Blå havet viskar andas

Det är höst på riktigt och alla är där. Igen.
Lars W sjunger när jag kommer hem.
Du är svår och leva utan och jag är svår att leva med.
Är en av alla strofer som hakar upp lite.
Tänker att det handlar om mig. Som alla texter gör.
Det är svårt att se att de alla sjunger om någon annan.
Nåväl.
Jag ser hur jag skulle vilja säga så. Hur bara det sista stämmer.
Svår att leva med.
Tänker på de några särskilda. Ingen ny.
Vi som har fina minnen tillsammans. Vad nu det betyder tänker även jag.
Alla är här igen och jag hakar upp mig på fina formuleringar.
Om mig själv. Om oss som inte finns.
Det gör inte ont eller så. Fast svåra att leva utan, det är ni.
Trots allt. I höst.

Ja, Carl Bildt. Idrott och politik hör ihop. På ett eller annat sätt. Du måste leva i den blåaste av drömvärldar om du nekar till det. Vilket du gjort. Idrott är politik. På ett eller annat sätt. Sen kan man tycka vad man vill om resten. Att ett land klär sig i rött räddar inga liv. Kanske borde man ur huse och kräva att ens egen "junta" agerade. Att de gjorde vad de kunde. En allians som inte tycker det är okej att döda munkar och gör mer än att fördöma det. Fast å andra sidan, Burma ligger ju utanför trygga Europas murar. Där man inte agerar utan bara fördömer och skjuter undan.

Men ja, idrott och politik hör ihop.

Och det finns inget viktigare för Kina nu. Än OS. Det är naivt att sitta och tro att Amerika ska rida ut igen och rädda ännu ett land. Ett Burma utan Kinas stöd är ett Burma ett steg närmare demokrati. Är min ärliga uppfattning. Fast när den enda svenska idrottssjärna med någon politisk pondus (Stefan Holm) går ut med att han inte tror på det så spricker väl allt. Synd, Stefan. Ett par tunga svenska bojkotter och det hade kunnat bli än mer uppmärksamhet. Det lands olympiska kommité som tar beslutet om idrottslig och politisk bokott har min totala respekt. Hur politiskt korrekt mediatankad jag är. Idrott är politik. De stackare som tänker sig spontanidrott och skoj och skim och OS-guld, leende askungesagor, lever i en dröm. Inget annat. Och varje idrottspolitisk aktion vi gör räddar fler burmesers liv än hur många röda plagg du än lyckats trycka på dig. Och var kom det röda ifrån? Att bära juntans och kommunismens färger för att visa sitt samtycke med "motståndarna" känns ju jävligt Sverige.

Fast jag och Carl tycker nog inte likadant. Tyvärr.

Fanny Risberg är så vacker att jag ryser.
Det gör så ont för att det är så vackert. Alltihop.
Så bra.
Tack för kvällen.
Tack Peter Birro och Mikael Marciman.
Tack för att ni har någonting att säga. Jag tror jag är kär.
Upp till kamp. Och godnatt.

Jo. Det verkar som Lars med sitt Daugava räddar en lite del av världen.
Här i min soffa.
Samtidigt som de skrämmer munkar med döden.
I Burma.
Och jag kan inte annat än längta efter kapten Bruce nya.
Imorgon ska han få sjunga för mig.
Fast munkarna är där någonstans ändå.
Jag undrar vad de hör just nu.
Marscherande militärer och vapenskrammel, kanske.
Och det är ytterst svårt att ranka hemskheter.
Vilka har det värst undrar många.
Palestina är en klassiker.
Burma är annorlunda för mig.
Så nertystad. Så ignorerat.
Därför hoppas jag munkarna inte kroknar och avsätter juntan.
Med total diplomatisk uppbackning från omvärlden.
Givetvis.
Det finns bara en sida att stå på.
Kampen utkämpas i Rangoon.
Samtidigt som Winnerbäck räddar mig. För jag har det inte alls hemskt.

Ibland känner jag mig som en enda stor klisché. Enbart här för att fylla andras (förutfattade meningar) om mig själv. Det kan vara oftare än ibland. Men det gör ingenting. Ingenting alls. För jag är alls inte ensam. De flesta sitter där och säger saker som någon annan, eller de själva, redan sagt. I sina fina soffor. Det är klyschorna som för oss samman, som människor, hur klyschigt det än kan låta. Det är mänskligt med klischéer. Så...

