Hur allting startade...
Julen är egentligen en alldeles livs levande människa. Som bara behagar visa sig en gång om året. Och tro att han är populär, alla människor slänger sig i högar vid hans fötter och vill älska honom. För julen vill man älska, man vill insupa hela honom i ett enda andetag. Kanske nästan vara han. För då har man julstämning, då känner man julen så pass bra att man har hans ande i sig.
Jag tänker på ett alldeles fantastiskt avsnitt från Mumindalen. Då de är vakna för att möta julen, hur de köper presenter och lagar mat åt honom, precis som alla de andra som i vanliga fall inte sover bort juletider, gör. Det sätter fingret på julkänsla för mig. En vacker väntan på en vän man aldrig träffat. Som gillar en del konstig mat, borde vara avlägsen släkting till Jesus och förväntar sig av oss att vi inte ska ge honom gåvor, utan varandra. Så enormt stor är julen. Han vill inte själv ha någonting, utan lever för andras lycka (om än en väldigt materialistisk sådan kan tyckas).
Fast jag har aldrig riktigt kommit den julen nära. Jag finner honom lite ytlig och ogenomtänkt. Bara fram, fram, fram. Varje år samma visa utan att man hinner sätta sig ner och tala om de stora sakerna. Det är jag ganska säker på att mumintrollen inte heller fick chansen till. Min egen syster är totalt tokig i all vad som har med jul att göra, det finner jag mysigt familjärt nu på lite avstånd. Hon skulle mycket väl kunna komma att gifta sig med julen. Det vore ett fantastiskt bröllop. Jag älskar när jag går förbi en julgran, och tänker att man aldrig sett det där trädet utan alla ljusen. Hur stilla en natt kan vara, när man går hem, och vit snö tystar ner allting och elektroniska ljus brinner i varje fönster.
Som bäst har jag och julen det i det nervarvade vansinne till väntan på julen. På hans ankomst. Fast han egentligen sitter med mig, dricker glögg och känner sig som insnöad. När vi ser på Doctor Shivago med Omar Sharif och det ryser längs hela ryggen när snön viner över Sibiriens tundra. Det är mer jul än Kalle Anka och alladinaskar. Sedan går julen, och säger att om han hinner ska han heja imorgon som redan har hunnit bli idag och oj, vad han har bråttom nu. Bra film, och som jag ska sakna honom nu i ett år. Som den impulsive vän jag aldrig skulle våga säga vad jag egentligen tycker till.
På något vis ser jag julen som något väldigt orientaliskt. Som något mörkt, främmande, på flygande matta med brinnande ögon. Julen är nog som bäst i Amman, där behöver han inte låtsas. Jag tittar ut genom fönstret och ser honom försvinna i den svala natten. Bort bland minareter och basarer, teserveringar och vilande Österland. Ensamma står jag och Mumin kvar, känner att vi har en ytterst liten del av honom i oss. I våra kort vita armar. Den riktiga honom, som luktar kanel och mynta. Vars matta är av finaste slag. Om han bara vågade vara sig själv lite oftare. Inte gömde sig bakom masker och löjliga riter. Om ni bara visste hur vacker han är då. Och hur Omar Sharif är den enda som kan få honom att vackla, få honom att tystna för några timmar.
Då skulle ni också få julkänsla och längta till den 23 december.
Jag tänker på ett alldeles fantastiskt avsnitt från Mumindalen. Då de är vakna för att möta julen, hur de köper presenter och lagar mat åt honom, precis som alla de andra som i vanliga fall inte sover bort juletider, gör. Det sätter fingret på julkänsla för mig. En vacker väntan på en vän man aldrig träffat. Som gillar en del konstig mat, borde vara avlägsen släkting till Jesus och förväntar sig av oss att vi inte ska ge honom gåvor, utan varandra. Så enormt stor är julen. Han vill inte själv ha någonting, utan lever för andras lycka (om än en väldigt materialistisk sådan kan tyckas).
Fast jag har aldrig riktigt kommit den julen nära. Jag finner honom lite ytlig och ogenomtänkt. Bara fram, fram, fram. Varje år samma visa utan att man hinner sätta sig ner och tala om de stora sakerna. Det är jag ganska säker på att mumintrollen inte heller fick chansen till. Min egen syster är totalt tokig i all vad som har med jul att göra, det finner jag mysigt familjärt nu på lite avstånd. Hon skulle mycket väl kunna komma att gifta sig med julen. Det vore ett fantastiskt bröllop. Jag älskar när jag går förbi en julgran, och tänker att man aldrig sett det där trädet utan alla ljusen. Hur stilla en natt kan vara, när man går hem, och vit snö tystar ner allting och elektroniska ljus brinner i varje fönster.
Som bäst har jag och julen det i det nervarvade vansinne till väntan på julen. På hans ankomst. Fast han egentligen sitter med mig, dricker glögg och känner sig som insnöad. När vi ser på Doctor Shivago med Omar Sharif och det ryser längs hela ryggen när snön viner över Sibiriens tundra. Det är mer jul än Kalle Anka och alladinaskar. Sedan går julen, och säger att om han hinner ska han heja imorgon som redan har hunnit bli idag och oj, vad han har bråttom nu. Bra film, och som jag ska sakna honom nu i ett år. Som den impulsive vän jag aldrig skulle våga säga vad jag egentligen tycker till.
På något vis ser jag julen som något väldigt orientaliskt. Som något mörkt, främmande, på flygande matta med brinnande ögon. Julen är nog som bäst i Amman, där behöver han inte låtsas. Jag tittar ut genom fönstret och ser honom försvinna i den svala natten. Bort bland minareter och basarer, teserveringar och vilande Österland. Ensamma står jag och Mumin kvar, känner att vi har en ytterst liten del av honom i oss. I våra kort vita armar. Den riktiga honom, som luktar kanel och mynta. Vars matta är av finaste slag. Om han bara vågade vara sig själv lite oftare. Inte gömde sig bakom masker och löjliga riter. Om ni bara visste hur vacker han är då. Och hur Omar Sharif är den enda som kan få honom att vackla, få honom att tystna för några timmar.
Då skulle ni också få julkänsla och längta till den 23 december.
Kommentarer
Trackback