så jävla Sverige. Och inte för att jag har bråttom men här ska jag gå över. Typ. Sen ska man alltid kolla, åt både hållen med.

Alla verkar obehärskat lyckliga.
Det är härligt att se er le. Allihopa.
Det tycker jag verkligen.

Han stöter till mig en aning när han tränger sig förbi på vägen ut. Menar ingenting illa med det. Han måste bara komma först. För livet är en tävling. Allt går att mäta.
Någon har tutat i honom att allting är en tävling och han ska vinna. För en tävling utan en vinnare äcklar honom. Så fan heller att han inte ska komma först till dörren. Om än ingenting annat än en blåsig gata väntar utanför.
Han vinner den här med. För ingen tävlar med honom.
Ibland önskar han nästan att han blev slagen av någon. Funderar på att lägga sig. Bara för att kunna komma tillbaka med stil och känna segerns rus. Igen.
Lite smått har han börjat undra var belöningen väntar. För alla knuffar, snabba steg. För allt tävlande. Var de står med medaljer och ära skulle han kunna skriva många brev om.
För livet är en tävling och stannar han så är livet över. Då tonar mållinjen bort längre och längre bort. Så han tävlar. För att bli bäst. För att fortsätta vara den bäste.
Om än han bara mäter sig med sig själv. Han är ofta bättre än sin gårdag. Aldrig så ensam som sin morgondag. För livet är en tävling.
Någon gång då och då önskar vi att vi var honom, då han tränger sig förbi vinnandes. Att vi kunde se utmaningen i att bara leva. Att tro på dem när de säger att ekorrhjulet leder någon annanstans än runt.
Han vinner och frågan är om det är han eller mig det är mest synd om.

Jag vill också ha min sista dag, dricka skumpa på jobbet och tänka aldrig mer.
Tänka att vintern blir kort i år.
Det har inte snöat värst ännu och nej, jag har inte köpt några vinterskor för jag behöver inte.
Har ändå aldrig förstått det där med vinterskor. Man blir likt förbannat kall om fötterna.
Som jag bara vill åka iväg.
Åka till USA och givetvis knulla Paris Hilton. För det gör svenskar som åker dit. Har jag läst.
Eller hört att någon läst.
Fast det kommer jag inte, på ett tag. Vi är i ofas.
För imorgon ska jag jobba. För att imorgon ska jag inte städa igen.
Säkert skratta en del med, trots allt.
Som jag önskar att det var min sista dag. Bara för att det inte är det.

Det är kul med smeknamn. Hur lustiga en del har. Säger jag och inser väl att jag mest skjuter mig själv i foten. Fast de flesta jag känner har lustiga smeknamn. Jag tycker själv att Baas Persbrandt är väldigt kul. Det finns  absolut ingen logik i det, det går inte snabbare att säga än ägarens riktiga namn. Ett verk av total smeknamnsresonemang. För det handlar inte om vad som låter bäst, utan vad som hänger i. Egentligen säger smeknamn rätt mycket.
De talar om minnen, dumma infall. Eller hur enormt tråkigt livet är. Banne mig.
Jag kan bara se till mig själv. Jag har ju rätt många. Kickan vet jag då inte ens var det kom ifrån, det är så gammalt nu. Jag har ett vagt minne av en landhockeybana och ett ont knä av någon anledning. Diverse variationer finns givetvis på huvudformen. Alla mer eller mindre gångbara.
Kråkan kallar en speciell klick människor mig. Det är en felsägning av det ursprungliga namnet som fick oss att skratta åt det rödhåriga skämtet så länge att namnet fick hänga kvar.
Jag gillar namnet Mört på min gode vän. Det har heller ingen logik. För vad jag vet varken ser han ut som, eller luktar, som en fisk. Fast det har också fastnat.
Han hämnades många år senare med att kalla mig Jesus. Fast det gillar jag bara, det göder mitt mindervärdeskomplexa, storhetsvansinniga ego. Något enormt. Allt på grund av ett par tofflor jag inte längre vet var jag har. Det var världens bästa tofflor.
Sen finns det dålig smeknamn med. Sådana som bara älskandes kallar varandra. Sådana man ger dåliga människor.
Sådana som media ger brottslingar. Som slutar på -mannen. Eller nu senast på -profilen.
Jag är bara Jesus känner jag, utan superkrafter men med ett kors av skuld känns det som ibland.
Jag saknar mina tofflor...

Du ser ut som en stark människa, säger hon och tar sig en klunk av min öl. Ja, du ser ut att veta exakt vem du är. En klunk till. Det gör ingenting, mina händer måste hitta värmen i fickan en stund. Hur man hittar vem man är? Det vet jag inte. Fast det tog henne trettio sekunder att tycka att jag är stark. Som person.

En av de där konstiga kvällarna. Kanske den konstigaste, utan att det alls var menat så. Jag vet inte om jag vill vältra. Gå igenom. Är nog för stark för det. Kan jag slingra mig.

Fast när jag träffar henne igen på dansgolvet tänker jag att hon har nog rätt. Jag vet vem jag är. Har lärt mig att lära mig det. Oftast både på gott och ont. Vi hälsar och hon minns mitt namn. Egentligen handlar det inte om henne, jag vet absolut inte vem hon är. Så jag går hem i kylan bland alla konstigheter, relativt rak i ryggen. För vi kommer alltid vara vänner. Bland annat. Vänner med vibbar av annat, tänker jag så starkt jag orkar ta spjärn.

Konstigt.