Jag vet inte vad det är som fått den här dagen att kännas så friskt pigg. Det är liksom inte logiskt. Det ligger vinter i luften när jag går hem i månskenet. Jag går till och från ett jobb som inte får mig att hoppa högt av glädje. Fast jag har börjat undra om den magiska känslan som infinner sig när man kommer hem väger upp det mindre bra med att vara där. På så vis börja om, andas ut och gå tillbaka. Det är bara så skönt att komma hem. Det gör sitt, fast det är tomt dit jag kommer. Mörkt med. En vunnen auktion på internet, en helt duglig lunch och vaniljvisp på tetrapack drar sitt strå till den lyckliga stacken. Drömmen om Amerika har vaknat och sätter upp ett mål. Något att blicka fram emot. Och den bästa serie jag sett i svenskt tv gör absolut en stor del. Upp till kamp på Svts webbtv är nog det alldeles bästa. Gräddan på moset.

En till sak som skulle rädda mänskligheten (mig själv) är Lars Winnerbäcks nya skiva. Nåväl, det kommer väl det med.

Det är bara så konstigt. Det känns nästan bra. Det är så ovant. I stället för att gå runt och vara olyckligt kär i ingen speciell, eller någon alldeles särskild för den delen, är jag nu bara lyckligt kär i ingen speciell. Kanske mig själv. Kanske klischéerna. Som jag nu bröt för en stund. Ibland är det bara så.

In your face, normalitetspolisen.

Jag kliver upp. Tittar ut genom fönstret och kan konstatera att idag är det ingenting annat än en vanlig norrländsk höstdag. Inga förskönande ord om denna gråhet. Elin har återvänt och fyller på vänskaran fint. Frågan är bara för hur länge. Hon verkar ha fått smak på världen. Nåväl. Det ställs till med någon sorts fest. Här, hos mig. Med äppelpaj och många glasflaskor. Jag klagar inte, nu när jag städat undan gårdagen. Fast det är nog inte meningen att man ska hamna på Kalles en måndag. Så vi går hem, var och en till sitt. Jocke är nog den enda som tror att jag mörkar angående vem den andra tandborsten i mitt badrum tillhör. Den är totalt oanvänd väntandes på sin framtida ägare. Den kan få vänta. Snart är det vinter och de står inte i kö utanför min dörr för att få använda min tandborste. Det vill jag inte att de gör heller. De få utvalda ska jag välkomna in. De övriga ska hänvisas ut i kylan igen. Jag vill vara hård! Är det inte. Så går livet.

Nu är det dags att koppla bort och gå till jobbet. Det ni. Är en fest.

Har ni hört den historien om när hela skafferiet var fullt med saft? Inte det. Det var en bra söndag (för en del, kanske). Kristian och syster Sofie var hungriga men i stället för att laga mat fick de skura kladdig saft i hela skafferiet. Rädda vad som räddas kan. Det gick vägen, kan meddelas. Resten av middagen gick i mindre kletiga toner vilket gjorde den bra trevlig.

Nu har ni hört den. Så det kan bli.

Jag har fastnat i något nytt. Nu sitter ni där och tänker att "jaha, han har skaffat en facebook...". Så kul ska vi inte ha det. Det hela började med att min lägenhet är aningen tom och jag har svårt att hitta saker jag gillar. Så nu är jag helt fast i auktioner på internet. Gillar även den riktiga sorten men de är så ovanliga häromkring. Jag lägger bud på massor av skojiga prylar. Det är fantastiskt roligt.

Min tomma (och trasiga) plånbok skriker för fulla muggar av avsky. Banne mig, jag tror jag har hittat min hobby. Kalla mig tönt, men fan. Oj. Den lampan är min, kosta vad det kosta vill!

Join me.

Det är fest. Överallt verkligen. Och här sitter jag och bloggar. Ja, jag orkar inte sjunga med grannens skrålande om än det inte låter lika förskräckligt som det kunde ha gjort. Inne i stan ekar rösterna längs tomma gator. Där fönster står  uppe och festen slipprar ut. Lite känns det som om man står på utsidan (vilket jag gör) och tittar in (vilket jag inte gör, jag lyssnar bara). Egentligen är det inte fest jag suktar efter. Vägde argumenten för och emot att gå på Systemet idag. Och jag gick inte.

Det är bara känslan av att allt man hör är ställen där man inte är välkommen. Jag säger inte att jag vill vara välkommen men det är en speciell känsla att vandra hem genom den staden. Alla är på väg någonstans, förutom när man kommer den korta biten upp till mina gator. Alldeles nära men en bit bort, brukar jag beskriva dem. Här vandrar ensamma män sina hundar runt en lyktstolpe och alla ensamma verkar inte ha någonstans att gå. Fast ändå promenerar de. Har jag märkt. Hur ofta jag än tittar ut genom fönstret går någon förbi. Någon ensam, någon mindre lyckad. Snygg antar jag.

Hit kommer jag när jag går hem. Här lagar jag kvällsmat och spelar musik lagom högt. Långt bort från allt men vill ni mig något är jag bara ett stenkast bort.

Att världen är funtad som den är, är liksom inget nytt. Både på de små och stora planen. Det är som det är, säger vi hela tiden. Tar det för en sanning. Hur mycket vi än försöker kommer ingenting ändras måste väl det betyda? Eller att en högre makt styr. Nåväl. Allt är som det är. Det kan jag utan problem ta. Vad jag inte kan ta är att vi inte har någon att skylla det på. Nu pratar vi om de lite mer lokala och personliga lägena. Hur allting är som det är (och vi kan inte göra någonting åt det). För all världens ondska är ju George W Bush fel. Eller Usama bin Laden. Beror helt på hur man ser på det. Och allt ont som sker i kära Sverige kan vi alla numera skylla på en skallig man från Täby. Han och hans gäng firade ett år som svenska syndabockar, ett stort grattis!

Jag saknar helt enkelt syndabockarna. De som rätteligen elelr helt felaktigt tar på sig skulden. En eller flera. Någon att skylla allt som jag inte tycker är så himla värst bra här i livet på. Fast jag har kommit underfund med att det inte finns så värst många. De som finns har bra alibin med. Så jag har ingen att skylla all min ledsamhet och ilska på. Därför tar den aldrig riktigt slut. Det finns ingen punkt förutom mig själv jag kan kanalisera alla tankar och känslor på så allt går bara runt.

Så vill du vara mitt alldeles egna bollplank, min syndabock för allt som det inte finns ord för. Ring mig. Snälla, rara.

Jag tröstäter mariekex i sjuka mängder. Den enda lyx jag hade råd med. Här är vi nu. Det har på inga sätt varit en bra dag och utan någon vidare att tala med ger jag mig hän åt födoämnena härmed. Det är så man gör, ibland. Fast jag är ju inte överviktig i alla fall, fast somliga tror att jag kommer bli det när jag blir stor. Jag hoppas jag bli glad och snäll när jag blir stor. Men det är en annan sak. Jag tänker även äta mina goda rester ikväll, bara därför att jag tycker synd om min dag. Inte om mig, men om mig själv genomlidandes den här dagen. Och än är inte schemat över.

Fast egentligen vet jag inte. Jag gör bara det jag behöver för att precis passera. Varken mer eller mindre. Absolut inte mer. Inget mervärde inte. Då äter man inte billiga mariekex och rester (hur goda de än må vara). Det visste ni! Nåväl. Jag ska nu arbeta mig den extremt mödosamma vägen till kylen och värma mig de välkända resterna. Kanske smular jag mariekex över alltsammans. För jag är inte frisk.

Smaklig måltid, Livet.

Jag vet. Det är ingen idé om inte svärden är vassa. Det är tanken. Det blir så svårt att få in dem och vrida om. Om de inte är vassa. Då gör det ont, annars inte. I den riktiga världen använder ni inte plastsvärd, jag vet. Fast visst, jag är inte sämre än att erkänna att det känns tomt. När man är tillräckligt ledig för att tänka på det. Ibland saknar jag lite svärdskrammel här i livet.

Godnatt.

Läser gamla ord i konstiga system. Läser att jag inte tycker om hösten, eller jag gjorde det inte då. Hade säkert en alldeles utmärkt förklaring då. Det har jag inte nu. Jag gillar banne mig den här årstiden. På ett sätt bättre än alla andra. Fast på de flesta sätt regerar sommaren över årstiderna. Det är dock ohyggligt vackert med höst. För mig är det livsbejakande. Jag blir sugen på att leva när det är höst. Sen kommer vintern och tar död på det med, men låt oss njuta så länge det varar. Liksom.

För hösten handlar om att suga ut det bästa. Lite som en efterfest. Alla vet redan vad som hänt och nu kommer avtoningen. En stilla gitarr och sköra kvinnoröster sjunger dig till söms. Till vinter. Det här och nu vi tänker över hur allting är. Då det är helt okej att försvinna, eller komma tillbaka. Hösten passar för allt. När det blåser vill jag stå där i motvinden och titat ut över stormiga hav. Vågorna slår in och inte alls saknar jag sommaren. Snarare skyr jag vintern.

Livsbejakende var ordet. Jag vill vira min halsduk ett extra varv och bara gå. Om jag inte har någonstans att köra. Bara gå ut och känna friskheten i luften. Utan tvång och alkoholångor. Och den svaga solen lyser alldeles lagom. Där kan jag gå och fantisera om sällskapet jag skulle kunna ha.

Hösten är fantastiskt slår jag till med. I år.

Baas tycker att jag ser bortkommen ut vid bröddisken på Statoil och det har varit en bra dag. En bra helg med. Det är härligt att åka nya vägar i höstens alla färger. Att äta mat och titta ut över havet. Då gör det inte någonting att gårdagen gör sig påmind med huvudvärk. Kul också när nya människor kommer in i ens liv. Fräscht sådär, tycker jag. Det gör liksom inget att allt inte är som förrut. Lite är det så det ska vara. Ingenting ska vi känna igen till slut. Livet är en resa, säger de. Och idag var en bra etapp...

Vad vet jag om dagen egentligen?
Jag har inte en aning om vad som hänt de jag bryr mig om.
För ingen berättar något. Eller så händer det ingenting.
Jag vet verkligen ingenting om den här dagen.
Den gick liksom och jag tror inte att någon någonsin kommer tala om den igen.
Man ska nog ringa varandra, ställa de rätta frågorna.
Jag har funderat en del på det där. Med telefoner som jag inte klarar av.
Och som nu är mitt främsta arbetsredskap.
Hur de ska användas.
Tänker på hur folk vet när de ska lämna ut sina nummer. Ring någon gång.
Hur jag inte vet.
Hur jag ska ta reda på den här dagen. Alla andra dagar.
Utan telefon eller tid.
Så jag bara skulle vilja ha er här i soffan jag inte har.
Berättandes om livet. Om dagen.
För jag vill verkligen veta allt.
Som ni inte säger när det gör ont. När det är bra.
Slå mig en pling.
Berätta hur dagen var. Så jag vet.

Visas mornar är Piteå som ett ruskigt Hanoi. Vackert och uppvaknande i allt det gråa.
Trots allt värme, trots alla möten är det dit jag längtar igen.
Över huvud taget.
Så jag ryser varje morgon när jag promenerar. Vill fånga känslan i en glaskupa och behålla den.
Här så nära. Andas den.
På så sätt minns jag, på känslan. Så minns jag mitt Hanoi varje morgon.

Kanske är det så man kommer över känslostormar?
Att hitta substitut och längta tillbaka som till en bra dröm.
Det är lite som att vilja äta utan aptit.
Hoppas att det går.
Vissa dagar är det så här.
En plats, en sång länkar till allt.
Hanoi är mitt allt. Ruskigt och grått.

"Är det verkligen fred, vi vill ha
till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det
att det värsta av allt är krig"

Ikväll filar jag på min lista över de tio bästa låtarna på svenska. Det här är utan tvivel en av dem. Tretton minuter lång är den med. Den fullständiga listan är inte klar, bara en liten försmak så där. Som var tänkt att säga allt. En fullkomligt lysande sång kan vi väl enas om att det är?

Jag nickar ivrigt och eftertänksamt. Ha det på era näthinnor, ni...

Så var förändringen gjort. Nu sitter vi här, eller jag, och det är tomt och nytt och en del av de spöken som jagat mig är nu borta. Fyra blåa väggar med spruckna tapeter var allt det var, tänkte jag när jag drog upp rullgardinen på det lilla fönster för absolut sista gången. Jag är längre inte herre över de små gator som alla hade slut. Återvändsgränder för att hitta hem igen. Jag skänker dem till vem helst som godtar dem. Det är liksom fritt. Inte så att jag inte kommer att komma tillbaka. Det är inte långt eller så. Men det är inte samma sak då. De  kommer inte tala till mig på det där trygga sättet ingen främling föstår. Jag kommer vara en gäst, en förlorad son. Fast klara med varandra blir vi aldrig. Jag och mina små gator.

Nu sitter vi här. Hemma. Ingen soffa och knappt några lampor som lyser upp i mörkret. Fast egentligen känns det bra. Saknad har inte med placering i världen att göra och allting ska alltid bli bra i slutet. Det har alla lovat mig genom åren. Jag tror dem blint än. Det kommer bli perfekt och det är inte någonting jag orkar gå runt och tänka på nu. Nu är jag här för att stanna. Och börja den reviderade planen för alltings lyckliga slut.

Idag har jag ingenting att skriva. Fast jag gillar vanan av att ha det så...
Jag har ingenting att säga.
Utom att det  ibland är svårt att sluta skratta. Och ibland att sluta gråta.
En del gånger vet man inte vad av det man ska göra.
Det är en klyscha. Fast den funkar.
Och natten är så där härligt bister.
Inatt förväntar jag mig galna drömmar som kommer snurra mig runt.
För att jag ska bli lite yrare. Det är så sjukt hur verkliga mina drömmar är.
Får se om jag sover.
Antingen gör jag det och vaknar av galenskaperna.
Eller så gör jag det inte och tittar ut över tomma vyer.

Det är skönt att skriva. Rensa ut dagen inför nästa.
Lugna mig från spöken som skräms. Och de som inte gör det.
Ibland önskar jag att jag kunde sjunga, med.
Ha ett band. Ett extremt litet ett och kliva upp på någon rökig scen.
Kanske vara full. Sjunga min musik som inte finns.
För de få utvalda.
De visa män som hittade dit.
Det önskar jag ibland. Jag är tondöv.

Jag gillar mina rutiner. Hur de får mig att bara gå in i det.
Kanske är livet inte helkul, men jag absolut älskar min microvänliga lunchlåda.
Jag ryser av välbehag när värmen slår på i bilen om morgonen.
Morgonmusik med.
Jag tycker om att gå hem. Eller till bilen. Och inte tänka på det mer.
Jag kan inte alls exklusivt avslöja för denna bloggs läsare, att bloggen och jag (som skriver det här) kommer att röra på oss.
Kanske inte så långt som man ibland önskar.
Vi bygger på rutiner nu.
Inte drömmar.
Inloggningsuppgifter, räkningar. Och lunchlådor.
I Piteå centrum. Nygatan är ny adress.
Bara så att alla vet. Ifall ni vill hälsa på, eller så.
Ta en kaffe.
Prata rutiner och så småningom hata dem. Välkomna.

Tio timmars konstant arbete med 45 minuters lunch kan ta ner den bästa på jorden. Jag är inte han, men alldeles sjukt bortom gränsen för acceptabel sömn. Och alldeles tom. Inte en tanke snurrar runt, börjar nästa dreggla. Så apatisk är jag, gott folk.
Tomma sinnen är lite som tomma motorvägar bort. Fast höst då.
Jag lever och tänker inte mer på det.

Det är själva resan jag saknar. Själva rörelsen.
Att hamna någonstans är liksom underordnat.
Jag saknar ingen speciell plats.
Kanske en ny.
Jag saknar att resa. Att åka tåg. Kanske buss.
Se världen röra sig utanför medan tiden står alldeles still.
Jag behöver aldrig komma fram. Det gör man så sällan.
Alltid vidare, alltid fram.
Tänker jag när jag kör genom regnet och känner att jag sett allt.
Att jag inte behöver vrida på huvudet och se efter.
Fast ängarna glänser. Så är jag en del av världen som snurrar där.
Utanför bilen.
Kan inte drömma om den. Måla upp bilder och så.
Jag saknar rörelsen i resandet.
Känner hur det rycker.
Och fram kommer vi aldrig. Om någon trodde det.

Varför tänker jag på alla dumma saker jag gjort i fyllan? Just nu. Det är ingenting fel att reflektera över det en stund men inte i denna stund. Tycker jag allt. Ikväll var kvällen när jag tänkt göra comeback och ha lite kul med vännerna. Just nu känner jag absolut inte för det. Eller, jag känner inte för att hälla i mig alkohol. Jag har gjort så mycket dumt, och fast jag inte dricker direkt ofta känns de senaste åren lite som ett stort fylleslag. Det är det inte, det är bara känslan. Broar jag bränt, saker jag lovat och sagt snurrar upp till ytan.

Jag tror att de vinner. Jag vill inte göra något dumt. Jag känner att jag absolut inte har någonting att vinna på det. Nåväl, vi får se var kvällen för oss...

Hej.

September mitt emellan igen. September och jag har saker att göra. Bollar i luften, platser att vara på. Så måste det vara. Det handlar om att hålla sig upptagen. Livet. Så ingen ser hur litet det är. Jag rusar mellan platser och kör bilar jag har svårt att kontrollera. Solen lyser och jag vet inte när jag ska ha tid att äta. Men jag älskar det just nu. Jag och mina detaljer. Rusar vidare med ett yrkesmässigt leende. Solen lyser och idag kommer ni inte få tid att träffa mig. Om ni inte är några av de få utvalda.

Iväg igen. Stå aldrig still.